Gå till sidans huvudinnehåll

Kritik: Normans område

26 mars, 2013

Jan Kjærstad
Normans område
Atlantis, 2012
Översättning: Inge Knutsson

 

Vad är viktigast: att läsa eller att leva?

Det är frågan som ekar genom Jan Kjærstads roman Normans område. Eller kanske är det inte en fråga så mycket som en möjlighet – möjligheten att litteraturen är viktigare än livet. Det låter väl lite dumt när man säger det så här rätt på. Litteraturen är en del av livet och ett ting kan inte vara större än rummet det befinner sig i.

Men för John Richard Norman är det inte fullt så enkelt. Bokens berättare och huvudperson är Norges mest framgångsrika förläggare och har litteraturen att tacka för allt. På grund av sitt väderkorn för böcker med vind i seglen, för böcker som blåser läsaren mot nya världar, verkar han ha blivit kändis i hela Norge och har dessutom skaffat sig en rejäl förmögenhet. Den fantasi och inlevelseförmåga han fått genom att läsa romaner har hjälpt honom att göra en rad kloka beslut på aktiemarknaden.

Men vad händer när böckerna sviker? När det mediokra i ett halvbra manus blir så kvävande att förläggaren bokstavligt talat kräks av att läsa det?

Det är då livet – i en ordning som många kanske upplever som bakvänd – måste ta litteraturens plats. Livet betyder såklart kärleken, här gestaltad genom mötet med en mystisk kvinna på en lika karg som paradisisk ö.

Det låter kanske som en enkel berättelse. Och det är det väl på sätt och vis också. Men Jan Kjærstads berättarteknik är allt annat än enkel. Normans område är en roman full av bruten kronologi, omtagningar, postmoderna grepp och en aldrig sinande mängd litterära referenser. Till de roligaste inslagen hör en läslogg över fiktiva manus där Kjærstad i kortformat presenterar en handfull fantasifulla romanidéer, varav många är klart mer avancerade än den bok författaren verkligen bestämt sig för att skriva.

Dessutom berättas romanen från en punkt i en okänd framtid och leker gärna med de tekniska problem det innebär. Bitvis balanserar den på gränsen till en antydd science fiction-berättelse kretsande kring neuropsykologisk forskning på huvudpersonens eget huvud. Tekniken liknar Michel Houellebecqs sätt att kontrastera stora förändringar i mänsklighetens historia med det privata livets minsta beståndsdelar. Kjærstad låter oss ana ett svindlande stort perspektiv men glömmer aldrig att livet – och lyckan! – bor i banaliteten, i en macka med leverpastej eller i känslan av att vakna bredvid någon i en varm säng. Det är en växelverkan mellan det väldigt stora och det mycket lilla som ger mening också åt detaljer som annars hade riskerat att kännas pedantiska.

Normans område är skriven med ett flyt som gör att det aldrig blir svårt eller tröttsamt att hänga med i de berättartekniska vindlingarna. Mer komplicerat är att tränga igenom det tjocka lager av ironi som ligger virat runt berättelsen. Kjærstad arbetar med en teknik som liknar Normans områdes svenska bokomslag: en bok som föreställer en bok. Och det är inte alltid lätt att säga vilken nivå han för tillfället rör sig på.

Ett exempel är hur John Richard Norman klagar över hur han reproducerar triviallitteraturens klichéer, över att den text han själv skriver, och alltså den text vi läser, inte kan mäta sig med de stora böcker han håller så högt. Det kan vara en anmärkning som lyder fiktionens vanliga lagar, ett sätt att gestalta huvudpersonens höga krav på världen. Men samma passager kan också läsas som en metakommentar till Kjærstads eget skrivande, ett fyndigt sätt att be läsaren lite grann om ursäkt. Men om Kjærstad nu kan identifiera vilka grepp som hör till triviallitteraturen, varför väljer han att använda dem? Den dubbla spegelns oändliga reflektioner öppnar sig omärkligt framför läsarens fötter.

John Richard är en kultursnobb i ordets mest smärtsamma bemärkelse och lider av en självbelåtenhet som är lättare att förlåta i romankaraktärer än i verkliga människor. Hans egenkärlek färgar inte bara hans omdöme om sig själv och världen runtom honom utan nästlar sig, som sig bör, in i var och varannan mening han skriver – i hans sätt att upprepa sig, att hänga upp sig på detaljer och dröja kvar vid varje liten känsla. Det här är en man som är övertygad om att hans berättelse är en stor berättelse. Och nog ska det visa sig att han har rätt.

Frågan är varför Kjærstad väljer att gestalta den osvikliga kärleken till litteraturen genom en på många sätt så osympatisk karaktär. Är Norman ett hån mot läsningens storhetsvansinne, mot tron på att något så enkelt som en bok kan vidga världens gränser? Eller är han en spegelbild från en parallell verklighet där det faktiskt är möjligt att bli rikskändis för att man kan skilja goda böcker från dåliga?

Oavsett vilket är det tydligt att Normans område målar bilden av en litteratur med en betydelse större än den vi är vana att möta, kanske särskilt idag när den svartvita texten konkurrerar med så många mer färgsprakande medier. De böcker John Richard sysselsätter sig med är böcker som växer sig större än allting annat, som skjuter hela världen, ja, till och med kärleken, åt sidan. Jag känner igen flera av de titlar och författarnamn som rullar förbi, men den glupskhet de slukas med är av ett slag som jag själv bara kan uppleva hos enstaka, sällsynta böcker.

Normans område är till stora delar en sådan sällsynt bok. En roman som låter oss ana konturerna av en annan litteratur. En litteratur som kan visa sig vara hela mänsklighetens framtid.

Hannes Grönberg

 
X