Gå till sidans huvudinnehåll

TV – Mariana Andersson ur 2018:5 DAGBOK

15 december, 2018

Jag låste lägenheten för sista gången och övervägde om jag skulle ringa på hos någon av dem innan jag gick. Sju år hade jag bott i huset. Vi var grannar. På tredje våningen i ett hus utan hiss hade vi varsin dörr. Jag i mitten, han till vänster och hon till höger. I ålderstrappan, det klassiska väggmotivet som fanns i bådas kök, var han på väg nedför, hon nästan nere och jag på väg uppför. Hon bodde i en femma, han i en trea och jag i en etta med dusch i källaren. Han kunde varit min far och hon min mor, eller snarare mormor, och någon kontakt mellan dem märkte jag aldrig av. I någon mån hade vi alla vårt.

När jag flyttade in hade de bott där i många år redan. Första mötena var okomplicerade och rättframma. Hej, jag har flyttat in här bredvid. Hej, kan jag få låna ett ägg? Är det varmt i din lägenhet? Trappan var lugn. Det var aldrig något spring. Inga barn som rusade upp, ivriga att hälsa på. Inga vänner, glada i hågen på väg att festa vidare. Inga ystra älskare som hade svårt att bärga sig.

Jag höll igen med TV-tittandet. Tanken var att istället göra sådant jag verkligen ville. Det handlade vagt om existentialism, inte bara följa strömmen utan göra medvetna val. Därför stod TV:n strategiskt placerad, nederst i en bokhylla, delvis skymd. Att titta skulle vara obekvämt. Men det gick. Lätt nedhasad från rummets enda fåtölj, med blicken riktad in under skrivbordsskivan. Och visst hände det att jag tittade och fastnade i något jag egentligen ville avstå. Till exempel serien Vänner. På konsthallen, där jag helgjobbade som vakt, såg jag om igen en video av och med konstnären William Wegman. Han var utklädd i låtsaständer och tjocka glasögon till en karaktär som talade varmt om gemenskapen i lagsporter.

Samtalen jag och mina grannar hade, i trappan eller på trottoaren precis utanför huset, förändrades allteftersom tiden gick. Vi sa mer. Han jobbade på och längtade efter att fiska vid kusten, där han kom ifrån och hade sin bror kvar som var hans enda familj. En gång hade han natten innan drömt så otäckt, om en brand som bröt ut, att han fortfarande kände sig skakig. Verkade ofta lite darrig inför tillvaron.

Hon hade varit gymnastiklärare fram till pensionen, vilket förklarade spänsten hon tog trapporna med. Oftast möttes vi när hon var på väg ut för att promenera. Dotter och barnbarn nämndes. En gång när vi sprang på varandra och inte hade setts på ett tag såg hon sammanbiten ut, nästan arg. det visade sig att hon hade legat inlagd på sjukhus efter en hjärtinfarkt. Att hon drabbats, sa hon, blev en chock. Hon som alltid hållit sig i form. och i den stunden tyckte jag som allra mest om henne. Livet hade försökt ha sin gång och hon var upprörd.

Jag borde levt helt och fullt. I själva verket låg jag mycket i sängen och funderade över vad som var viktigt. Medvetna val kompliceras givetvis av att man inte alltid vet vad man vill, att ens olika behov gör sig påminda, att man inte bara har sig själv att förhålla sig till och att det inte alltid blir som man tänkt. Min mamma hade blivit sjuk, jag pluggade filosofi, vilket kanske var meningslöst, och på avstånd krigade man.

Det hände att jag sent om kvällen, som det sista före sömnen, slog på TV:n på en viss kanal. En kanal som var kodad men ändå plockades upp av husets antenn och visades hos mig som en negativfilm, där allt vitt var svart och tvärtom. Och det gick att följa med. I svassandet, guppandet, sugandet och stötandet. Jag hade ljudet av och dröjde kvar. Ända tills det var över. och sedan pinsamheten. Trots att huset var lyhört hörde jag nästan aldrig grannarna. Vägg i vägg med mig låg hennes finrum, som hon nog knappt använde, och hans vardagsrum. Jag brukade kunna höra när han tittade på fotboll och ibland tjoade eller skrek till. Ett par gånger var de två som hejade ihop.

