Gå till sidans huvudinnehåll

Utdrag ur 2016: 1 – Anorexitexten av Julia Österlund

6 maj, 2016

Att börja gymnasiet i slutet av 00-talet var en förvirrande upplevelse. Skolan i centrala Stockholm liknade inte min grundskola på pendeltågsavstånd från stan särskilt mycket. På det nya gymnasiet fanns en sorts människor som jag tidigare inte ens vetat existerade. De, i den nya skolan, visste saker om böcker och musik som jag aldrig hade hört talas om, diskuterade konst och politik med höga arga röster; som att det var en självklarhet att deras åsikter var värda att höras. De bodde i ljusa Skanstullslägenheter inredda med sparsmakade designermöbler, vita och rena hem. Intresserade sig för mode som inte var mjukisbyxor med tryck på rumpan eller adidaströjor. Klädde sig i svart med puderbleka ansikten och läppstiftsröda läppar.

De i korridorerna på min gymnasieskola var även smala. Lika kännetecknande för dem som de svartvita profilbilderna på Facebook eller Lucky strike‐cigaretterna om rasterna var deras smala kroppar; deras främsta signalement, det ultimata beviset på att man var en av dem.

*

I essäsamlingen Kroppens tunna skal skriver Karin Johannisson om 1700-talets Anorexia Mirabilis – den heliga anorexin. De kvinnor som insjuknade drabbades av en mirakulös avsaknad av aptit – som genom ett under kunde de heliga anorektikerna överleva utan mat i långa perioder, närda enbart av Guds kraft. Om de fall av heliga anorektiker Johannisson studerat skriver hon: ”Flickorna hör alla hemma i en lång tradition av kvinnliga ’svältkonstnärer’ eller ’heliga anorektiker’ där fastan är ett sätt att artikulera utvaldhet.” Den heliga anorexin var ett mirakel, en välsignelse. En sjukdom reserverad för de utvalda.

Anorexins helighet överlevde emellertid såväl religiositeten som tiden.

*

När jag klickar mig in på sidorna möts jag av texten.

Om du inte redan är sjuk är det här ingenting för dig.

Vi tar inget ansvar. Vänd om, innan det är för sent.

Jag fortsätter ändå, loggar mig in i en värld bestående av blåvit hud och utstickande nyckelben, en hemlighet i sökhistoriken.

På anorexiforumen skriver medlemmarna om kalla händer och fjäderlätta fotsteg. De delar bilder på tunna kroppar, fotografier ur fågelperspektiv med låg mättnad, kall färgskala, ryggrader som sticker ut i upphöjd kontrast. På forumen gör man om sjukdomen till någonting vackert, låter den bli en berättelse om perfektion och självkontroll.

De skriver: Jag vill vara så lätt att en heliumballong kan lyfta mig från marken.

De säger: Jag vill kunna gå i snön utan att lämna fotspår efter mig.

Sjunger: När du är tunn som luft, är du nästan perfekt.

Utöver forumen finns en uppsjö av bloggar som behandlar ämnet, en så stor mängd romaner att de till och med fått en egen genrebeteckning: anorexiromanen. Sjukdomen är inget man skäms över eller är rädd för att visa upp – snarare tvärtom.

Både i romanerna och på forumen är tanken om renhet, perfektion och utvaldhet återkommande. Det handlar om att distansera sig från några, vilka då blir de smutsiga, de vanliga. Anorexiestetiken med det vita kliniska, det avskalade och sköra, hör nära samman med denna renhetstanke, drömmen om tydliga gränser och det sparsmakade. Som en särskild anorexins poetik som alla vet om och förhåller sig till.

Inte bara 1700-talets Anorexia mirabilis och dagens ätstörningsforum bekräftar synen på anorektikerna som utvalda och rena. Tvärtom är det ett synsätt som genomsyrar hela samhället, om än inte lika starkt. När jag springer på löpbandet på mitt gym stirrar jag i 30 minuter på rek-
lamskylten för träningsdrycken rakt framför mig: Rent samvete. Inga kalorier. Inget socker. Anorexin är bara en förlängning av de ideal som redan finns i samhället, en uppdelning i rent och smutsigt vanlig även hos de som kallar sig friska.

Ofta när det skrivs om ätstörningar handlar det om alltför snäva skönhetsideal, en smalhetsnorm som får unga tjejer att banta sig ner till oigenkännlighet. Men trots att det anorektiska utseendet i vissa sammanhang värderas högt är det inte en norm, och om så var är frågan om det inte på sätt och vis skulle förlora sin funktion. Anorexi kanske inte främst bör förstås som en strävan efter att uppnå ideal, utan i stället som ett sätt att bryta med dem. Det handlar inte om att vilja vara normal, om att passa in i de vanliga skönhetsidealen – tvärtom om en önskan att urskilja sig från just dessa. Att vilja skriva in sig själv i en särskild subkultur, att svälta sig in i något annat.

På forumen skriver de till varandra:

Att vara normal är överskattat.

Jag vill att mina höftben och nyckelben ska vara lika vassa som mitt sinne.

