Gå till sidans huvudinnehåll

Varför läsa skönlitteratur när man kan läsa Anaïs? av Helena fagertun ur 2018:5 DAGBOK

17 december, 2018

Hösten 2004 Malmö

Jag har börjat gå mycket på antikvariat. Min favoritrunda är i närheten av korsningen Bergsgatan/Amiralsgatan. Jag går runt i det ljusa Alfa antikvariat och hittar böcker som författare av noteringar på smutstitelbladet att döma uppenbarligen snott från sina skrivarskolor. Sedan lika uppenbarligen sålt. Mitt favoritantikvariat är Schultz vid hörnet av Konserthuset. Jag passerar det stora rummet med esoterika  och vindlande travar av främst utländsk science fiction på väg in i det lilla kvadratiska rummet med skönlitteratur där hyllorna sedan länge är så fyllda att det nyinkomna aldrig ställs upp utan i stället travas i högar på golvet. Jag sitter på den lilla pallen och går igenom hög efter hög.

En annan runda går till Gregers antikvariat och Antikvariat Elbogen mellan operan och Stadsbiblioteket. I Elbogens välordnade rum för skönlitteratur plockar jag en dag när det är 50% rea på mig Anaïs Nins två första dagböcker. Det är kanske de stora runda bokstäverna på ryggarna som tilltalar mig: ”ANAÏS NIN٠DAGBOK” och ”ANAÏS NIN٠DAGBOK 2”. Jag läser dagböckerna på ett sätt som inte kan beskrivas som annat än slukande när jag kommer hem. Dagen därpå går jag tillbaka till antikvariatet och köper de tre följande dagböckerna. Beställer Dagbok 6, Dagbok 7, de postuma dagböckerna Henry & June och Incest samt flera av Nins romaner på nätet.

Hösten 2018 Göteborg

Jag kan fortfarande inte låta bli att köpa Anaïs Nins dagböcker när jag ramlar över dem på antikvariat eller second hand-butiker. Jag har alltid minst en extra komplett och flera inkompletta uppsättningar i en låda på vinden, och även om det händer att jag ger bort dagböckerna till personer som jag tänker skulle behöva lite Nin i sina liv är det som om själva samlingsivern kommer av en rädsla att närsomhelst råka förlora de dagböcker som står i min egen bokhylla.

Nin har länge varit min främsta litterära måttstock. Periodvis har jag varit så upptagen av henne och hennes skrivande att allt annat jag läst eller skrivit jämförts med hennes verk. Jag har kommit dragandes med henne både i sammanhang hon passar in i och sådana där hon överhuvudtaget inte har något att göra. Före henne fungerade Maria Gripe på ett liknande sätt för mig. Efter henne (från och med 2012): Kate Zambreno.

Och kanske är det Zambrenos fel att jag missat att det så sent som 2013 och 2017 utkommit nya postuma dagböcker av Nin. Att min upptagenhet av Zambreno gjort att behovet av att årligen googla och nätbokhandelssöka på ”Anaïs Nin” inte varit lika stort. Eller det kanske snarare handlar om att mitt Nin-behov varit mättat av befintliga publikationer. Zambreno skriver i Hjältinnor (2012) att hon ”förstås föredrar” de postumt publicerade dagböckerna ”med allt sex”, men själv har jag alltid varit av den bestämda motsatta åsikten: Att det är de av Nin redigerade Dagböckerna 1–7 som är de bästa snarare än de som andra (män) redigerade efter hennes död 1977.

Det är Helena Eriksson, som jag översatte Nins prosalyriska Incestens hus (2009) tillsammans med, som tipsar mig om Mirages och Trapeze en kväll när hon kommit över på vin och ost och kex. Hon packar alltid upp halva sin väska när hon kommer hit: ger mig klänningar, växter och kantareller; visar fram böcker hon håller på att läsa. Vi pratar om parfym i soffan, doftar på varandra. Vi använder båda två en av Nins favoritparfymer: Mitsouko från Guerlain. En annan favorit från Guerlain är L’Heure bleue, men Helenas flaska är slut och min håller på att ta slut. Jag lovar att köpa en ny och Helena ska införskaffa små provflaskor så att vi kan dela med oss och prova ur varandras parfymskåp.

En dröm: Jag går runt i en stor och kaotisk lågprisaffär. Hittar små parfymprovflaskor och tänker att jag borde köpa dem, men det finns ingen prislapp och jag vågar inte fråga vad de kostar.

 

Vintern 2018 Göteborg

Dagböckerna publicerades i sju volymer mellan 1966 och 1980, varav den sista utkom bara några år efter Nins död. I Britt Arenanders (1–5) och Kajsa Telanders (6–7) översättningar. Nins älskare och andre make Rupert Pole redigerade volymerna Henry & June (1986, på svenska i britt Arenanders översättning till svenska 1990), Incest (1992, i Britt Arenanders översättning till svenska (1993), Fire(1995) och Nearer the Moon (1996). Därefter följde ett långt uppehåll och först 2013 utkom Mirages, som följdes av Trapeze 2017, båda redigerade av Paul Herron.