Jag minns inte var jag hörde historien om Samuel beckett, hur han en gång när han satt på en uteservering i Paris i sällskap med vänner hällde en hel öl över sitt huvud och sen när någon frågade varför han gjort så, svarade att han hade känt sig så outgrundligt sorgsen. Det hände att jag kände mig som honom eller längtade efter honom, beckett alltså, som ju var död. Jag tänkte att vi kanske skulle skrattat åt samma saker och satte upp en bild i kokvrån där han bortvänd går från kameran klädd i en lång fårskinnjacka. Senare hittade jag en likadan på UFF och bar den om vintern.

En gång när jag ringde på hos han grannen, för att låna en stjärnskruvmejsel att fixa TV:n med, ville han gärna vara med. Mellan örat och axeln klämde jag luren där pappa fanns. Han satt hemma hos sig, bakom en exakt likadan begagnad TV, och vägledde mig på distans bland bildrör och kretskort. Han hade en idé om vad som kunde göras. Hela tiden höll jag vänster hand i bakfickan för säkerhets skull, så en eventuell stöt inte skulle passera hjärtat, ett råd pappa gett mig för längesedan. Ljuset från ficklampan, som grannen höll bakom mig, fladdrade till och när jag vände huvudet såg jag tårar i hans ansikte. Jag hann undra tyst om det var riktiga tårar, om han blivit torr i ögonen av att stirra ihållande i den skumma belysningen eller om det var något med hans allmäntillstånd. Våra blickar möttes och trots att han inte vek undan sa jag inget. När jag vände mig tillbaka mot TV:n återfick ljuskäglan sin stadga.

En annan gång hade jag middag med ett par kompisar på husets balkong högst upp på vinden. Vi grillade på en bordsgrill, en liten men tung sak i gjutjärn. Efteråt var vi noga med att släcka, hällde på vatten och lämnade sen kvar pjäsen för att svalna. Nästa dag var den borta. En vecka senare satte jag upp en lapp om saken i trappan: att den som lånat grillen, som tillhört min mormor, vänligen kunde ställa tillbaka den. Redan samma dag ringde det på dörren. Det var hon, min granne som inte var min mormor. Hon såg pigg ut och tog sats, det märktes för hon var rödflammig på halsen. Hon sa att hon inte var en sådan som springer ner folks dörrar, men att man inte ska grilla på piskbalkongen. Det hörs ju på ordet, piskbalkong, att den inte är till för det. Vi var försiktiga, sa jag, hoppas det inte osade ner till dig.

Två dagar senare var grillen tillbaka och jag lyfte in den i mitt vindsförråd, där den sedan blev stående. 

Grannen började beklaga sig ibland när vi sågs. Det var något på hans jobb som inte kändes bra. Kanske hade det varit så länge eller så var det en ny känsla. Jag visste inte vad jobbet innebar, mer än att det var på sjukhuset. Trodde det var någon slags vaktmästartjänst. Han verkade heller inte tycka det var tillräckligt viktigt för att förklara mer ingående och jag frågade aldrig. Han började uttrycka att han önskade slippa gå till jobbet. Det gick förvånansvärt fort alltsammans, för sedan tycktes det ha uppstått en möjlighet att sluta jobba. Och så hade han slutat, skulle bara vara hemma och njuta av ledigheten. Jag förstod det som att han själv valt att sluta, men var inte säker, och föreställde mig honom på jobbet, vad arbetskamraterna och han sagt till varandra den sista dagen.

Redan nästa gång vi sågs hade han börjat tvivla på om han gjort rätt. Jag hade ingen aning och lade märke till att han var orakad. Han vände på dygnet, sa han, och höll fram påsen från systemet med en knatting i. Jobbet hade ändå varit ett ställe att gå till, sa han. det var så han pratade, överraskande uppriktigt men utan att jag någonsin upplevde honom som gränslös eller krävande, märkligt nog. Senare såg jag honom där en gång, på Systemet, när jag stod längre bak i kön och han redan var framme vid kassan. Han brusade upp över något, verkade inte ha sett mig och när han gick därifrån såg jag att det var långkalsonger han hade på sig under den långa vinterjackan.

Jag skulle lämna studentstaden. Nu stod jag i trappan, lade nyckeln i väskan och tvekade några sekunder. Sedan ringde jag på hans dörr. Ingen kom. Jag ringde på hennes dörr. Ingen där heller. Jag letade i väskan efter något att skriva med, en kort hälsning bara, men hittade ingen penna. det fick vara. Jag gick.

 
X