Gå till sidans huvudinnehåll

Utdrag ur 2016:4 – Apati av Sara Malmberg

19 december, 2016

Hej. Jag var tvungen att gå till jobbet. Ville inte väcka dig. Hoppas att vi ses igen.

Första dejten skulle vi gå hem och ligga men jag hann somna medan du var på toa. Andra dejten bjöd du hem mig på middag och jag somnade i soffan framför Big Fish. Middagar, fikor, luncher. Du ville ses, vi sågs och jag somnade. Du frågade vart jag var och jag kunde inte svara. Visste bara att. Nu. Måste. Jag. Sova.

Aldrig utvilad. Alltid som ett tomt svart hål som var tvunget att fyllas. Minns när vi var på Ikea och handlade köksutrustning till min nya lägenhet. Stekspadar och osthyvlar och ugnsfasta formar. Du fick välja färg på diskborsten. Jag köpte dyra påslakan i linne. Superbekväma kommenterade den i kassan. När vi kom hem bakade du kladdkaka i min nya ugnsfasta form och jag somnade i soffan. Dreglade på armstödet och vaknade med huvudvärk. Då hade du redan gått och lämnat en lapp. Jag blev lättad.

Ändå blev jag förvånansvärt ledsen när du efter två månader sa att vi kanske inte borde ses mer. Du sa att det kändes som att jag inte var så intresserad och att du inte ville riskera att bli sårad. Att du inte orkade det just nu. Vi kramades länge och jag önskade att du kunde lyfta upp mig och kyssa mig i nacken men det gjorde du inte. När vi släppte viskade du hejdå och sen gick vi åt varsitt håll fastän vi egentligen skulle åt samma. Och jag tänkte på alla samtal, alla filmer och alla nätter jag hade missat. Alla timmar jag hade sovit istället för att vara vaken.

Det är som apati. Att inte orka vara vaken och närvarande. Att inte kunna ta in andra människor och händelser runtomkring. Att stänga av och vänta på att det ska kännas lättare. Och sen börja gå på antidepressiva.

Vi sågs på Apoteket. Du skulle köpa nässpray och halstabletter. Jag satt med nummerlapp i handen och försökte komma på ett neutralt läkemedel på recept. En diagnos utan laddning. Njursten. Gallsten. Magsår. Men du frågade inte. Du sa bara att det var fint att se mig, klappade mig på överarmen och harklade dig. Pekade på dina varor och småpratade om den eviga höstförkylningen. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade. Jag fingrade på min nummerlapp tills den gick sönder och reste mig så fort att stolen bakom mig nästan ramlade när det blev min tur. Du väntade utanför och vi promenerade till ditt jobb. Sen pussade du mig på kinden och försvann in i det höga huset utan hiss. Och inte en enda gång frågade du vad jag hade hämtat ut. Det kanske är god uppfostran.

Antidepressiva. Ett steg längre in i apatin. Jag började somna på jobbet. Inne på lagret, lutad mot några pappkartonger med servetter i. Vaknade inte förrän någon kund hetsigt slog på ringklockan på disken ute i butiken. Då gick jag vimmelkantig ut och log mitt bästa leende och sa att jag hade letat efter fler påsar kaffebönor. Sen gjorde jag tio latte och två ost- och skinkmackor innan jag var tvungen att gå ut på lagret igen.

Du ringde en gång och jag svarade inte. Efter tre dagar ringde du igen. Och sen skickade du ett sms. Hur mår du? Kaffe? Vi sågs på ett café. På neutral mark för kanske var du rädd att jag skulle somna på soffan om vi var hemma hos mig. Du bjöd på kaffe och kanelbulle och jag försökte komma ihåg vad du hette i mellannamn. Du hade sagt det en gång. Magdalena?

Vi pratade om jobbet och vädret och din nya akvarellkurs. Du sa att det var fint att se mig och jag sa att jag behövde gå på toa. Jag sköljde ansiktet tre gånger i iskallt vatten. Gnuggade med tvål tills det sved och ögonen blev röda. När jag kom tillbaka lutade du dig framåt, la dina händer ovanpå mina och sa Du, hur är det egentligen? Har du börjat knarka?

Antidepressiva. Att vara anti depressivitet. Jag fick identitetskris när jag tänkte på det. Är jag en sådan? Det är som att vara anti sig själv.