Ben är rena. Fettet är smutsigt och hänger på ben som parasiter.

Anorexi är ingen sjukdom. Det är en skicklighet, som bara kan utövas av få. De utvalda, de rena, de felfria.

På anorexisidorna blir det extra tydligt att inte bara 1700-talets heliga anorexi utan även dagens anorexia nervosa är en sjukdom förbehållen de få som har valts ut.

*

Den anorektiska kroppen betyder någonting, något som är helt väsensskilt från vad den stora kvinnokroppen representerar, men som även står i kontrast till den friskt smala och välmående kroppen. Smalhet kopplas traditionellt samman med positiva värden medan den stora kroppen associeras med vulgaritet och låg social klass. Till den anorektiskt magra kroppen kan även adderas värden som intellektualitet och sensibilitet. I stället för arbetarkroppens primitiva styrka signalerar den anorektiska kroppen förfining och skörhet, varför den tillskrivs värden som disciplin, god karaktär och kontroll. Att skapa en anorektisk kropp kan ses som ett försök att frigöra sig från det kroppsliga – en strävan efter att välja kultur i stället för natur, tanke i stället för känsla.

Samtidigt som anorexi kan förstås som ett sätt att uppnå en högre social klass kan det även ses som en flykt från det typiskt kvinnliga som även det, i likhet med låg social klass, hamnar på natur‐ och materia‐sidan av dikotomin. Genom anorexin flyr man på sätt och vis från kvinnokroppen, svälter bort de typiskt runda kvinnliga formerna. Det kan även ses som ett sätt att slippa undan sexualisering och den manliga blicken. Kroppen som var deras, att röra, att kommentera, och så anorexin som ett sätt att ta tillbaka den, att göra den till sin egen igen. Att svälta bort det sexuella begäret, mensen och brösten, moderskroppen. Att skapa en kropp som stöter ifrån, vars kanter är vassa.

I artikeln ”Samhället har blivit ätstört” (Svenska dagbladet 10 oktober 2015) skriver Isabelle Ståhl om anorexi som ”en längtan efter att bli könlös, lösgöra sig från sexualiserade blickar, att se så skrämmande ut att ingen längre kan identifiera en som kvinna eller avkräva det som krävs av kvinnor”.

Anorexin kan läsas som en flykt från kvinnligheten, men på samma gång går den hand i hand med många kvinnliga ideal. De egenskaper som hyllas på anorexiforumen är ungefär desamma som brukar omskrivas som eftersträvansvärda av tjejtidningarnas och relationsrådsböckernas experter. Inom båda områden gäller detsamma: man ska vara diskret, inte ta för mycket plats. Disciplinerad, kontrollerad, liten.

Anorexin handlar kanske egentligen inte om att svälta bort kvinnligheten som sådan, utan om att bli av med en viss typ av kvinna – underklasskvinnan. Den okultiverade, hon som är för mycket, som rinner över, svämmar. Ätstörningen skapar en androgyn kropp, en kropp som tillåts syssla med sådant som traditionellt varit reserverat den manliga kroppen eller möjligtvis kvinnor ur högre sociala skikt – till exempel skapande och intellektuell verksamhet.

I somliga kretsar förstärks sjukdomsvinsterna då blekhet och skörhet där redan betraktas som eftersträvansvärda egenskaper. Jag tänker på Amelie-flickorna på filmduken i 60-talsfärger, de med känslostormar, finurliga leenden och mörka blickar; på de allvarliga författarporträtten i svartvitt längst bak i böckerna; på de smala svartklädda gestalterna i korridorerna på min gymnasieskola.

*

I sin bok Litterära besvär analyserar Katarina Bernhardsson språket i Sara Mannheimers Reglerna – en roman som handlar om att sätta upp stränga regler för ätandet, liksom för livet i stort. Bernhardsson talar om språket i romanen som ett anorektiskt språk och beskriver det som ”hårt tuktat, närmast poetiskt korthugget”.

Det anorektiska språket. Sparsmakat och avskalat, noga separerat av radbrytningar och punkter. En ordning som går i linje med anorexins krav på renhet, tydliga gränser och skärpa. En liten text, en liten kropp. Som att det som är litet är enklare att kontrollera, att behålla perfekt. Inte ett ord för mycket, inte ett överflödigt gram. Slätstrukenheten, tunna texter utan kött på benen. Som sig bör. Även textkroppen bör vara liten. Men Mannheimer är ensam. Hennes sätt att skildra anorexi med ett avskalat och noga uppställt språk är inte en del av en större berättartradition. I anorexiromanerna är språket tvärtom påfallande ofta motsatsen till avskalat – det flödar, väller ut, med många ord och långa meningar. Texter som rinner över och är för mycket. En känslosmet, oredigerat utspydd över sidorna.

Jag tänker ändå att det avskalade språket förkroppsligar ett slags anorektiskt ideal. Men precis som att anorexi ofta övergår i bulimi där begären inte går att hejda, är det också i språket omöjligt att inte låta den andra kvinnan välla fram, hon som är för mycket, gränslös. Någonstans måste hon pysa ut och det blir där, i texten.

