Gå till sidans huvudinnehåll

Love hurts (den gör ju det)

5 november, 2013

”En kliché är något ofta använt. Utslitet, urvridet, till förbannelse ihåligt ekande begrepp som alla då ändå någon gång måste tänka för första gången. Det är kanske därför tonårsdikter är omtalade för att vara så pinsamma. Men det gäller ju i så fall bara dikter som är skrivna av sådana som börjar skriva poesi i tonåren. Alla vi andra då?” – Tove Folkesson

Ni har säkert sett den, scenen i Lukas Moodysons Tillsammans, där den blonderade arbetarklasstjejen som blivit misshandlad av sin pojkvän är inbjuden till kollektivet och blir ombedd att spela upp sin favoritlåt. LP. Rosa läppstift. Kant på vinglaset med rött, rött i. Den kortklippta tjejen med stickad tröja som säger jo, komigen. Hon ler och säger okej. Ni ska få höra det allra finaste jag har. Lägger på en skiva med Nazareth. Love hurts strålar ut från stereon och ger kollektivborna en svårhanterad situation, de tycker synd om den blonderade kvinnan med fläskläpp, men de tycker hennes musiksmak är vidrig. Kommersiell. Vad säger man. De vill tillbaks till de där psykedeliska bitarna som spelades just innan, de utan sång och med ett par ackord som vevas om och om igen i en flummigt härlig känsla av frihet, oberoende och framtid.

– Men det är ju så, säger den misshandlade kvinnan. Love HURTS. Fattar du?

– Jo, säger den kortklippta kvinnan.

1.
På väg in i Fryshuset där jag jobbar som folkhögskolelärare tittar jag på reklamen vid entrén. Den visar att Philadelphia numera även finns i smaken mjölkchoklad.

Jag har inte sett den reklamen någon annanstans där jag rör mig. Vilket är Södermalm och Söder om söder ungefär. Det får mig att tänka på sådana där Pepsi-sponsrade USA-college man har hört talas om. Jag undrar om mjölkchokladsphiladephiareklamen sitter på ingången till Södra Latin. Intill kolonnerna där, så som jag föreställer mig entrén till Sveriges fostrare av kulturelit.

Det måste undersökas.

2.
Mina elever får skriva många korta dikter och sedan välja ut vilka av dikterna de tycker är grymmast och sätta upp dessa på tavlan. De väljer alltid de banala, smäktande, överdrivna och klichéartade dikterna och väljer bort de grymmaste. Varför?

En kliché är något ofta använt. Utslitet, urvridet, till förbannelse ihåligt ekande begrepp som alla då ändå någon gång måste tänka för första gången. Det är kanske därför tonårsdikter är omtalade för att vara så pinsamma. Men det gäller ju i så fall bara dikter som är skrivna av sådana som börjar skriva poesi i tonåren. Alla vi andra då? Vi som festar och blonderar håret och läser busstidtabellen, max, som frivillig lektyr i tonåren? Vi måste ju också producera en viss mängd banaliteter först, skriva sentimentala och pretentiösa tonårsdikter (även om det är sjukt mycket pinsammare att lämna ut sig på det sättet när man är 25 än när man är 15). Tills vi hinner ikapp våra kulturellt överlägsna jämnåriga. De som var mobbade av oss, instängda på sina rum kunde de läsa Boye och Öijer och Hansson och alla de där andra man börjar med. Tråka ut sig lagom till gymnasiet då samhället skiktades och jämlikar som också varit mobbade och läsande i högstadiet kunde slå sig samman och raljera över de gamla mobbarnas pinsamma smak, särskrivningar och annat. Jag skrev min första dikt när jag var 23 år. Den innehöll orden solen, glitter, ängel, dansa och ’fånga det där ögonblicket’. Men ändå, titeln: Vakna!

Som en uppmaning.

