Gå till sidans huvudinnehåll

Förord 2016:4 SÖMN

29 december, 2016

När jag var liten kunde jag ofta ligga vaken om nätterna. Jag lyssnade till teven från rummet bredvid, rösterna från mamma och pappa. Och jag fann tröst i dessa ljud, de gjorde mörkret ljusare. Men när teven stängdes av klättrade natten upp i sängen. Och om jag inte lyckades somna snart hade jag känslan av att jag inte skulle leva imorgon.

 

Jag ville styra mina drömmar. Jag slöt ögonen och tänkte: i min dröm ska jag fara till månen. I min dröm ska jag besöka Amazonas djungler. I min dröm ska jag bli författare. Det är möjligt att man har ungefär lika mycket makt att styra över sina drömmar som man har att styra över sitt liv.

 

På samma sätt som att kärlek blir gåtfull från ett visst avstånd blir sömnen ett mysterium i dagsljus.

 

Det finns människor som aldrig upplevt kärlek men som är älskade i sömnen. Det finns människor som blir slagna i vakenheten men smekta i sömnen. Den som lider av insomnia blir ofta en spillra av en människa, kanske beror det inte bara på trötthet utan också på frånvaron av sömnens tröst.

 

Jag tror att alla någon gång ställer sig frågan om det skulle vara vakenheten eller sömnen som kom segrande ur en brottningsmatch. Och jag tror att alla till slut kommer underfund med att sömnen skulle vinna. Vakenheten skulle börja starkt och aggressivt men aldrig lyckas uppbåda sömnens tålamod.

 

Drömmer en trasig hjärna trasiga drömmar? Finns det ens drömmar som är hela?

 

Det enda som avhållit mig från att nedteckna mina drömmar är att man måste göra det när man är vaken. Jag önskar att man kunde fatta pennan när man sov. Men då tror jag att jag skulle skriva om vakenheten, för jag är övertygad om att den skulle hamna i ett annat ljus, kanske till och med förefalla begriplig, sedd från drömmarnas töcken.

 

Är sömnen en flykt från vakenheten eller är vakenheten en flykt från sömnen?

 

Om jag skulle skriva en biografi över valfri världsstjärna, låt säga Zlatan eller för aktualitetens skull Bob Dylan, skulle jag enbart fokusera på personens sömnvanor. Jag är ointresserad av hur många mål Zlatan gjort, däremot vill jag veta hur många ormar som bitit honom i sömnen. Jag är ointresserad av om Dylans röst brister under ett framträdande, däremot vill jag veta om hans hjärta gör det i drömmarna.

 

Jag har många gånger önskat att jag kunde få reda på hur ett fosters drömmar ser ut. Vad drömmer den om som ännu inte sett världen?

 

Om du verkligen tycker illa om en människa: iaktta personen när den sover och fråga dig själv om du fortfarande känner likadant. Precis som att det är svårt att hata ett spädbarn är det omöjligt att hata en människa som sover. Sömnen gör oss oskyldiga: vi behöver inte stå till svars för våra drömmar. Och om du verkligen tycker illa om dig själv: försök sova samtidigt som du föreställer dig att du står bredvid och tittar på.

 

Det finns författare som tycker att det är oprofessionellt att låta sina berättelser utgå från drömmar. Det beror på att man då låter det undermedvetna avgöra, som att låta slumpen styra, vilket inte en hantverksskicklig författare skulle nedlåta sig till. Men jag är av motsatt uppfattning. En författare som inte utgår från sina drömmar är en amatör som aldrig kommer säga något jag är intresserad av att lyssna på.

 

I det här numret har Ordkonst velat rucka på den hierarki som finns mellan vakenhet och sömn, här kommer sömnlösa nätter, mytologiska gestalter, människor som förvandlas till träd och citat från expressens bilaga hälsoliv få det utrymme de förtjänar. För en stund vill vi att det är människans vakna timmar som ska få dig att gäspa. Mellan dessa pärmar tillåts sömnen krypa fram under sitt svettiga täcke och flaxa sina trötta vingar mot stjärnorna.

 

 

Temaredaktör

Fredrik Wollentz

 
X