Gå till sidans huvudinnehåll

Orissa/Ivarsson

10 oktober, 2019

På bokmässans andra dag ser jag i förbifarten Agnes Ivarssons läsning i Rum för poesi. Det är väldigt bra och jag går direkt ner till Anti/Pequod press’ monter och köper hennes svit att leva som råtta/en råtta utan hjärta/ett hjärta gjort av skit. Precis som i alla småförlags montrar på mässan vill mannen som jobbar där väldigt gärna att jag ska köpa fler böcker. Jag bläddrar lite förstrött i nån sorts biografi över Ola Julén och mannen säger att Agnes Ivarsson ibland jämförts med honom. Jag reagerar direkt över jämförelsen, begriper den instinktivt men känner samtidigt nej, det är fel.

Ja, deras dikter är lika, för de är båda emo. Dikterna skildrar handgripligen det att vara oälskad och övergiven, och likheten finns också i hur deras poesi tydligt, nästan pliktskyldigt för fram smutsiga och mörka känslor och omständigheter på ett rörande ärligt sätt. Det gränsar ständigt till högstadiepoesi, sådan som exakt alla barn skriver i sina dagböcker eller på internet, men det överträder aldrig gränsen, förutom ibland med en effektfull hårsmån. Både Ola och Agnes kan beskriva smärtan som universell trots att källan som den strömmar ur är totalt singulär. Högstadiepoesi är till sin natur narcissistisk, Ivarssons och Juléns poesi är altruistisk. Den kräver en uppoffring från dem, snarare än att störigt pubertalt kräva hela världens uppmärksamhet och bekräftelse.

Båda poeter jobbar också undersökande, ställer hela tiden retoriska frågor. Julén skriver i Orissa “Hur länge ska det här fortsätta?”, Agnes Ivarsson skriver “varför måste man vara en person/varför måste andra människor tänka på en/varför måste man ladda upp saker på instagram/varför finns man”. Ola följer korrekta grammatiska regler, använder skiljetecken och versalisering. Agnes skriver bara i gemener och hennes frågor saknar avslut och blir liksom hängande i luften, utan tydlig avsändare eller mottagare.

Så det är inte som att jag inte förstår varför någon skulle komma på att jämföra dem, vem det nu är som gjort det framgick varken av mannen i monterns anmärkning eller mina googlingar på deras namn. Men det finns trots likheterna en avgörande skillnad mellan deras poesi, en djup avgrund som skiljer dem och egentligen omöjliggör att jämförelsen fungerar på ett mer än ett ytligt plan. Skillnaden gör deras poesi snarare till två polariteter än två länkar i en poesikedja.

Något som alltid sägs om Ola Julén, uttalat eller outtalat, är det att han inte var begärlig för kvinnor. Han var helt enkelt ful och oälskad. I ett radioprogram apropå nyutgivningen av Orissa och den postuma publiceringen av Afrikas verkliga historia säger någon att Ola Julén kan beskrivas som en “incel”. Givetvis kan han det, för som en dov ton i bakgrunden av hans dikter hörs hela tiden också den bokstavliga meningen av begreppet, det vill säga att tvingas leva i ofrivilligt celibat. Men det kan knappast ha undgått någon att det i begreppet incel ligger fler lager, och att en incel också är någon som är oattraktiv, patetisk och bär på en aggressivitet. Det är en aggressivitet som jag inte hittar i Juléns poesi.

Ola Julén skriver “Jag som skulle/vara full av kärlek. Jag förstår inte. Varför är det ingen som vill ha mig?”. Det är oftast förbehållet kvinnlig litteratur att skildra ett självhat vars essens är att aldrig få bli ett subjekts objekt, att vara obegärlig. Agnes Ivarssons poesi handlar om den inverterade versionen av det, den specifikt kvinnliga sorgen i att aldrig transcendera att vara ett subjekts objekt, även inför sig själv. Hon skriver “jag är så trött/kan alla sluta älska mig”. Ett liv där att vara begärlig är det enda sättet att kunna existera, och ett liv som subjekt är en dröm så avlägsen att den knappt finns. att leva som råtta kan sägas skildra och meditera kring just denna sorg, samtidigt som Orissa handlar om det förra, om den ska tolkas biografiskt, vilket den görs av alla. Det är något som män inte brukar skriva om. Män brukar kunna objektifiera utan att själva vara begärliga. Det klarar Ola Julén, till skillnad från männen som åsyftas i andemeningen i begreppet incel, inte av. Det är detta som är kärnan i hans dikter och hans problem.

Där i montern upplever jag det som en direkt varseblivning av ett faktum, sanningen att deras dikter berättar om två partikulära tillstånd. Dessa tillstånd är: det att längta efter att någon ska vilja ha en och att längta efter att inte alltid behöva vara havd av någon. De är varandras motsats. Men båda är en strävan efter äkta kärlek.

 

 

/ Saga Cavallin

 
X