Gå till sidans huvudinnehåll

Ordkonst listar: en ryssfemma

20 februari, 2011

Ett svettigt sovjetiskt lag duger oavsett om det är ishockey eller litteratur. Ute är det kallt men skydden värmer, det är sol på himlen när jag skriver detta, rinkarn spolas friska och på en bakgårdsrink i Volgograd snörar en aspirerande knatte på högerskridskon. Klubban står lutad mot den nymålade sargen. Det här är dem som var när det var som bäst, något att blicka (ned) mot (i). Om de lever och (eller) spelar fortfarande, var det som spöken eller annat, låter vi nog var och en avgöra.

Vänsterback: Michail Bulgakov
Den kultförklarade Bulgakov har en förmåga att skapa förvirring hos sina motståndare, med en katts smidighet rör han sig från ett ställe till ett annat utan att dra onödig uppmärksamhet till sig. Ytor som ser fria ut markeras plötsligt och oförklarligt och hans mål och målgivande framspelningar kommer ofta från lägen som tycks dyka upp ur tomma intet. Vissa talar om magi och ett religiöst skimmer som omger den oförutsägbara spelaren. Andra menar att han sålt sin själ till djävulen, de säger sig ha sett honom i dåligt sällskap på risiga uteställen i Moskva, ibland vid tillfällen när en hel publik kunnat styrka att de sett honom på ishockeyplanen. Under matcher kan man ibland se Bulgakov viska något i en motspelares öra, varpå den drabbade anlägger ett skräckfyllt ansiktsuttryck för att sedan lämna matchen. Ingen motspelare som drabbats av Bulgakovs psykande viskningar har velat kommentera det.

Det är allmänt känt att att Bulgakov inte kommer överens med lagets ledning, men tillåts spela eftersom han är oumbärlig för ryssfemman.

Högerback: Witold Gombrowicz
En hal polack, som levde i exil i Buenos Aires, men som alldeles säkert blivit kallad till landskamp om någon sådan hade ägt rum. Läs Kosmos om studenten som söker efter en fågels mördare. Gå sedan på dagböckerna.

Vänsterytter: Andrej Platonov
Arbetade, som man säger, i det tysta och fick uppmärksamhet för sina insatser på isen beklämmande sent. Det sägs att han sov med flaggan svept om sig varje kväll, en sann landsman som han var, och att han i vissa stunder ska ha hörts gråta på spelarhotellet när den dagliga Sjostakovitjtrudeleutten ljöd mellan rummen. Landskamperna han spelade var få, men de få han spelade spelades med den yttersta elegans.

Pucken låg som fastkilad vid klubben när han slinkt tog sig förbi vadän som var i vägen, i nättaket via köksvägen, så som sig bör. I slutändan han dock lungorna i kapp honom: tuberkulosen blev hans baneman innan han ens passerat femtio landskamper.

Idag hyllad som en hjälte, både för sin spelstil och för sitt engagemang i laget. Han finns som en närvaro på varje rink ett ryskt lag äntrar.

Center: Anna Achmatova
Den adelsättade passningsspecialisten ifrån Svarta havets stränder som spenderade större delen av sina bästa år som misstrodd och vanärad vattenbärare. Bakom ryggen på den stålhjärtade coachen fyllde hon de rättrognas vattenflaskor med salta tårar utgjutna för alla de andra lovande talanger och vänner som drabbats av ett hastigare öde. För alla de tusen som begravts med skridskorna på under den väldiga ismaskinens last.

I ständig kontakt med dessa, men också med gamla, förbjudna tiders legendariska spelare – Rakel och Maria Magdalena, Pusjkin och Dostojevskij för att minnas några –  äntrade hon på natten den tomma rinken och utvecklade där ett spel som trots sin osynlighet var makalöst att skåda. Ett spel där passningen står i centrum, där man aldrig är säker på vem som har pucken, där dribblingen är ersatt av en rinkens symfoniorkester med Achmatova som suverän men också medlidsam kapellmästare.

Det hann gå årtionden av tyst död för Achmatova innan vi fick se henne på isen, men även som spöke lyckas hon fylla arenan med ett överjordiskt skimmer. Och många som suttit i publiken under hennes matcher vittnar om märkliga syner på läktarna; om ryska sekelskiftesdamer med bleka men väldiga blomsterhattar, om bibliska helgon som ivrigt spanar över en axel, om långa författarskägg i ögonvrån. Sådana vittnesmål är inte särskilt betrodda. Men ett tillförlitligare vittnesmål, en av hennes medspelare, påstår med bestämdhet att det i hennes omklädningsskåp skall finnas en kvinnostaty av salt i naturlig storlek.

Högerytter: Vladimir Majakovskij
När forward Vladimir Majakovskij skjuter fram sin våldsamma energi över isen, är det ett under att den inte smälter under skenorna på hans skridskor. Självaste solen har dubbat honom till sin like: ur ögonen strömmar livsbejakelse, ur munnen strömmar utropstecken hårda som järnrör och från klubban i hans händers fasta grepp strömmar puckar som projektiler mot målvakter med darrande knän. Det är med en orädsla och en otyglad ilska han äntrar isen. Som ett åskmoln i skridskor.

Att Majakovskij har svårt att komma överrens med auktoritära tränare, och att hans ego då och då står i vägen för passningsspelets flyt, är skavanker man får ha överseende med. Hans stilfulla tacklingar ligger alltid på gränsen för det tillåtna, och om någon gång domarens visselpipa ljuder i ishallarna för att förklara honom utvisad, var säker på att det kommer åtföljas av en ilsken dikt deklamerad på plats, förmodligen inledd med ett rungande ”Byråkratsvin!”.

Redaktionen

 
X