Gå till sidans huvudinnehåll

Utdrag ur 2017:3 Vildmarker – Heaven is a place on earth av Erik Isberg

29 oktober, 2017

Det finns ett före och ett efter Charles Leander Weeds fotografi av Yosemite Falls, även om det inte ser så ut. På fotografiet, taget 1859, har kamerans långa slutartid förvandlat det våldsamma vattenfallet till ett dunigt moln, svävande bortom fysikens lagar. I övrigt är allt stilla: inga människor, inga djur, bara barrträd, bergväggar och en hög himmel. Det ser ut som en plats utanför tiden. 159 år senare står jag på samma plats som Charles Leander Weed gjorde när han tog sitt nu ikoniska fotografi. Yosemite Falls dånar så högt att jag och mina vänner får skrika till varandra för att alls kunna kommunicera. Snarare än att ha fastnat i sin rörelse tycks vattenfallet vara en påminnelse om tidens obönhörliga gång; vattenmassorna rusar mot klipporna nedanför, aldrig stilla, ständigt på väg bort.

Leander Weeds fotografi kom att spridas snabbt genom den nya urbana medelklassen. Genom hans gallerist Robert Vance i San Francisco och New York Tribune-redaktören Horace Greeley spreds inte bara de första fotografierna från Yosemite över USA, utan också en mytologisk berättelse om den amerikanska västkustens ännu outnyttjade möjligheter. Fotografierna knöt an till en längre historia av koloniala expeditioner till den Nya världen. I samband med västerländska upptäcktsresandes möten med känsliga ekosystem i Asien och Syd- och Nordamerika kunde själva idén om vildmarken, värdet av platser orörda av människan, etableras. De upptäcktsresande förstod dessa platser inom ramarna för en religiös uppfattning av världen; de såg framför sig små avskilda motsvarigheter till Edens lustgård som inte bara hade ett spirituellt värde, utan som också behövde skyddas från påverkan av världen runt omkring.

Berättelserna spred sig från den koloniala periferin till salongerna i Europas storstäder. Långsamt började ramar för den urbana människans relation till vildmarken ta form. Den skulle upplevas inom avgränsade områden, framför storslagna vyer, där den eviga naturen kunde kontrasteras mot det mänskliga livets flyktighet. Med sina fotografier skrev Weed in sig i samma tradition. I hans fotoserie från 1859 är Miwok-stammen, som levt iYosemite Valley i tusentals år, osynlig. På bilderna syns inga boplatser eller utbrunna lägereldar, eller för den delen några spår av den armé av legosoldater som krävts för att ordna det lugn som syns på bilderna. I fotografiet av den mjuka vattenmassan som hejdats i sin rörelse mot marken gör Weed något mer än att dokumentera vildmarken: han skapar den.

*

2017 är jag en av de 5 miljoner människor som besökt eller kommer att besöka Yosemite National Park. Det är i mitten av maj när jag tillsammans med ett par vänner tar bilen till nationalparken från San Francisco. Den fyra timmar långa bilfärden går genom en folktom Central Valley, över raka vägar utrullade på det gulnade landskapet. Redan ett partimmar innan vi närmar oss parken duggar reklam­skyltarna tätt: troper om ”true wilderness” och ”serene beauty” är tryckta i intensivt gröna färgtoner, ofta ackompanjerade av björnar gjorda av plast eller konstgjorda granitklippor. Sakta börjar landskapet transformeras och raksträckorna ersätts med skarpa kurvor och tät vegetation.

En efter en släpps bilarna in och rullar tyst mellan de massiva klippformationerna. Efter några minuter börjar parkeringsplatserna ta slut, efter ytterligare några flimrar landskapet av monokroma jackor i funktionsmaterial. Alla vi besökare är där i förhoppningen om att få etablera en egen relation med omgivningarna, att få några sekunder utan att störas av turistgrupper eller selfiepinnar. Trots att den förhoppningen snabbt grusas av besökarantalet är Yosemite lika spektakulärt som det ser ut att vara på den förinställda bakgrundsbilden på min laptop. Tyngden från granitformationerna runt om oss skapar ett nytt slags gravitation som trycker ner skosulorna i leran, sätter våra kroppar i proportion till det omkringliggande landskapet. För en sekund förstår jag exakt vad parkens grundare John Muir menade när han sa att han i Yosemite sett ”all of God’s beauty”. Det är som att inget språk förutom det religiösa kan räcka till.

