Gå till sidans huvudinnehåll

Utdrag ur 2017:1 Nerv – PLATSEN DÄR BILARNA KÖAR DÖDA av Leif Holmstrand

27 mars, 2017

Vi går till platsen där bilarna köar döda.

 

Vi tänker oss att kroppar som mest består av kabelhärvor äter oss från alla håll, men detta är bara en liten tankelek.

 

Allt är vackert här, utom andra människor.

 

Här finns dyra gummilister och plats för ett sista kroppsligt förvandlingsnummer.

 

Ingenstans hittar vi de döda, fast ändå sitter de där, bältade och halvsmälta i samtliga bilvrak, de ligger utslungade, de ligger mellan, på, innanför – sönderdelade eller nästan hela.

 

Människorna.

 

Här finns saker att innesluta med glänsande extraskinn, många lager.

 

Rulle efter rulle med glittrig plastfolie skall göra kroppen underbar och framgångsrik.

 

Hårdhänt, knölig lindning gör i den bästa av världar skräp och rester till puppans vägg.

 

Men händer detta på riktigt?

 

Platsen kan ibland omskrivas som drömartad, men det är för att verkligheten, som ser ut på detta vis, så sorgligt sällan uppenbarar sig, det verkliga är ju aldrig välkommet.

 

Utöver detta bör påpekas: Vi känner inte igen något alls inom oss eller mellan oss som just drömmar, så som andras drömmar ter sig.

 

Vi bär istället i våra stympade ords händer delar av andra verklighetsvärldar, utan att göra någon affär av det.

 

Vårt gemensamma huvuds universum expanderar genom sinnesintrycken och trycker loss dessa världsdelar, som måste fångas upp.

 

Vi behöver därför inte drömmar, eller är främmande inför dem.

 

Låt oss kalla tillståndet en sorts vardagsschamanism som personifierad klättrar i bilvrak iförd högklackade platåskor: Detta är meningen med vår tjatigt pågående livsprocess, varken mer eller mindre.

 

Och det hela sker intill en vägg av grå metall under gråfuktig, dräktig himmel.

 

De sista dagarnas människor å ena sidan, alla andra sorters människor å den andra.

 

Vi måste alltid ha en skiljelinje som ger oss rätt att vara främmande, som gör oss till oss själva.

 

(…)

 

När vi väl delats upp i tre individer är det för sent att protestera: Detta mysteriespel kommer att löpa från sin kalla början till sitt kallare slut, och ingen myndighet i världen kan avbryta eller ens störa.

 

Den högsta auktoriteten vände redan inledningsvis bort ansiktet och människorna var därmed hänvisade till varandra.

 

Det är som det är.

 

Vi ansökte aldrig om tillstånd, för hur skulle något kunna motivera eller legitimera handlingar som dessa annat än i efterhand?

 

Vad fanns att tillåta?

 

På plats mellan bilvraken känns det rimligt gränsande till nödvändigt att söka upp minnen från denna förberedelsetid, men bara för att kunna överge dem slutgiltigt och på så sätt utplåna dem: Synbarheten dödar.

 

Med andra ord: Vi gör oss lyckliga.

 

Och en hand lindar en annan med kablar och plastfolie, vilket innebär att vårt arbete ofrånkomligen har inletts.

 

Det dras eller slits uppifrån i remmar och den skräpigare kroppen lättar.

 

Det regnar inte.

 

(…)

 

Bild: Leo A. Sörlin

 
X