Gå till sidans huvudinnehåll

Kritik: Hindenburg

3 maj, 2013

Susanna Lundin
Hindenburg
Albert Bonniers Förlag, 2012

Skulle man gå vilse i en skog lyder rådet att man ska stanna upp, sätta sig ned på en sten och vänta, eftersom risken att man går i cirklar och tröttar ut sig utan att hitta vägen tillbaka till civilisationen är stor. Jag frågar mig: är cirkelrörelsen då mer naturlig för människan än den linjära, eftersom vi i en stiglös skog automatiskt går runt runt, inte på en rak linje? Det är en rent retorisk fråga, för det är vanskligt att prata om vad som är naturligt och inte, men i vårt språk ges uttrycket att gå i cirklar i alla fall en snarast negativ konnotation: vi vill ha linjär rörelse, den som går längs med vägar och som försäkrar framtidens tillväxt. Naturens cirkulära kretsloppsrörelser har den moderna människan i idealfallet lämnat bakom sig, eller?

I sin debutroman Hindenburg skriver Susanna Lundin en berättelse som snarast saknar linjär tid. Istället är det poesins metod med upprepning och variationer, omtagningar och förändringar i teman som bygger prosan medan allting rör sig i en övergripande cirkel där läsningen börjar där den slutar. Och vad har hänt där emellan, då, på de där hundrafemtio sidorna? Kanske har jorden gått under, kanske har en människa blivit till, som baksidestexten föreslår: ”En roman om jordens undergång och om hur man blir en människa”.

Huvudperson är Prickly Pear, som tillsammans med besserwissern Bertil väntar på världens undergång samtidigt som de försöker skapa en människa av en docka, bli människor själva, samt lära sig något. De bor i ett gammalt torp av murket trä, döpt till Hindenburg efter farkosten som ska ha kraschat i trädgården. Bertil binder för Prickly Pears ögon och låter henne lukta på blommor som hon identifierar, de gör promenader i skogen och Bertil antecknar det han kallar för sanningen i sin loggbok. Världens undergång, som hela tiden skymtar bakom hörnen, är här inte något definitivt och singulärt: världen har gått under förr, och kommer gå under igen. Snarare innebär den en omvälvande förändring, någonting som frammanar rörelse bort, som när en symbolisk lava tränger upp ur marken och Prickly Pear och Bertil flyr genom en tunnel som påminner om ett Carrolskt underland fast i form av en hotellkorridor. Dörrarna kan leda var som helst.

En intertext som jag inte kan tänka bort under läsningen är T.S Eliots dikt ”The Hollow Men”. I den förvanskar han den engelska barnvisan ”Around the mulberry bush” till att lyda ”Around the Prickly Pear” (Hindenburgs Prickly Pear är dessutom uppvuxen på Sycamore Drive; ett annat namn för trädet Ficus Sycamorus är Mulberry fig) och avslutar sedan med de klassiska raderna om jordens undergång: ”This is the way the world ends / not with a bang but a whimper.” För mig känns det tydligt att Lundin byggt sin roman kring en association härifrån och skriver en undergångsberättelse, men avstår, precis som Eliot, från den uppskruvade undergångsdramaturgin.

För i Hindenburg talas det om död och liv som om att byta kläder – ibland dör man, ibland börjar man leva, ingenting är fast och fixerat i dåtid eller nutid. Istället finns det cirkulära, och ibland det rent anakronistiska jämfotahoppandet i tid och rum. Dessutom handlar det, precis som i Eliots dikt om vad det innebär att vara en människa, om yta och innehåll – det ihåliga från diktens titel kopplas till Prickly Pear som ibland är ett innehåll som söker ett skinn, ibland saknar de rätta organen. Vad hon är för sorts varelse egentligen: människa, maskin eller något tredje, blir aldrig riktigt klart. Hindenburg handlar snarast om blivandet i sig: ”Bertil vänder sig om och säger, i drömmen när det händer, det är helt enkelt för att vi inte är människor då. Inga lungor i kroppen. Människan i dig har gett sig iväg på en månskenspromenad, tagit med sig sin själ och sina organ och gått. Kvar ligger skinnet och sover. Ingenting att oroa sig för.” Prickly Pear är ihålig, som männen i Eliots dikt, men hon har samtidigt oändliga möjligheter: hon kan ge sig av till månen, hon kan iklä sig andra människors skinn, hon kan till och med omskapa sitt förflutna.

