Gå till sidans huvudinnehåll

Kritik: Mitt grymma öde

24 april, 2013

Carl-Michael Edenborg
Mitt grymma öde
Natur & Kultur, 2012

 

 ”Nu kommer den ocensurerade versionen av Georg Friedrich Händels liv.” – sålunda säger baksidan på Carl-Michael Edenborgs romandebut, den historiska romanen Mitt grymma öde. Det är ett fint marknadsföringsknep, parasiterande på språket som saluför exempelvis American Pie-filmerna när de anländer i DVD-askar, men framför allt för att det får en att undra hur många av oss som egentligen har tagit del av den censurerade versionen av den gamle barockkompositören Händels liv? Och frågan som planteras redan innan romanen tar sin början är den enkla men kongeniala: vad är det egentligen i den här levnadshistorien som nu lagts i dagen? Vad har av-censurerats? Liknande extradiegetiska och paratextuella lekar är gamla (lovar inte Defoe oss att berättelsen om hans Robinson är alldeles, alldeles sann?) men olyckligt nog sällan uppmärksammade i så väl kritik som litteraturvetenskap. I en tid där boken (som vara) snart är lika viktig som romanen (texten) kan de vara värda att fundera på. Den här lilla kommentaren – placerad inte i boken, inte ens på boken, utan på det glatta papper som omsluter den, det som försiktiga läsare (som jag) ofta tar av för att slippa revor – agerar både marknadsförande och som en metafiktiv agens. På bästa Borgesmanér ger den fiktiv existens åt en gammal, litet mossig, värld av Händelbiografier som alla varit mer eller mindre opålitliga och överslätande, vederlägger dem, och förklarar att nu, ja, nu kommer sanningen! På så vis blir Mitt grymma öde inte bara en historisk roman; den upprättar en virtuell historia som är dess egen, där den här boken intar en alldeles särskild plats: den självklara, definitiva urkunden för den store kompositören Georg Friedrich Händels liv. Det ironiska reklamspråket, sjukt som det är av kapitalistisk logik, gör det hela absurt, roligt, samtidigt som det främmandegörs en aning, blir synligt, iakttagbart.

Just det här greppet, möjligen – sannolikt – framfunderat av någon annan än Edenborg själv, en marknadsförare eller redaktör säkert, är det mest originella (och det bästa) postmoderna greppet i hela boken. Nu är förstås hela romanen (lite vårdslöst) sammansatt med hjälp av en halvt stelnad postmodernisms stilkluster, halvhjärtat men medvetet parasitär på självbiografins form, men baksidans lilla reklamslogan är ett grepp som jag nog inte har sett förut och som jag gläds åt. Det får Mitt grymma öde att stå ut i genrens ofta ganska naiva och aningslösa gytter – precis som Malte Perssons några år gamla Edelcrantz förbindelser gjorde (även om Persson hanterade den postmoderna stilarsenal som en historisk roman nästan av princip kräver, bättre).

Carl-Michael Edenborg är för den som väljer att hänga med i det svenska kulturlivet en ganska känd figur. Strax innan Mitt grymma öde släppte han essän Det parapornografiska manifestet, han driver förlaget Vertigo som specialiserar sig på subversiv och erotisk litteratur, och har själv skrivit mer eller mindre pornografiska böcker under pseudonymen Gunnar Blå. Förväntningarna på en roman från en sådan person är ganska enkla att sätta fingret på: det lär bli mycket sex – och det lär återges grundligt och detaljerat. Kanske kommer vi till och med ha att göra med porr.

Boken är ju trots allt ocensurerad.

Men vi har inte att göra med porr. Inte alls. Det är inte många författare som, hur mycket sex och knullande de än beskriver, lyckas, eller ens vill, närma sig porrens sätt att se på världen: en mekanisk, ändamålsinriktad blick med (den manliga) orgasmen i sikte. Michel Houellebecq gör det i romaner som Elementarpartiklarna och Plattform, liksom Philip Roth i till exempel Everyman och The Humbling. I sig tycker jag inte att det är något att fördöma, menEdenborg är inte en pornograf, även om det finns en tendens att framställa honom som en, och Mitt grymma öde är då rakt inte en pornografisk bok, även om den i stor utsträckning handlar om begär, om drift, om köttslig lust och skam. Den har dock drag av erotik, med sin ofta långt mer förlåtliga inställning till sex och kropp, framför allt i konst. Händel styrs av sitt begär, inte minst till makt och unga pojkars kroppar, men begäret leder bara till destruktivitet och utanförskap – och så till den gudomliga musiken, förstås. Begäret manifesteras i texten som en alltid närvarande men dolskt erotisk blick (som ordets lätt romantiska konnotation till trots ofta är mörk, disharmonisk och hopplös), som i sexaktens plötsliga stund förvandlas till ett distanserat och kallt, liksom överrumplat, ögonkast:

Kastratens penis svällde hastigt i min mun. Jag spottade omedelbart ut den. Inför mina ögon ökade den i bredd och längd, den gick från lodrätt till hängande diagonalt, vidare upp till horisontellt och slutligen diagonalt. Den tunna huden gled tillbaka, det ljusröda, blanka huvudet avtäcktes. Dess mörka kattöga betraktade mig ondskefullt.