Den kollektiva ambitionen att uppleva nationalparken som individer frånkopplade varandra skapar en särskild social dynamik hos oss besökare. Vi kliver artigt ut ur varandras foton, mumlar oh I’m so sorry, flyttar på vattenflaskor och ryggsäckar som kan störa i bakgrunden, tar kulturens fingeravtryck och släpar dem ur bild. För eftervärlden kommer det se ut som att vi alla var där helt ensamma. Det är en komplex koreografi vi spelar upp: vi iscensätter drömmen om en vildmark som vi kan känna igen oss i, en natur avskärmad från civilisationen med ett elegant snitt. Jag bläddrar genom mina bilder jag tagit under dagen. Träd, vattenfall, storslagna vyer och folktomma bergssluttningar. Om jag inte visste bättre hade jag kunnat tro att det var jag som var först i Yosemite Valley.

*

Claude-glaset är litet nog att rymmas i en handflata. Döpt efter sin upphovsperson, landskapsmålaren Claude Lorrain, kom den konkava lilla spegeln under 1800-talet att bli en populär accessoar hos de bildade och belevade. 200 år tidigare hade Lorrain använt fickspegeln för att rama in sina landskapsmotiv: genom att ställa sig med ryggen mot det han ville porträttera och se motivet i spegeln i stället för i verkligheten skapades en naturlig inramning. Hans målningar kännetecknades av stillhet och avsaknad av dramatik. I dem fick landskapet tala för sig självt och dess estetiska kvaliteter var inte avhängda ett bestämt narrativ eller eventuella didaktiska egenskaper. För författaren och historikern Rebecca Solnit markerar Lorrains stora popularitet under 1700- och 1800-talet något mer än bara en konsthistorisk trend: genom hans målningar kan den icke-mänskliga naturen – som före upplysningen främst betraktades som depraverad, ett post-Eden dit människan förvisats – förstås som något estetiskt tilltalande i sig självt. Under 1600-talet beskrevs områden som The Scottish Highlands och The Lake District i England som oregelbundna och fula, 150 år senare framhölls de som ett naturens – och Guds – underverk. Lorrains målningar antog fysisk form under 1700-talet genom landskapsarkitekten William Kent. Till skillnad från barockens symmetriska trädgårdar och hårt tuktade växtlighet kännetecknades hans skapelser av organiska former och en idé om att skönhet stod att finna även i den värld som omgav trädgårdarna. Landskapets visuella kvaliteter hade vandrat från målar­duken ut i trädgårdarna, naturen låg utlagd att betrakta som ett estetiskt fenomen. Blickarna började höjas bortom tomtgränserna och ut i den värld som tidigare tett sig fallen och förfelad. Vildmarksturismen kunde ta sin början.

Det var dock inte självklart hur denna nya estetiska upplevelse skulle genomföras i praktiken. Förmågan att känna uppskattning för en vacker utsikt, och att kunna förklara vad det var som var vackert med den, ansågs bland en bildad borgarklass på 1800-talet vara ett tecken på själslig för­fining. Claude Lorrains fickspegel gjorde comeback när idén om vildmarksupplevelsen ännu var ny: genom att ställa sig med ryggen mot utsikten och i stället betrakta den medierad genom spegeln antog den en bekant form som kändes igen från landskapsmåleriet. Claude-glaset gav – tillsammans med en ny genre av litteratur som beskrev hur en kulturellt bevandrad person betedde sig i natursköna miljöer – en behaglig förankring till en ny upplevelse och kunde guida betraktaren till ett acceptabelt förhållningssätt.

*

När jag ställer upp mig för fotografering i Yosemite tar jag plats i samma berättelse som Leander Weed, Claude-glaset och kolonisatörerna som hittade sina Edens lustgårdar på karibiska öar. Vildmarksupplevelsen går att spåra genom trådar som sträcker sig bak genom den västerländska historien. Även om det är en spretig samling aktörer och idéer, så hopplöst hoptvinnade att det är svårt att se var den ena börjar och andra slutar, verkar det finnas en idé som lyser igenom: den fundamentala klyftan mellan människa och icke-människa, mellan natur och kultur.