Vidare är Hindenburg en rik text som ständigt aktualiserar andra texter och tankar, och eftersom den hela tiden liksom verkar i flera lager, på flera nivåer samtidigt, hinner den laddas med förvånansvärt mycket mening för sin tunna volym. Skogen som Bertil och Prickly Pear befinner sig i, till exempel, är både en faktisk skog, en mytologiserad skog samt skogen som en metafor för kroppen, där de gamla järnvägsspåren symboliserar blodomloppet, den stora gläntan hjärtat. Om detta skriver Lundin i bokens vackraste kapitel, ”Inlandets imperium”: ”Blodomloppet sker i tunnlar genom kroppen. Där blodkropparna kämpar för att ta sig från punkt A till punkt B, genom trånga, trånga passager. Pressas in i hålvener och artärer som vajar stilla, som tårpilar i en långsam vind”. Platserna binds tydligt samman med Prickly Pear, och utan att man behöver bemöda sig med att läsa strikt allegoriskt skapar boken en flerdimensionell berättelse som säger någonting om vad det är att vara en levande organism bland andra levande organismer, och att vara en del av något större, övergripande: ekosystem, sociala system. Kroppen och skogen blir spelplatser där Lundin leker fram betydelse med sitt repetitiva och associativa språk. Ibland får jag en känsla av det är metafiktion jag läser – att jag läser processen, verkets tillkomst. En sådan typ av fiktion kan lätt bli narcissistisk och stänga sig själv ute från en vidare betydelse, men Lundin lyckas undvika de flesta fällor i och med textens öppenhet, både mot andra texter och mot läsaren.

Och jag har inte tråkigt en sekund av Hindenburg. Visserligen är det en ganska kort roman, och möjligtvis är det problematiskt att den överhuvudtaget etiketteras som en roman när den nästan saknar en berättelse mer än en meta-sådan – kanske läses den bäst som poesi, om man nu vill vara genretrångsynt. För som prosa kan det vara en förvirrande text, med den självmotsägande berättaren och det skiftande sceneriet. Texten byggs dessutom till stor del på nonsensartade utsagor som ser ut som vetenskaplig fakta, ett exempel på detta är beskrivningen av liljekonvaljen – Convallaria majalis – som ”den enda blomma som inte uppkommit på naturlig väg”. Fenomenet liljekonvalj ges så en historia: den är skapad av två ingredienser. ”kungsvatten” samt vävnad från vänstra hjärtkammaren hos unga män, och soldattorpen som inrättades på 1700-talet hade egentligen inte krigsförberedelse som främsta syfte, utan möjligheten för vetenskapsmännen att extrahera vävnad för att skapa dessa vackra blommor. Ett kreativt sätt att omskapa historien på – det är visserligen inte en mindre hemsk historia än den som har kriget som fokus, men samtidigt känns det som en slags upprättelse när den botaniska vetenskapen, och skönheten, prioriteras framför krig. Lundin hänger sig åt en lek med det absurda och omskapar de värden och fakta vår uppfattning om världen baserar sig på, på ett konstruktivt sätt.

Jag kommer att tänka på en debutbok av en annan åttiotalist, nämligen schweiziska Dorothee Elmigers hyllade Inbjudan till de våghalsiga som kom ut i en svensk översättning häromåret. De båda böckerna känns nära besläktade; de fokuserar båda på det apokalyptiska och det sökande, rör sig i naturen eller i det som finns kvar av den, hänger sig åt osäkrandet av all vetenskap och låter sceneriet vara flytande – platser smälter ihop samtidigt som amerikanska popkulturella referenser vävs in i berättelsen. Det är för det mesta meningslöst att sia om framtiden, men något säger mig att det kanske är den här typen av prosa vi kommer minnas från tiotalet när tiden cirklat sig vidare och träden fått ytterligare årsringar eller fällts av apokalyptiska skogsmaskiner.

Sofia Roberg

 
X