Gå till sidans huvudinnehåll

Utdrag ur 2017:3 – Minne och mytologi i Ocean Vuongs poetik av Kristoffer Appelvik Lax

8 november, 2017

Natthimmel med kulhål
Ocean Vuong
(Modernista, 2017)

Att skriva är synonymt med att minnas, och att minnas är stundtals att älska, skriver Agneta Pleijel i Doften av en man. Men man kan också tänka tvärtom: att minnas blir att skriva, det vill säga att minnet tar formen av en text, en mytologi – det blir fiktion i bemärkelsen att det tar formen av en berättelse, förankrad och integrerad i idén om ett jag. Den vietnamesiskfödde poeten Ocean ­Vuongs diktsamling Natthimmel med kulhål (övers. Andreas Lundberg) utforskar specifikt minnets materia, funktion och möjligheter och tecknar ett slags minnets poetik med syfte att tradera både egna och andras erfarenheter. ­Vuongs poetiska uttryck pendlar mellan det konventionella och det konceptuella, där en sida exempelvis bara består av några fritt svävande fotnoter, medan man finner själva ”innehållet” i sidfoten.

Minnet tecknar en tematisk triptyk som vidrör familje­historia, sexuella erfarenheter och våld. Kanske framträder just våldet mest tydligt i dikten Aubade med brinnande stad, en dikt som spänner upp en bildväv av ett rasande Saigon genom en krigsberättelse från Vuongs farmor:

Snö raspar mot fönstret. Snö söndersliten

                            av skottlossning. Röd himmel.

             Snö på pansarvagnarna som rullar över stadsmurarna.

En helikopter som bär bort de levande

                                                                        precis utom räckhåll.

I dikten vävs fragment av Irving Berlins White ­Christmas in, som i verkligheten de facto fungerade som ett kodat meddelande för att inleda ”den sista helikopter­evakueringen av amerikanska civila och vietnamesiska flyktingar innan Saigons fall.” Anspänningen mellan den för väst konnoterade tryggheten i White Christmas ställs i bjärt kontrast till det faktiska scenariot, något som i sig förstärker det groteska och bisarra våldet:

The treetops glisten and children listen, polischefen

                          framstupa i en pöl Coca-Cola.

                                      Stort som en handflata blöts ett fotografi

               av hans far intill hans vänstra öra.

I bokens dedikation tecknas en oklar relation till en av persongalleriets dominanter: to my mother [& father]. Att pappan placeras inom klamrar och inte parentes gör honom både delaktig och utesluten på samma gång. I bokens andra dikt, Telemachos, beskrivs hur diktjaget finner sin fars döda kropp vid stranden:

Som alla goda söner drar jag upp min far

ur vattnet, släpar honom i håret

genom vit sand, & hans knogar karvar ett spår

som vågorna sköljer in & suddar ut. 

[…] Vet du vem jag är, Ba?

Men han svarar aldrig. Svaret

är kulhålet i hans rygg, bräddfyllt

med havsvatten […]

Vår samtida Telemachos, som i den grekiska mytologin är sagohjälten Odysseus son, får i den här versionen sörja en mördad far istället för att fira hans återkomst, en man som dött på väg till något. De mytologiska referenserna blir därmed varken episka eller speglande, utan bidrar istället till att skapa en slags ”modern” epik präglad av en våldsam och reell samtid, där människor ständigt tvingas ut på haven för att hitta en plats att försöka överleva på. Den enskilda människans berättelse blir i kontrast till mytologins epik nästan obetydlig, bara en i mängden, eftersom tiden i form av vågor sköljer in och suddar ut alla spår.

[…] Jag vänder

honom. För att se det. Katedralen

i hans havssvarta ögon. Ansiktet

är inte mitt – men ett jag kommer bära

när jag kysser alla mina älskare god natt

& jag förseglar min fars läppar

med mina egna & påbörjar

drunkningens trofasta verk.

Här frånvarar hysteri och sorg, som hade dessa fenomen istället ersatts med en slags lakonisk pragmatism. Det egna ansiktet som återspeglas i faderns döda ögon känns främm­ande, det är någon annans och det kommer att hemsöka honom i mötet med varje älskare.

En viktig erfarenhet som ständigt utforskas är den queera positionen. Kanske enklast går detta enklast att spåra i resterna av de sexuella möten som aldrig tycks lämna diktjaget tillfredsställt utan istället tom och frågande: ”Jag träffade en man i natt. Engelsklärare/på högstadiet i grannstaden. En liten stad. Kanske/borde jag inte, men han hade likadana händer/som någon jag kände en gång. Någon jag var van vid.”

Berättelsen klingar sorgset och saknande, eftersom det enda diktjaget tycks ta med sig från erfarenheten är ett fragment av något annat, något som för tankarna någon annanstans. Ett annat som blir tryggt, vant eller invant. Att den sexuella interaktionen inbegriper formuleringen att den ägt rum med någon man inte är ”van vid” samt att det är just ”i natt” tycks rendera mötet som tillfälligt. Som om man aldrig hunnit vänja sig eller förankra sig vid någon innan den redan försvunnit, som hade den redan förvandlats till ett fragment, en symbol eller skärva av en svunnen och fiktiv samhörighet. Den enda vägen till njutning verkar därför gå genom att samla fragment av en större helhet, vilket i sig kanske också kan säga något om begärets struktur rent generellt.

Fragment av en annan interaktion skissas så här:

[…] han väntar

på basebollplanen bakom vindskyddet

fläckad med Newports trasiga kondomer

han väntar med klibbiga handflator & mint

i andedräkten en billig frisyr

& sin systers jeans

stanken av piss ångar från vått gräs

det är trots allt juni & du är ung

till september han liknar inte

sin bild men det spelar ingen roll […]

Mötet sker i det fördolda (”bakom vindskyddet”) och jag läser akten som en strategi för att undvika våld snarare än att tolka scenen som romantisk, just eftersom själva erfaren­heten i sig redan står utanför det normativa och därför alltid hotas av förgörande krafter. Detta förstärks också av det faktum att platsen ju inte alls är romantisk, den sena natten eller tidiga morgonen är fuktig, det stinker av urin och mannen ser inte ut som förväntat – det är liksom inte en plats man väljer, utan en plats man tvingas till. Jag har generellt svårt att särskilja författaren från utsagan, just för att jag förmår spegla mig själv i texten där jag upplever att vi delar liknande erfarenheter av just exkludering och våld. Därför läser jag berättelsen som en relevant samtidsskildring, för att den lyckas säga något viktigt både om människans begär men också om den politik som modererar det.

Diktsamlingen präglas i sin helhet av migration och rör­else, om ärvda sår från traderade krigserfarenheter sammanflätat med queera samtidserfarenheter – allt i form av sensibelt nedtecknade fragment. Här framträder således Vuongs huvudsakliga verktyg och främsta kvalitet: att på ett utsökt sätt transponera minne, erfarenhet och affekt till ord.

 
X