En bärande princip i relationen mellan människa och vildmark, som vilar implicit i vildmarksbegreppets själva konstruktion, är att dessa två aldrig kan bli ett. Nationalparkernas legitimitet som institution, särskilt i en amerikansk kontext, vilar på idén att de är små Edens lustgårdar som måste skyddas från omvärlden. Denna ideologiska princip har varit avgörande för att värdefulla landskap och ekosystem har kunnat skyddas mot exploatering, men den har också lett till det geografen Jamie Lorimer kallar för en territoriell fälla: landskap som lever upp till vissa estetiska kriterier är värda att skydda, resten är ändå inte naturliga nog för att ha ett värde i sig själva. Vissa platser är natur, a­ndra, de allra flesta, är kultur. På plats i Yosemite måste dessa grundläggande premisser ligga klart för oss: vi är på besök på en plats som vi inte är en del av, den är evig medan vi är temporära, beständig medan vi är flyktiga, stilla medan vi är i rörelse. Det är ett kontrakt som inte får brytas, eftersom vårt främlingskap är det som ger upplevelsen sitt värde.

Här uppstår emellertid ett problem: kontraktet är redan brutet. Det finns inga platser som står bortom mänsklig påverkan, inga öar eller Edens lustgårdar, bara en enda planet där människan har blivit en geologisk kraft. Jag är inte separerad från landskapet, hur gärna jag än vill låtsas vara det. I stället för att vara åtskilda är vi materiellt samman­länkade: samma rester av radioaktivt avfall, samma förhöjda nivåer av koldioxid, finns i alla kroppar i nationalparken, såväl mänskliga och icke-mänskliga, i växterna, i vattnet, i luften. Min vattenflaska och de storslagna granitklipporna är del av samma geologiska process, av samma tideräkning. Separationen mellan oss framstår allt mer som en fiktiv före­ställning som håller på att gå under av sin egen tyngd.

*

Under eftermiddagen rör vi oss vidare genom parken. Vi parkerar bilen vid Glacier Point, en liten utsiktsplats långt upp på dalens ena sida. Det känns som att man kan se hela Kalifornien där uppifrån. Marken är täckt av en tunn skare och vi snubblar oss fram genom snötäcket mot en när­liggande bergstopp. Det är så jävla fint här, säger jag rakt ut, riktat mot ingen särskild. Sedan igen, högre denna gång, nästan ett skrik: DET ÄR SÅ JÄVLA FINT HÄR. Jag sjunker ner i snön och blir sittande. Dalen ligger långt nedanför, klipporna andas ljudlöst, allt är helt stilla.

*

Yosemite kunde bara bli en plats där tiden aldrig existerat efter att allt som påminde om tidens gång hade utraderats. Ursprungsbefolkningen mördades eller jagades på flykt, platserna de namngett fick nya namn, deras bosättningar städades bort. De var ett hot mot stillheten. Namngivandet var en central del i invasionen och konstruktionen av Yosemi­t­e: retoriskt rörde det sig inte om en invasion, utan en expedition, platserna stals inte från någon, de upptäcktes och namngavs. När processen var klar var Yosemite Valley en plats utan historia, utan dåtid eller framtid, kvar fanns bara en överjordiskt vacker dalgång som väntat på någon med vett nog att uppskatta den.