Detta är Edenborgs starkaste sida. Han har god kontroll över Händels blick som tycks pendla mellan hämningslös upphetsning och förskräckt vetenskaplighet, en stilistiskt ganska svår grej att genomföra men som Edenborg klarar fint. Andra grepp hanterar han inte lika bra. Exempelvis den lätt darrande sammanblandningen av anakronistiska uttryck och stereotypt ålderdomliga sätt att tala. En figur kan i ena stunden säga ”Föreställningen måste fortsätta” och i nästa ”Jag trodde herr Händel var en erfaren herre. Det är vad man sagt mig.” Ambitionen att göra språket till en tidslig och diakron smältdegel för att slippa ansträngningen att göra det antingen historiskt korrekt (vilket säkerligen är omöjligt) eller postmodernt och hypermedvetet (och därmed tvinga det balansera på gränsen till komik och patetik) är nog god, men misslyckas.

I stort följer romanen självbiografins form och saknar särskild dramatisk textur. Berättarrösten är förlagd till Händel och han berättar om sitt liv på ett ganska anings- och riktningslöst – om än kronologiskt – vis. Än är vi här, än är vi där, än händer det, än händer något annat. Han åker till Italien, till England, träffar och knullar furstar, sätter upp operor, blir våldtagen, blir känd, ja, och så vidare. Många av dessa händelser är förstås spektakulära: han bråkar med Leibniz, pissar på sin pappas grav, utövar sexuella lekar med Alexander Pope, kastrerar en ung pojke, men någon särskild vikt eller tyngd har de sällan.

Mitt grymma öde liknar i det avseendet romaner som Mikael Niemis Populärmusik från Vittula eller den danske författaren Morten Ramslands Sumobrødre. Precis som dem rör den sig avsiktslöst från händelse till händelse på skrönans hastiga och litet obehärskade, kanske slarviga, sätt. I sig är förstås detta inte ett problem, men där Niemi och Ramsland båda är medvetna om att vad de skriver är skrönor tycks Edenborg inte alltid vara det. Det som kan vara lite charmigt hos dem känns klumpigt hos Edenborg. Framför allt eftersom en av hans föresatser synes vara att med romanen undersöka den fiktiveHändel. Hur blev han som han blev? Varför är musiken som den är? Som outtalat antagande finns ett slags psykologiskt djup Edenborg vill frilägga, något romaner förstås försökt göra i alla tider, men som i denna skrönans form blir lite halvdant. Jag slår inte ihop boken med något som skulle likna en insikt om den fiktive Händels person. Nu menar jag inte att psykologiska djupdykningar nödvändigtvis är romaners främsta syfte, men berättelsen känns obehärskad och ofokuserad, den kastar fram scener som på ett eller annat vis är roliga och balla (som när Bachs musik avfärdas eftersom Bach olikt Händel aldrig blivit våldtagen), men misslyckas till syntes i nästan alla sina ansatser. Även om den är rolig. Nu vill kanske någon ursäkta romanens strukturlöshet med att Edenborg faktiskt valt självbiografins form för sin roman, och att en sådan form primärt tecknar ett liv kronologiskt, och inte efter någon sorts dramatisk kurva. Men i en tid som denna tycker jag att alla borde vara medvetna om åtminstone detta: ingen genre eller form är med nödvändighet ren – det finns med andra ord ingenting som dikterar hur en självbiografi eller memoar ser ut (Dave Eggers debutbok A Heartbreaking Work of Staggering Genius, som demonterar memoargenren samtidigt som den på sätt och vis är en mycket typisk memoar,är ett utmärkt exempel på just detta). Jag tror utan tvekan att en tydligare form och struktur hade varit till Edenborgs fördel.

Därmed inte sagt att romanen saknar delar som verkligen har det som en lite slapp kritiker kallar nerv: trådar och detaljer läggs stundtals ut i precis rätt ordning och rytm tills det att de slås samman i en scenavslutande och kittlande stegring medan man vänder sida med spänning. Sådana delar finns; somliga scener är riktigt välskrivna, framför allt kapitlet ”Änglafabriken” som handlar om hur barockoperans och Händels älskade kastrater framställs, tja – tillverkas – är suveränt. Där visar Edenborg att han kanske är en författare att räkna med i framtiden.

På det hela taget lider Mitt grymma öde dock av en alldeles för stor ojämnhet, vilket, minst sagt, är synd – för det är en ambitiös bok, och det är en kvalitet som blir allt mer sällsynt i den svenska prosafloran.

Victor Malm

 
X