Den dikten hade aldrig blivit antagen för publicering i Tidskriften Ordkonst, men den behövde ju skrivas. Och jag tycker fortfarande att den är det bästa jag gjort i mitt liv.

På min kurs sorterar deltagarna bort de fragment som jag ser autenticitet i och ersätter dessa med strofer där ord som mörker, evighet och havsmetaforer är överrepresenterade. Dödens svarta kyla, skriver någon och alla suckar. Tungt!

– Det är ju så det ÄR, säger de.

3.
Vi läser Mo Yan, för Mo Yan har fått Nobelpriset. Han skriver om verkligheten, riktiga människor, säger någon, fast det jag just läst högt är utdraget ur Ximen Nao och hans sju liv där författaren befinner sig på utflykt till dödsriket för att sedan förvandlas till en åsna i nästa kapitel.

På den allmänna kursen för personer över 20 som behöver läsa in gymnasiet slås det fast att Mo Yan är tung, medan Tranströmer är fett torr. Fast jag försöker med Romanska bågar och ängeln som viskar från axeln och visar youtube-klipp med uppläsningar och pratar om att han växt upp på Söder, fast att då var Söder arbetarkvarter lite som förorterna är nu och han hade bara sin ensamstående mamma (jag struntar i att hon var lärarinna).

De tycker ändå inte att hans metaforer funkar.

4.
Jag lär mig nya svenska ord varje dag. Nästan mer än jag gjorde på Språk- och Litteraturcentrum på Lunds Universitet. Semantiskt komplexa utropet abou (jag har inte lärt mig stavningen än, kanske är det abow) eller närliggande men för mig ännu inte helt begripliga wallah. Jag menar inte de faktiska betydelserna av orden utan hur de fungerar i vardagligt svenskt tal.

På lektionen går jag igenom de och dem, subjekt- och objektsformen. Jämför med hon och henne. Man säger ju inte hon gick hem till hon, säger jag. Och innan jag hunnit komma till att kommentera den norrländska varieteten säger någon:

– Jo, i min ort!

Och alla skrattar. De är inställda på att den ”förortssvenska” varieteten betraktas som ofullständig, bristfällig. Jag förklarar det här med norrlänningarna som visst säger hon gick hem till hon utan att vara blattar och sedan skrattar de igen när jag säger att man betraktar ju inte typ skåningar som dåliga på svenska för att de uttalar orden lite annorlunda än oss.

– Men jag vill lära mig riktig svenska, säger en kille rastlöst.

Han är trött på mina idealistiska utläggningar. Han är en sådan som obehindrat växlar mellan Rinkeby-varietet, Ekensnack, Zlatan-skånska och spansk brytning, arabisk brytning, säkert fler varianter av svenska språket.
Det handlar om makt. Inflytande. Arbetsmarknaden, förstås.

Vi pratar också om namnbyten och färgade linser på våra lektioner. Vet inte vad jag ska säga. Du är bra som du är.

– Det ÄR ju så.

Men det är bara en kliché i den världen där du och jag rör oss.

5.
Vi jämför mobiler, bilder i dem. Visar saker. Gulliga barn och platser vi besöker. En av killarna har barn och visar en bild från barnets dagis. Inplastat worddokument med lite bilder och text, som hänger i hallen på förskolan i Huddinge, när man kommer och hämtar. Fröknarna har gjort intervjuer med barngruppen, med frågor som ”Vilket land är det du besöker med din familj”, ”har ni några särskilda maträtter där? Speciella drycker?” ”Traditionella sånger och sagor?”.

Han, den lilla fyraåringen, har svarat:

Kurdistan.
Korv och Cola.
Nalle Puh.

6.
På rasten spelar vi musik. Jag sjunger en sång jag ska köra för min guddotter på dopet om några veckor för dem. De lyssnar och säger tung du e. Jag känner att deras komplimanger väger så oerhört. Deras språk, kraften i det. Du har swag, till exempel. Det kan man väl leva av i en vecka typ.