Mirages täcker åren 1939–1947 och överlappar därmed både Dagbok 3 (1939–1944) och Dagbok 4 (1944–1947). det pågående andra världskriget nämns bara vid enstaka tillfällen och i stället är det, liksom i Dagbok 1–7, personer, platser och händelser i Nins liv som skildras. Något som både är störande och en stor behållning är att Nin här inte framstår som lika sympatisk som hon gör i dagböckerna hon redigerade själv, vilket tydligast framträder i en på alla sätt plågsam brevväxling mellan Nin och Henry Miller i slutskedet av deras relation.

Anaïs Nin skriver i Mirages mycket om sitt dagboksskrivande och försöker hitta ett sätt att skapa en lika mänsklig röst i sina romaner som hon har i dagböckerna. Jimmy, en i hennes bekantskapskrets, frågar sig: ”Varför läsa skönlitteratur när man kan läsa Anaïs?” och vännen Jim Herlihy, som blir en av hennes största förespråkare, menar att dagböckerna har potential att bli ett av världens viktigaste litterära verk. Detta är då drygt tio år innan den första dagboken blir utgiven och Nin får sitt stora genombrott.

Själv tvekar Nin mer och från att halvtannat år tidigare ha velat skriva om dagboken i två kolumner, en med den faktiska dagboken och en med en mer utsvävande ”Proustsk” komplettering, är det nu omvandlingen från dagbok till roman hon strävar efter:

Dagboken som projekt. Dagboken täcker perioden mellan 1914 och i dag, och den utspelar sig i Europa och Amerika. den är oerhört rik på händelser, resor, relationer, och omfattar alla samhällsklasser och nationaliteter. […] det är dagboken som jag önskar omvandla till en lång roman. […] dagboken rymmer många teman: temat om ett europeiskt barns emigrering till Amerika, hennes reaktioner, dramatiken i att anpassa sig, konflikter kring språk, vanor och utbildning; temat om relationen mellan far och dotter […]; temat om återvändandet till Europa, resor, det konstnärliga livet i Frankrike, den estetiska världen, internationella världar; utvecklingen av dansens, musikens och litteraturens världar; temat om en amerikansk författares utveckling i Paris; aristokratins liv. En volym kommer att handla om psykoanalysens dramatik, en fullständig beskrivning av processen, dess inverkan på konstnären, relation till nuet och betydelse. Kvinnan kommer att upptäcka sin egen betydelse. Där finns temat om politisk konflikt i Frankrike; temat om kärleksrelationer […] en kärleksstudie ur ett kvinnligt perspektiv.

Att å ena sidan litteraturen och å andra kärleken, båda ur ett kvinnligt perspektiv, är centrala i dagboken blir än tydligare i Trapeze, som i tid täcker 1947–1955 och därmed motsvarar Dagbok 5. Nin befinner sig under denna period i det hon kallar en trapets, där hon gungar från den ene maken (Hugh Guiler) i New York till älskaren, sedermera parallelle maken (Rupert Pole) i Sierra Madre och mellan dem har hon sin så kallade ”underjordiska” grupp som hjälper henne att leva och dölja dubbellivet: Lila, Lawrence Maxwell, Jim Herlihy och hushållerskan Millicent.

Till skillnad från tidigare förde Nin under den här perioden inte längre dagbok i bundna volymer utan skrev mestadels på lösa papper, och många viktiga händelser som finns skildrade i Dagbok 5 skrevs ner långt efter att de ägt rum. Trapeze innehåller till skillnad från Dagbok 5 enbart material från tiden för händelserna och för att kunna sammanställa volymen har Nins anteckningar jämförts med och organiserats utifrån hennes kalender, och sådant som bevisligen hänt, men som inte finns dokumenterat vare sig i anteckningar eller kalender, har lämnats därhän. Därefter har upprepningar, irrelevant korrespondens, stavfel och större grammatiska felaktigheter uteslutits alternativt justerats.

Benjamin Franklin V noterar i sin introduktion till Trapeze att ”alla sju dagböcker lämnar frågor obesvarade” och det gäller verkligen för den här perioden. I Dagbok 5 nämns ingendera av makarna i just den egenskapen, och att dagboksskrivaren verkar bo på två ställen, det ena på väst- och det andra på östkusten, är svårt att förstå utifrån ett ekonomiskt perspektiv då Nins författarskap går trögt och hon inte heller har något annat arbete att försörja sig på. Därutöver reser hon återkommande till Mexiko. Sanningen finns i det som Nin beskriver som ”ett nät av lögner, lögner, lögner”. Hennes liv är beroende av att trapetsen fungerar. Intressant nog är det inte bara förhållandena mellan Guiler och Pole som jämförs utan de liknas också med en annan avgörande dualitet i Nins liv: ”[d]agboken och konsten. Försökte jag mig på en omöjlig förening? Är det lika omöjligt som att förena min passion Rupert och min make Hugo?”

