Gå till sidans huvudinnehåll

À propos den tyska romantiken…

20 oktober, 2010

För den som har ett större eller mindre intresse för litteratur, går den tyska romantiken inte att bortse från. Jag har bläddrat förstrött i en fransk antologi över diverse texter från den berömda Athenaeumgruppen, dvs. bröderna Schlegel, Novalis, Jean Paul, Dorothea Schlegel et al.

Man hör ibland att det finns en revolutionär kraft i den ideologi, för naturligtvis finns en sådan där bakom, som växte fram under utgivningen av tidskriften Athenaeum i slutet av 1700-talet. Men lika känt är, att rörelsen, eller rättare: de flesta av dem som varit en del av rörelsen blev konservativa någon gång i början av 1800-talet. Öppningstexten i antologin (utmärkta L’absolu littéraire – Théorie de la littérature du romantisme allemand) är ett skissartat program för den tyska idealismen (från vilken romantiken skiljer sig på många punkter, men förutan vilken teorierna knappast skulle vara mer än strunt), ”Den tyska idealismens äldsta systematiska program”. Upphovsmannen är oklar, men manuskriptet hittades, om jag minns rätt, bland Hegels papper. Titeln bör man inte lite på, det äldsta programmet kan det knappast vara. Men texten är intressant på flera vis. Den visar varför romantiken aldrig var revolutionär på riktigt, utan att den var reaktionär redan innan den kommit igång på allvar.

Jag tänker på formuleringar som:

Poesin får sålunda en större betydelse, den blir till slut det som den var från början [dvs. under antiken] — mänsklighetens uppfostrare; för det finns inte längre någon filosofi, det finns inte längre någon historia, poesin kommer ensam att överleva det som återstår av vetenskaper och konst.

Den som vill göra revolution genom att återgå till det som var, kan knappast anses vara revolutionär.

Och ändå vilken förreädisk lockelse det finns i det avslutande stycket, som beskriver vad som väntar:

Då ska den eviga enheten råda bland oss. Aldrig mer en föraktfull blick, aldrig mer ett folk fumlande i blindo inför sina visa och sina präster. Det är bara då som en jämlik utveckling av alla krafter väntar oss. […] Andens universella jämlikhet skall då råda över oss! En överande, nedskickad från himlen, ska grunda denna nya religion ibland oss, och den ska vara mänsklighetens sista och största verk.

Förrädisk, för vad är denna jämlikhetens universalitet, om inte västerlandets försök att tänka världen som en organisk helhet, på bekostnad av alla andra, för vilka bara assimilering återstår som alternativ.

Rastignac

 
X