Gå till sidans huvudinnehåll

Ordkonsts julkalender lucka 10: Jul i Liza Marklunds Gömda

10 december, 2011

Julen firade jag tillsammans med min familj. På julafton var jag och mina systrar, både den äldre och den yngre, hemma hos mamma och pappa.
Jag älskar julmaten, särskilt julskinkan. Mamma gör ett julbord som ingen annan. Sillsallad, pressylta av ett svinhuvud, lutfisk, röd och grön kål. Vi åt hela dagen. Vi såg Kalle Anka klockan tre och Karl Bertil Jonsson klockan sex och öppnade klapparna före risgrynsgröten.
På juldagen åkte vi över till min äldre syster och åt lunch, sedan spelade vi sällskapsspel och åt mer av mammas julbord. Sent på juldagskvällen ringde jag till huset i Dalarna. Kvinnan smög upp till telefonen på bottenvåningen, vi önskade varandra en god jul.

Vår julhelg tillsammans var fullständigt misslyckad. Han hade vägrat äta jullunch med mina föräldrar, i stället kom han lagom till julklappsutdelningen. Ingen i min familj hade köpt någon present till honom.
Mamma försvarade sig fåordigt och trumpet.
– Vi visste ju inte om han skulle komma. Det passar ju inte honom att umgås med oss.
– Vadå passar? Han har aldrig firat jul! Det är väl inte så konstigt att han inte vet precis hur man gör. Vet du hur man beter sig under Miraj?
– Vet du vad, Mia? sa mamma bestämt. Du är arg över att vi inte öser presenter och pengar över honom på det sätt som du gör. Du är vuxen nu, och du är i din fulla rätt att göra vad du vill med vem du vill, spendera ditt liv och dina känslor på vem du behagar. Men du kan inte kräva av oss att vi ska älska honom som en svärson. Jag har träffat honom tre gånger.
– Så du har bara träffat honom ett par gånger – är det skäl nog att inte låtsas om honom? Att inte ge honom åtminstone en symbolisk present på julafton?
– Mia, har du tänkt på en sak? sa min mor. Hur många julklappar hade han köpt till oss? Till mig? Till pappa, till dina systrar, till din gamla sjuka mormor? Jag hade velat lära känna honom, Mia. Jag har ansträngt mig för att träffa honom. Det har inte han gjort. Det är inte mig du ska skälla på. Ta ut din besvikelse på rätt person.

Hela jul- och nyårshelgen tillbringade jag hemma hos mina föräldrar.

Jag julpyntade min nya, fina lägenhet. Satte upp julgardiner, lade fram juldukarna, hängde upp julbonaderna. Jag köpte två nya, elektriska ljusstakar. Emma gillade julen, det märkte jag redan nu. Hennes ögon glittrade när vi tände levande ljus, hon klappade i händerna åt alla julsånger.

Plötsligt var det julafton. Anders åkte hem till sin släkt i Norrland över dagen. Han flög, så vi fick låna bilen. Jag och Emma kom till mina föräldrar vid lunch. Vi åt julbord, såg på Kalle Anka och delade ut julklapparna precis som alla andra år. Min syster agerade tomte. Emma blev lite fundersam över den rödklädda figuren. Hon var inte rädd, tittade bara lite misstroget. Julklapparna var förstås roliga, särskilt pappret.

Vi pyntade vårt hem inför julen. Emma förstod för första gången att julen var något alldeles särskilt. Hon fick hjälpa mormor och moster att stöpa ljus. Hon fick vara med och prova om knäcken var lagom och klistra smällkarameller av silkespapper.
– Tomten kommer, anförtrodde hon Kajsa.
Kajsa nickade instämmande.
– Tomten är snäll.
Jag och Sisse började fnissa så vi satte julmusten i vrångstrupen.
Han kom med en julklapp till Emma. Det var en enorm docka, större än hon själv var.
– God jul! sa han och log.
– Varför är den inte inslagen? sa jag. Borde den inte ligga i en kartong åtminstone?
– Äsch, sa han. Varför det?
– Jag tror inte dockan är betald, sa jag. Jag tar emot den om du kan visa upp ett kvitto.
Han vände på klacken och gick med dockan under armen.
Det var ju rart at honom att komma med en present, men jag vägrade acceptera stöldgods.
På julafton fylldes vårt hus med gäster: mina bägge systrar, deras män och min äldre systers barn, mina föräldrar och en väninna till min mamma och hennes barn och barnbarn. Det kändes nytt och ovant att fira jul någon annanstans än hemma hos mina föräldrar, men det blev väldigt trevligt. Vi gjorde allt som vi brukade, såg Kalle och Karl-Bertil, åt julbord och gröt och så läste far julevangeliet. Till slut var Emma så övertrött av godis, bus och klappar att hon bara skrek. Jag gav henne en flaska välling nere i hennes sovrum för att hon skulle komma till ro. Hon somnade med tummen i munnen och en ny nalle under armen.
– Sov gott, älskling, viskade jag och kysste hennes lena kind.

Advent. Vi satte upp julstjärnorna i fönstret. Det såg absurt ut bakom de smidda järngallren. Elektriska ljusstakar i fängelse. Tomtar bakom galler.