En kväll går jag på ett samtal mellan Sara Abdollahi och Moa Matthis om upptäcktsresanden och författaren Isabelle Eberhardt, i serien ”darlings” i Textivals regi. Samtalet äger rum i 1700-talsbyggnaden Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget, och jag och Sara konstaterar före samtalet att det luktar gott där. ”Men ibland när jag tycker att det luktar gott någonstans”, säger Sara, ”så inser jag när jag kommer hem att det var doften av min egen parfym jag kände.”Isabelle Eberhardts dagböcker börjar storslaget nog i Cagliari på Sardinien den 1 januari 1900 och de första raderna är minst lika överdådiga: ”Jag är ensam, jag sitter framför det väldiga grå havet som viskar … Jag är ensam … ensam som jag alltid har varit överallt, som jag alltid kommer att vara i detta stora universum med dess lockelser och besvikelser … ensam med en hel värld bakom mig av svikna förhoppningar, krossade illusioner och minnen som för var dag blir allt mer avlägsna, nästan overkliga.”

I samtalet jämför Sara Eberhardts dagböcker med Lars Noréns. Jag inser direkt att Saras förhållande till Norén liknar det jag har till Nin. I ett inlägg på Facebook beskriver Sara hur hon hittade till Noréns dagböcker:

Jag brukar dela in mitt liv i två faser. Innan och efter jag började läsa Lars Norén. […] Så läste jag att man kunde få skitlyxiga kaffekoppar plus två böcker för – jag minns inte exakt – men runt 199–200 nånting. Jag ville ha dom där kopparna och tänkte jag får väl ta böckerna [av Lars Norén] på köpet. […] och kan inte sluta förrän jag har läst ut hela. Jag läser på torsdag, jag går upp tidigt för att fortsätta läsa på fredag, jag läser på lördag och på söndag. Noréns neuroser blir mina, hans favoritförfattare blir också mina – och känner jag inte redan till dom så blir jag genom läsningen av dagboken nyfiken och kollar upp dom, Noréns besatthet av strukturer och skapande som ett sätt att hålla sig borta från galenskap blir [min].

Jag känner igen allt, från att ha hittat det viktigaste författarskapet rätt slumpartat (även om viljan att få premien ”skitlyxiga kaffekoppar” slår min antikvariatsrunda i Malmö med hästlängder) till att ha läst som besatt, fått dagboken som måttstock och även sökt sig till annan litteratur utifrån det som skrivs om i dagböckerna. Själv har jag hittat många av mina hjältinnor via Anaïs Nin: Anna Kavan, Maya Deren, Jean Rhys med flera.

I samtalet om Eberhardt pratar Abdollahi och Matthis om skillnaden mellan dagböcker som skrivs enbart för den skrivande och de som skrivs för publicering, antingen medan författaren är vid liv eller postumt. Jag tänker att det även finns en skiljelinje mellan de författare som har dagboken som främsta litterära form och de som inte har det. I fallet Nin är det definitivt så att dagböckerna både skrevs för att publiceras och att dagboken var hennes främsta form, långt viktigare än exempelvis romanerna.

Det finns en dubbelhet i ordet ”dagbok”, att det både kan referera till dagboken som helhet och den volym som är aktuell för tillfället. På ett ställe hos Nin står det att ”[d]en här dagboken kommer att sluta när jag hittar älskaren” och på ett annat att ”[d]agboken är inte avslutad. Villkoret för att dagboken ska kunna fortsätta är diskretion. Skulle den avslöjas dödas dagboken, på samma sätt som avslöjandet av en spion sätter stopp för hans handlingar. Min identitet får inte avslöjas, i så fall dör dagboken. Föremål för offentlig uppmärksamhet och strålkastarljuset dödar den.”

En dröm: Jag ska leda ett scensamtal med Sara Stridsberg. Det har svämmat över i min lägenhet och en fastighetsskötare börjar tillsammans med några andra personer packa ner allting i lådor för att undvika att det blir vattenskadat. För sent kommer jag på att den av Stridsbergs böcker vi ska samtala om, Darling River, är nedpackad. När det är dags för samtalet sitter Sara redan på scenen. Jag försöker låna ett exemplar av boken av de som är ansvariga för bokbordet, och de säger att jag kan få köpa två till priset av en och ger mig två böcker av andra författare. Darling River hittar de inte. Publiken väller in och när det är slut på platser framför oss börjar de sätta sig bakom och mellan mig och Sara på scenen. Vi skickar micken mellan oss och det blir svårare och svårare att föra ett samtal, också för att publiken pratar och skrattar så mycket. Jag ställer frågan: ”Vad är fantasi för dig?” men på väg till Sara fastnar mikrofonen hos någon i publiken som argt säger att ”du kan inte ställa så oklara frågor”.

Citatet ur Dagbok 5 är översatt av britt Arenander, citatet ur Isabelle Eberhardts dagbok av Magdalena Sørensen och övriga citat av essä- författaren.

 
X