Jag blev bjuden på födelsedagsmiddag hos min bror. Alla var där. Mamma, moster, mormor, brorsan, hans fru och deras två barn. Trerätters och fördrink och jag önskade att jag kunde hålla fokus. På bilderboken som Ellie höll upp framför mitt ansikte, på toast Skagen och sött dessertvin som brände i halsen. Och alla frågor som kastades över rummet och intresserade ögon som försökte fånga min blick och påtår på kaffet i salongen. Jaha har du träffat någon, jaha hur går det på jobbet, jaha ska du börja plugga snart, jaha tänker du på pensionen. Inte en enda gång på hela året tänkte jag på pensionen. Jag tänkte på det pyttelilla hålet i tapeten trettio centimeter till vänster om sänglampan. Jag tänkte på spindelväven i taket, vattenledningarna i väggen och bruset från ventilationen. Jag räknade kakelplattor i badrummet och sprickor i mobilen. Jag hoppades att ingen skulle ringa. Och hoppades att någon skulle ringa. Jag önskade att jobbet skulle säga upp mig. Jag önskade att jobbet skulle erbjuda mig en fast heltidstjänst med start omgående. Men inte en enda gång tänkte jag på pensionen.

Jag fick skjuts hem av mamma. Vi lyssnade på Lugna Favoriter och alla söndagsgator var tomma. Någon var ute med hunden och alla lägenheter lyste och jag tänkte att jag ville gråta. Radion spelade Céline Dion och mamma nynnade på någon helt annan låt. Hon växlade och blinkade och svängde och för första gången på hela året ville jag inte vara någon annanstans än just där. Hon stannade utanför min port och kramade mig så att jag fick hennes halsduksludd i munnen. Ta hand om dig nu gumman sa hon och jag nickade utan att gråta.

Min läkare ville att jag skulle börja gå i terapi. Hon sa att det skulle vara bra för min apati och hypokondri och ångest. Jag kände ingen som hade gått i terapi och jag skämdes över att hon ens hade föreslagit det. Men mest skämdes jag över att jag inte vågade tacka nej. Läkaren ökade min dos antidepressiva och sen fick jag en remiss till en psykolog med långt efternamn och ful hemsida. På väg hem från läkaren mötte jag dig. Jag började tänka att du kanske följde efter mig, hängde i mina kvarter och alltid såg till att vi sprang på varandra. Men i så fall var du i alla fall bra på att spela förvånad. Nämen hej sa du och du verkade så glad att jag tänkte att du måste ha blivit kär i någon annan. Du frågade om jag ville komma över på middag på kvällen. Bara en enkel jordärtskockssoppa, jag hade ändå tänkt laga det. Du kanske kan ta med bröd? Jag tackade ja och var tvungen att gå hem och sova på soffan tills jag nästan var försenad. Glömde köpa bröd och glömde ta på mig deodorant. Jag kom på det när jag stod utanför din dörr och började svettas lite efter att ha valt trapporna istället för hissen. Så fort du hade kramat mig och hälsat mig välkommen lånade jag din toalett och letade fram en deodorant i ditt badrumsskåp. Sedan spolade jag utan att ha kissat och gick ut i köket. Kanske fattade du att jag skulle glömma brödet för du hade lagt fram en rustik rågbaguette på bordet. Jag skämdes och du sa ingenting.

På vägen hem mindes jag inte vad vi hade pratat om. Du hade pratat lite om ditt jobb, men jag kom inte ihåg vad du jobbade med så jag vågade inte fråga något om dina kollegor eller arbetstider. Du löste det nog själv. Pratade fritt utan frågor att svara på. Innan jag somnade tänkte jag på att spindelväven i taket var borta. Jag undrade vem som hade tagit bort det. Var det jag?

Sista gången vi träffades sa du att du skulle flytta till Göteborg. Du hade fått ett jobberbjudande och var glad över det. Jag önskade att jag kunde vara glad med dig och jag hade köpt bubbel. Vi drack det och jag tror att jag blev lite full och vi hånglade mot hallspegeln så att den föll ner i golvet. Den gick inte sönder och du stannade inte över natten. När du hade gått diskade jag undan all disk som hade samlats den senaste veckan. Jag sopade golvet i köket och bytte den trasiga glödlampan i badrummet. Sedan la jag mig i sängen och läste en bok som jag inte förstod så mycket av och för första gången på flera månader önskade jag att jag bara kunde somna.

 
X