Gå till sidans huvudinnehåll

Ordkonst julkalender lucka 8: Om julsång och språkhistoria

8 december, 2011

Idag tänker jag på hur sorgligt det är att julen ska förknippas med så mycket kommers och hets, dyra julklappar, rätt slags julprydnader etc. när den ju i själva verket borde förknippas med historien. Närmare bestämt – språkhistorien.

För en språknörd som mig kommer nämligen Lucia med ljuset hit i form av alla våra fina gamla julsånger. Bland dem döljer sig spår från stora delar av det senaste årtusendets språkhistoriska utveckling tillsammans med julstämningen. I dagens lucka vill jag därför ta tillfället i akt att presentera några axplock:

Staffan var en stalledräng.
Vi tackom nu så gärna.

Staffansvisan om martyren Stefanus känner vi alla till, däremot borde personböjningen av verbet ”tacka” i första person (vi tackom) vara ganska främmande för de av oss som är födda efter 1400-talets slut. Redan 1475 (ca) försvann nämligen den här typen av böjning ur skriftspråket.

Han vattna’ sina fålar fem,

I nästa versrad stöter vi på ytterligare en arkaism, det efterställda adjektivattributet. Istället för ”fem fålar” sjunger vi ”fålar fem” (precis som när vi i Tomtarnas julnatt sjunger ”snälla folket låtit maten rara, maten rara” istället för ”den rara maten”) och slungas tillbaka till åtminstone början av 1300-talet när den här typen av konstruktion fortfarande var vanlig.

Allt för den ljusa stjärna.

Slutligen bjuder Staffan på ett exempel på hur svenskan skulle ha sett ut om den likt danskan aldrig hade utvecklat dubbel bestämdhet. Då skulle det fortfarande ha hetat ”den ljusa stjärna” (danska: den klare stjerne), ”den gröna bil” (danska: den grønne bil) och ”det stora hus” (danska: det store hus) som det gjorde fram till och med 1300-talet (eller åtminstone skulle ha gjort om det hade funnits bilar då) och svenskan hade varit ett mindre unikt språk än det är i dag (det här med dubbel bestämdhet är ju nämligen något av en specialitet).

När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå
Där Gud i nattens timmar, ren vilar upp på strå

Skrevs 1845 av Abel Burckhardt 1845 och översattes till svenska av Betty Ehrenborg-Posse 1851. Trots att psalmen alltså är skriven i slutet av 1800-talet uppvisar den redan i första versraden ett exempel på den så kallade omfattningen, eller ov-ordföljden (ov= objektet står före verbet: ”vill till stallet (objekt) gå (verb)” istället för ”vill gå till stallet” ), som försvann ur svenskan redan på 1700-talet. Anledningen till att den finns kvar här är förmodligen att texten är översatt från tyska, i tyskan lever ov-ordföljden nämligen kvar än idag.

Ett barn är fött på denna dag,
så var Guds välbehag.
Det föddes av en jungfru skär,
Guds Son det barnet är.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

I den sista julsången är det den sista meningen som är mest intressant. Där finns nämligen ordet ”vorden”, perfekt participformen av verbet ”varda”. Detta är det fornsvenska alternativet till det senare inlånade ”bliva” (bli). En skojig anekdot kring de här två orden är att man under en reform för att göra svenskan mer svensk (dvs rensa ut alla tyska lånord ur språket) valde att slopa ”varda” och inte ”bliva” (trots att det alltså är det senare som är ett tyskt lånord medan det förra är fornsvenskt) för att ”varda” lät så tyskt att man tänkte att det måste vara det.

Så här roliga kan alltså julsånger vara för någon som tycker att språkhistoria är ett fascinerande ämne, eller tvärtom – så här rolig kan språkhistoria vara för den som tycker om julsånger. Det är ju jätteskoj? Prova själva nästa gång ni sjunger/lyssnar på/läser en julsång. Har den efterställda attribut? Personböjer den verben? Saknar den dubbel bestämdhet? I så fall traderar den en svenska som inte har varit i bruk under de senaste 600 åren. Wow!

Li

 
X