Gå till sidans huvudinnehåll

Förord 2018:5 DAGBOK

15 december, 2018

Kära dagbok,

När vi efter flera timmars omröstning kom fram till tema dagbok hade jag glömt bort tiden och antagligen vilken dag det var. Jag skulle kunna skriva att solen hade gått ner, att ett Malmö i pudersnö mötte oss utanför porten. Att allt var kyligt och klart. Alldeles stilla.

Men redaktionsmötet var trots allt inte i december, det var ju istället då numret skulle komma ut. Vårt första möte hade varit långt tidigare, i oktober. Jag minns inte vad som mötte oss utanför porten. Det jag vet är att det inte snöade i oktober, inte då och inte heller nu.Efter att vi hade bestämt tema till nästa nummer såg jag dagböcker överallt och då menar jag verkligen överallt. det tycks som att dagboken som litterär genre aldrig gått ur tiden och kanske är den mer aktuell än någonsin.

Samtidigt som dagboken gör anspråk på sanning och återgivelse, leker den också med kontrasterna mellan verklighet och fiktion. Allt för sällan diskuteras dagbokens fiktiva tendenser som förställer, överdriver eller förvanskar.Vad är det som gör att vi litar på dagboken som sanningsbärare? Är det formen som uppmanar till det eller den lockande tanken på att ta del av en människas innersta?

För några år sedan tog jag fram mina egna dagböcker som jag förvarar i en låda på vinden. där kunde jag följa dagar, år, tidpunkter och platser. det var inte en särskilt rolig läsning, mycket av det som fanns där ville jag inte kännas vid och till slut bläddrade jag bara förstrött bland sidorna. Vad skulle jag göra med dessa böcker? Slänga dem kunde jag inte förmå mig att göra. Jag ställde tillbaka dem på vinden. de har stått där i några år nu.

För många var dagboken det första skrivandet, i en luddig smutsrosa sak med hänglås, ett randigt block med spiralrygg som till sist slets sönder i ryggsäcken. bland gymnastikskor och vässade pennor. Men förhållandet till dagboken har förändrats. Nu följer den med som en annan slags följeslagare. den finns i mobilen bland dagliga anteckningar om matinköp och tider att passa, i korta betraktelser eller meningar som tillsammans bildar en slags dokumentation över ett liv.

Den klassiska dagboken finns dock fortfarande kvar, trots alla medel som kan förändra den. I sin tydliga struktur med datum, tidsangivelser eller platser, är den både sträng och tillåtande i sin form. Kanske är det därför dagboken ständigt återkommer som loggbok, vardagsbetraktelse eller som en redogörelse vid sjukbädden.

I det här numret ser vi en rad dagböcker som förhåller sig till denna ram, men på en mängd olika sätt. Leif Holmstrand skriver i datum om ett jag och dess relationer som flykt från ensamheten. Julia Videgård och Agnes Mührer om svårigheten att vara kåt och ensam och fast i ett dejtingträsk, allt tillkommet genom deras gemensamma mailtråd. Helena Fagertun skildrar i essän Varför läsa skönlitteratur när man kan läsa Anaïs Nins dagboksskrivande genom livet. Vida Lavén har i sitt bildbidrag sammanställt bland annat sina facebookstatusar till en digital dagbok och Emil Zawadzki skriver om att äcklas över författare som rotar i sina förflutnas dagböcker.

Dagboken är privat till sin natur, men med det här numret vill vi se vad som händer när den görs offentlig. Välkommen till ett nummer med sanning och lögn, liv och död, kärlek och hat.

Temaredaktör
Nora Makander
 
X