*

John Muir, som såg ”all of God’s beauty” när han klev in i Yosemite och senare blev parkens grundare, var bekymrad över Miwok-stammens närvaro i området. Han tyckte de var smutsiga, och enligt den binära logik där naturen är ren och kulturen smutsig, kunde Miwok-stammen aldrig vara en legitim del av nationalparken. De sågs som ett ovälkommet inslag i den plats Gud givit till det amerikanska folket. Under 1800-talet mördades stora delar av den ursprungsbefolkning som levt i och kring Yosemite V­all­e­y. De som överlevde jagades iväg för att inte störa den begynnande vildmarksturismen. Det tidiga 1900-talet, och institutionaliserandet av nationalparkerna, knuffade Miwok-stammen över dikotomins avgrund: från att tidigare ha varit en obehaglig påminnelse om Yosemites mänskliga förflutna blev de i stället ett pittoreskt inslag, en del av ett arkaiskt landskap där tiden stått stilla, natur istället för kultur. Överlevande från 1800-talets massakrer bjöds åter in till parken, betalades för att klä sig i traditionella kläder  (dräkterna, som tillhandahölls av parkförvaltningen, kallades bara för ”full Indian costume” och saknade helt koppling till Miwok-stammens historia) för att underhålla gästerna. Ursprungsbefolkningen var inte längre ett hot, utan en grupp ädla vildar som erbjöd besökarna samma känsla av anknytning till ett urtillstånd som vattenfallet på Leander Weeds fotografi.

Ett populärt inslag i Yosemite under 1920- och 30-talen var utklädningstävlingar, där turister kunde klä sig ut sig till ”full Indians” och få pris för den som hade den mest uppseendeväckande utklädningen. Den som vann fick posera och fotograferas med en ”real indian”, en ättling från Miwok-stammen. Idag är vinnarnas diplom nedplockade från väggarna, ersatta av en ekande tystnad och en läsk­automat. Den enda skylt jag passerar uppmanar mig att inte skräpa ner. ”Keep Yosemite beautiful” står det på den.

*

Det är nästan mörkt när vi lämnar Yosemite. På min iPhones display är det storslagna landskapet prydligt inramat, dess former och färgsättning del av ett bildspråk jag känner igen. Precis som 1800-talets aristokrati behövde stå med ryggen mot landskapet och se det speglat i Claude-glaset för att kunna uppskatta det, är det som om telefonens skärm kan berätta för mig vad det är jag har sett. Efter att vi lämnat vildmarken bakom oss är det åter folktomt, vägarna återigen raka. Jag lägger upp ett par bilder på Instagram, de är jättefina, precis som alla andra bilder från Yosemite. Vildmarken vi iscen­satte i parken, resultatet av vår gigantiska koreografi, har antagit fysisk form och mina små bilder fogas in i en större mosaik, en längre historia. De lägger sig tillrätta bland alla andra bilder som är tagg­ade på samma plats, bland ensamma vandrare och lika ensamma bergstoppar. Där är Yosemite fortfarande kvar utanför tiden. Vattenfallet för alltid ljudlöst. Jag slumrar till i baksätet. Ovanför har natthimlen slagit ut.

*

I takt med att det våld som begåtts i nationalparkernas  namn har uppmärksammats, har Yosemite blivit ett exempel på att en plats och dess historia aldrig kan skiljas åt. Idag förs debatter i Kalifornien om att låta de platser som namngavs av invasionsstyrkorna få återgå till sina ursprungliga namn och på så sätt ge Yosemites ursprungsbefolkning en plats i sin egen historia igen. Ett litet första steg mot att åter tvinna samman tid och rum. En vilja att ta tag i Edens lustgård och låta den krascha in i den omgivande världen.

Vildmarken kräver vårt kollektiva deltagande för att bli till. Där måste dynamiken vara konstant, besökarens plats i sin omgivning given på förhand och enkel att delta i. Jag tycker om att ta del av den. Jag tycker om att jag känner att ”all of God’s beauty” är den bästa beskrivningen av land­skapet jag ser runt omkring mig, även om det verkar sanno­likt att anledningen att jag tycker det beror på att inget annat språk finns att tillgå. Nästa dag rullar nya bilar in i dalen, nya upptäckare poserar framför samma bergväggar. Drömmen om en plats utan historia för ett ögonblick realiserad. Utanför dånar världen, men vi hör den inte. Vistelsen blir lika mycket en iscensättning av vildmarken som den blir en tidsresa tillbaka till en föreställt enklare tid. Men det är en till en tid som aldrig funnits, till en plats som ständigt undflyr oss: vildmarken förblir en spegling i ett Claude-glas, en iPhonekamera höjd mot himlen, ett vattenfall som fixerats i sin rörelse.

 
X