Gå till sidans huvudinnehåll

Viktor Johansson, Eterneller

3 maj, 2011

Jordens undergång har på något otydligt vis inträffat, men den var inte total. En halvundergång. De överlevande är barnen, spridda i de förödda städerna. Och några av dem plockas upp i ett rymdskepp som lämnade jorden långt före dess förstörelse.

Så är förutsättningarna för handlingen i Viktor Johanssons roman Eterneller som kom ut 2008. Johansson hyllades för sin debut 2007, diktsamlingen Kapslar, och här har han alltså skrivit något som kallar sig roman – men i fall man är det minsta genrekonservativ skulle man kanske knorra lite och hellre kalla det till exempel prosalyrik med ett narrativ. Jag vet inte om jag tycker det är nödvändigt att knorra (SvD:s Magnus Persson tyckte däremot det när det begav sig), eftersom jag är vänligt inställd redan innan läsningen tar sin början på grund av den snuskigt snygga formgivningen, typsnittet, det abstrakt vackra framsidemotivet skapat av författaren själv, och de ljusblå sidorna strax innanför kartongpärmarna, som jag tänker antagligen ska härma texturen hos sådana papper som man torkar blommor på. Eterneller – evighetsblommor. Boken är ett genomgående konstverk inåt och utåt, i konceptpoetisk anda.

Eterneller, alltså. Det ”handlar”, i den mån det finns en handling, men det finns faktiskt mer sådan än jag hade förväntat mig, alltså: det handlar om fyra unga kvinnor som enligt baksidetexten ”stannat i växten, eller i fel förhållande till varandra”. Som torkade blommor som behållit sin färg och form men i utbyte hämmats i växten, varken riktigt döda eller levande: vackra att se på, immortella. Berättarjaget är en av de unga kvinnorna, ett av barnen som sprang omkring på jorden efter katastrofen. Med sig hade hon då Mira, som hon på något sätt träffade och förälskade sig i från första ögonkastet, på barns vis. En svidande djup förälskelse beskrivs, där berättaren talar om Mira som ett ”du” – det visar sig att Mira dog efter ett antal år på rymdskeppet, när de båda var nitton år gamla. Hon släpades iväg i en glaciär när de letade efter liv, efter syre, på någon planet. Berättarjaget är besatt av minnet av sin barndomskärlek, kan inte sluta älta. När man sitter fast på ett rymdskeppet har man ett ändligt antal berättelser att berätta för sig själv och för varandra, de återvinns och tänjs ut – de ”matar vita kopior av samtal” för att använda Johanssons egna ord.

Men det finns möjlighet till nya berättelser – berättarjaget har en nära relation med Cassie, en annan ung kvinna. Den senare får dock till en början nöja sig med att spela rollen som Mira, medan berättarjaget styrketränar i hopp om att en dag få tillräckligt med kraft för att gripa in i scenen som spelas upp om och om igen i minnet, att kunna greppa tag i Mira och förändra händelseförloppet. Att kämpa så för en dåtid, det verkar först obegripligt men är kanske inte det egentligen, i ett scenario där framtid är ett högst tveksamt begrepp. Fast på ett rymdskepp som tappat sin kurs. Jag tänker så klart på Aniara, rymdeposet framför alla andra. Och Johansson kan inte låta bli en medveten blinkning till Martinsson, en stulen metafor: ”Det krävs andra ögon för att se luftbubblor i glas bubbla som kolsyra i glas”. Dessa ofattbart utsträckta tidsperspektiv som rymden anvisar, en bra groplats för melankoli. Det är väl också talande, hur Johansson fördunklat Martinssons enkelt rena och vackra metafor om rymdskeppet som färdas genom universum som en bubbla i glas; just detta exempel blir lättbegripligt genom intertextualiteten, men sedan finns det också många andra metaforer som förblir ganska stumma för mig. Jag får känslan av att Johansson förlitar sig lite för mycket på koncept biland, det blir maner och överdriven förkonstling, och bidrar inte alltid till texten. För mycket känslor och för mycket ord kastade ut i rymden i hopp om att nå någon. De gör det ibland, men inte alltid.

Men i det stora hela flyter ändå texten på bra. Jag sugs så småningom in i historien, när berättaren och Cassie finner en kvinna av förstelnad diamant i ett rostigt rymdskepp som de dockar vid. När de undersöker hennes minne med konstiga apparater för att fina någon slags information om vart de ska ge sig hän. Kanske är hon den svarta låda som ska berätta för dem vad som hänt och vad de ska göra. Hoppet, det barnsliga. Det handlar också om en längtan efter reproduktion, nyskapelse, återskapande. Av barndomen. Det handlar om kvinnor och kvinnlig kärlek, men de vill så frön och föda barn utan manlig inverkan; de har inget begrepp om romantik, de var små när världen gick under och dess föreställningar om sex och kärlek med den.

Men Cassie har lyckats spara en dikt, som hon översatt och läser en strof ur för berättaren, det är Dylan Thomas ”And death shall have no dominion” som för Cassie representerar det allra mest nära: ”Fast kärlekar förloras ska själva kärleken hålla” – ja, Mira är förlorad, och jorden är förlorad, och oändligt många kärlekar förlorade, men här är två unga människor på ett rymdskepp och kärleken, den kanske håller.

Boken slutar med att berättaren hittar brev som Mira skrivit, ett slags dagboksanteckningar, så att läsaren möter denna älskade i första person. Jag blir inte riktigt klok på slutet, men kanske handlar det om att den tragiska kärlekshistorian får ett avslut med den dödas egna ord. Så att berättaren kan gå vidare, färdas vidare ut i rymden med Cassie. Jag får känslan av att det finns ett hopp, om barn, om att finna en ny planet att leva på. Trots att det kanske inte borde. Kanske är det skönheten som förvillar mig, den här romantiseringen av barndomens luktsudd och gränslösa, allt uteslutande kärlek, mot en bakgrund av stjärnor, avlägnsa himlakroppar. Men i fall skönheten inger falskt hopp är det bättre än inget alls! tänker jag.

Många, kanske alla, frågor återstår när jag läst ut Eterneller, det är helt enkelt upp till mig själv att föreställa mig varför jorden gick under, varför barnen överlevde, huruvida reproduktion är möjligt, om det finns en frisk planet någonstans, och om man någonsin kan sluta älta en förlorad kärlek. Det är en fin liten bok som bär på lite metaforisk barlast, skriven av en ung författare med potential.

Viktor Johansson

Sofia R

 
X