Den vita och avskalade anorexi-estetiken går även att hitta på andra ställen än de som direkt kan kopplas samman med sjukdomen. I de kliniskt vita hemmen hos människorna på min gymnasieskola. I modeteckningarna med sina skissartade figurer med utdragna kroppar, noga inramade av sköra linjer. I den avskalade och stilrent minimalistiska konsten.

Den goda smaken. Återigen måttfullheten och disciplinen, som ett sätt att frigöra sig från det vulgära, det osmakliga. Här finns ingenting som rinner över, inget som sticker ut.

*

Ännu en gång loggar jag in på forumen. På anorexisidorna fortsätter de att skriva till varandra. Jag läser mig längre och längre in.

De skriver: Vi har valt det själva. Vi gör som vi vill, det har vi alltid gjort. Ni säger att vi är sjuka men det är ni som inte förstår.

Skriver: Det är ett sätt att leva sitt liv på, bara. Vi vill inte ha det vanliga, vi nöjer oss inte. Det är bara ni som är avundsjuka.

På forumen vägrar man att positionera sig som offer, är noga med att betona det frivilliga i sjukdomen, ätstörningen som ett aktivt val. Det går att förstå anorexi som en flykt undan den manliga blicken, ett försök att vara ett subjekt i ett patriarkalt samhälle. Anorexi kan fungera som ett sätt att fly sin klassbakgrund, sin kvinnlighet. Det kan frigöra en från vissa ideal. Kanske slipper man ifrån något, kanske vinner man för en stund något annat, men fristen är kortvarig. I slutändan alltid en förlorare. Än svagare, än tyst-are. En tydligare identitet, ett starkare jag, men ändå någon som sitter tyst och långt borta, utan förmåga att tänka klara tankar. En frigörelse som gör att man knappt orkar lyfta fötterna från marken, kan det verkligen vara en frigörelse? Ett uppror som ändå är förenligt med att vara en fin flicka, kanske den enda möjliga vägen för att uttrycka en protest utan att längs med vägen bryta mot alltför många normer.

Den anorektiska kroppen är inte en kropp som är möjlig att upprätthålla. Egentligen finns det bara två sätt det kan sluta på. Det första alternativet är att man äter sig tillbaka in i sin vanliga kropp – kanske går det så långt att man tvingas genom vård, eller så tröttnar man helt enkelt på evighetskampen att upprätthålla en kropp som egentligen aldrig tillhörde en själv.

Det andra alternativet är att man fortsätter att gå ner i vikt tills det att man är långt bortom den smakfulla magerheten. Oavsett vilket man väljer är resultatet ett straff för att ha försökt erövra något som inte tillhörde en. Anorexin var ett sätt att ta tillbaka kroppen, att göra den till sin egen. Kroppen var inte längre någon annans att äga, men inte heller anorektikerns att förfoga över för en längre tid. För medan somliga kan behålla sin naturligt smakfulla magerhet och förfining slår det för den som har ätstörningar över – det blir ett tydligt bevis på oförmågan att behärska just måttfullhet och förfining. Att till slut ändå vara den som överträder gränsen.

Om anorexi är ett sätt att fly undan det kroppsliga blir paradoxen att precis allting börjar handla om det. Om målet från början var perfektion blir slutresultatet snarast en parodi på just den perfektion man så förtvivlat eftersträvar. Man blir inte perfekt. Man blir smal, men brister på tusen andra sätt. Hår växer ut över kroppen, hår faller av från huvudet, blir tunt, glanslöst. Det blir groteskt, vulgärt fast åt andra hållet. Det är att dra till och med den goda smaken för långt, till sin spets.

*

Om detta visste jag ingenting när jag gick fram och tillbaka i korridorerna på gymnasieskolan. Jag hade inte läst teorier om vad de olika kvinnokropparna stod för, hade aldrig hört talas om den manliga blicken, ägnade inte en tanke åt klass. Jag bara kände det i hela kroppen. Ett slags fysiskt behov av att krympa, nödvändigheten i att bli mindre för att rymmas innanför de där ljusgula väggarna.

Efter tre år var jag en av dem. Lika puderblek och läppstiftsröd, lika smal och svartklädd. Det andra trycktes bort. Bort med mjukisbyxorna och adidaströjorna, det färgade håret och den överdrivna sminkningen. Språket ändrade sig, började likna Mannheimers i det avskalade, detaljrika och kliniska. Allt skulle vara perfekt, vartenda ord noga överlagt. Det fanns något tillrättalagt. I språket, i kroppen, i hela personen. Men det som fanns var felfritt, varje ord, varje rörelse. Inte ett gram för mycket.

Anorexispråket och estetiken. Jag är så trött på det. Jag vill ta tillbaka det andra, det som fanns innan. Bort med det blekblå, det pastellrosa. Bort med det sjukhusvita. De sköra linjerna och de tomma texterna. Bort med det svala, det tillbakadragna. Att lära sig att flyta ut igen, svämma, att glömma bort hur man håller sig innanför.

 
X