Mamma kom hem till oss och hjälpte mig griljera julskinkan.
– Vi firar väl jul hos dig i år igen, så kan ni vara hos oss på nyårsafton, sa mamma.
– Visst, sa jag.
Fira jul? Var det jul snart.
– Barnen behöver väl få ett avbrott, sa Anders. Vi måste köpa julklappar och hugga julgran.
– Visst, sa jag. Jag kan klä granen. Var är den?
Anders såg forskande i mina ögon.
– Vi har inte huggit den ännu. Hur mår du, Mia?
– Bra. Fint, sa jag.

Det blev jul. Min syster var tomte. Emma svarade inte när tomten frågade om det fanns några snälla barn. Hon såg bara på den utklädda figuren med tomma ögon och tummen i munnen.
Robin var mest intresserad av presentpappret. Jag började gråta när min pappa läste julevangeliet.
– Förlåt mig, snyftade jag och gick ut i köket.
De läste klart utan mig.

Vi firade julen på precis samma sätt som vi alltid gjort därhemma. Klädde granen med den nya, elektriska julbelysningen från Kopparhallen. Spelade julsånger på bandspelaren. Ställde ut en tallrik gröt till tomtenissarna. Mitt på dagen åt vi en stor jullunch med gående bord och småvarmt. Sedan såg vi Kalle Anka klockan tre och började vänta på tomten.
– Jag ska gå ut och se så att han inte kör förbi oss med sin släde, sa jag.
– Jag vill följa med! sa Emma.
– Nej, vänta här du, skyndade sig Anders att säga. Vi står här i fönstret och spanar.
De ställde sig och tittade ut genom fönstret som vette mot baksidan. Jag drog på mig Anders stora stövlar och gick ut i mörkret. Jag öppnade bakdörren på vår Mazda Combi och plockade fram julklappssäcken. Sedan satte jag på mig Anders nya vinterrock, den röda luvan och tomtemasken. Stamp, stamp, stamp, lät mina tunga steg i trappan. Jag bankade på ytterdörren.
– Kom in! hörde jag Anders röst.
Jag öppnade dörren, stampade omständligt av mig snön och sa:
– Gokväll, gokväll i stugan!
Emma stirrade på mig med jättestora svarta ögon. Hon hade pekfingret i munnen och höll Anders i handen. Robin tittade förvånat på mig bortifrån öppna spisen.
– Finns det några snälla barn? sa jag.
Emma tog fingret från munnen.
– Jo jag! sa hon ivrigt. Och lillebror med, vi är så snälla, så snälla…
– Vad bra då, för tomtenissarna har gjort så många saker åt er i år! sa jag och drog igen dörren.
– Vill tomten ha en stol att sitta på? undrade Anders.
– Jaaa tack, sa jag och suckade. Min stackars trötta gamla rygg…
– Det är förstås ruskigt mycket att göra så här på julen för Tomtefar? sa Anders och ställde fram en köksstol.
– Ja uj uj uj, och ingen övertidsersättning får vi, sa jag.
Anders hade svårt att hålla sig för skratt. Jag började veckla upp julklappssäcken, tog upp ett paket och läste högtidligt:
– Till Emma pemma från mor och far, God jul älskling! Vem är Emma pemma? Finns det någon sådan här?
– Det är jag! sa Emma storögt och lyfte ena handen.
– Nå, var så god, och god jul!
Jag räckte paketet mot flickan. Hon närmade sig långsamt, släppte inte tomtemasken med blicken. Så sträckte hon sig fram, ryckte åt sig presenten och sprang tillbaka och gömde sig bakom Anders. Jag skrattade tyst. Hon var för rar!
– Så har vi ett paket till Mamma Mia, finns det någon sådan här, då? sa jag.
– Hon gick ut en liten sväng, sa Anders. Jag kan ta hennes paket så länge.
Så följde en hel ström av paket till barnen. Robin tordes inte gå fram till tomten själv – Anders fick följa honom. När säcken var tom reste jag mig upp.
– Nå, tack för i år, då…
– Vill inte Tomtefar stanna och ta sig en liten rackabajsare? sa Anders.
Jag kunde nästan inte hålla tillbaka skrattet.
– Nej tack, sa jag kvävt. Det är så många barn som väntar på sina klappar, jag måste åka vidare…
– Ja då ses vi nästa år, sa Anders.
– Ja tack för i år, och god jul! sa jag.
Barnen märkte knappt att jag gick. De hade så fullt upp med paketen.
– Var har du varit, Mia? sa Anders oskyldigt när jag kom in.
– Jag har köpt kvällstidningarna, sa jag.
– Mamma mamma, tomten har varit här! ropade Emma och sprang fram mot mig.
Jag fångade upp flickan, hissade henne och tog henne i famn.
– Nej vad säger du? Menar du att jag missade honom? Så förarglig!
– Vi tog han om mammas paket, eller hur Emma?
Flickan kämpade sig lös, rutschade ner på golvet och sprang bort till Anders.
– Jag fick massor av presenter av mamma, titta! Ett Barbiehus!
– Ja har du sett! sa jag.
– Och vet du en sak mamma? sa Emma, Tomten hade samma klocka som du!

 
X