Vi gör en gruppövning och en tjej säger:

– Ska vi bubbla nu?

– Vadå bubbla?

Arkhan är lång och stor och har suttit fängelse. Hans röst är en tryckvåg.

– Det är slang, för prata, säger tjejen och tillägger:

– All slang kommer inte från förorten.

Han himlar och flinar. All fet slang kommer från förorten.

Han har rätt, antar jag. Till och med DN-medarbetare lyssnar på hiphop från Orten och känner sig coola när de gungar med till det där ekvilibristiska nyspråket i tunnelbanan.

– Varför måste alla säga förorten om det vi bor i, inflikar en kille från ett annat hörn. Kan man inte bara säga Stockholm?

7.
Det är dags för muntliga framställningar, jag är trots allt svensklärare, och nu ska kursdeltagarna hålla tal om en bok de läst. 5 – 10 minuter, hjälpmedel: Power Point, youtube-klipp, spritpenna.

Från Afrika till Bergsjön, heter den första boken.

Yones har läst om en kille som liksom han själv flytt Somalia för en tillvaro i Sverige. Han har gjort en digital presentation där två bilder som han har valt ut ska illustrera bokens titel. Den långa resan. Ända ifrån Afrikat

Bilderna föreställer:

Panorama över ett mulgrått höghusområde.

Panorama över ett mulgrått höghusområde.

8.
Jag slår upp Södra Latin på google. Skolan ligger mitt i hjärtat, på Södermalm. Jag har gått på folkhögskola med personer därifrån. De besatt en viss makt redan när vi började terminen på musiklinjen. Visste att man måste ”roffa åt sig” privatlektioner. Visste exakt vad man måste öva på för att komma in på Kungliga Musikhögskolan. Jag visste aldrig vad jag skulle säga när de frågade vad jag tyckte om olika saker. Jag kände mig alltid som på ett minfält. Kunde närsomhelst bli bemött med ett mycket tvekande nickande.

Fick låna en skiva av en folkmusiker med vad jag bett om skulle vara zigenarmusik en gång.

Romsk, rättade han.

Gav en brännskiva i genomskinligt fodral, ville ha tillbaka den inom en vecka. Instrumentell, psykedelisk soppa, repetetiv dissonans. En känsla av oberoende? Det medelklassen längtar efter. Men som arbetarklassen kanske inte förhåller sig till på riktigt samma sätt. Man flyttar inte hundra mil från familj och vänner för att förverkliga en egen dröm.

Jag gav tillbaka skivan med kommentaren:

– Jag tycker inte så mycket om musik utan sång, tror jag.

Fick en märklig nick.

Fick min egen musik nedhackad i småbitar med hjälp av etiketter där jag inte ens förstod innehållsförteckningen.
Slutade trumma på bordet i matsalen, sjunga i trapphuset. Det kunde vara för mycket wail – pinsamt, surt, fel-intonerat, det kunde vara otight. Det kunde vara saker jag inte ens förstod innebörden av.

9.
När vi promenerar i Gamla Stan efter ett besök på Nobelmuseet säger samma kille som gjorde det där med Bergsjön och somaliska staden Hargeisa:

– Det här känns som utomlands.

10.
En på skolan har fått biljetter till en pjäs på Dramaten. Nej, inte bara pjäs, utan självaste premiären. Fryshuset har samarbete med någon ideell organisation, föreställningen handlar om ”förorten-någonting”. De bjuder dit honom, en engagerad kille som jobbar med ideella sociala projekt. Röda mattan. Han kommer dit i tunna tennisskor. ”Vanliga kläder” – munkjacka.

– Det var bara jag som såg fattig ut.

Han säger att det var som på film, glansiga känningar, och, vad heter det, smoking. Han fick hälsa på några kändisar. Postkodslotteriet, vet du, Richard någonting … Fick skaka hand. Dricka champagne. Hade ingen aning om att det skulle vara sådär. Fick upprepa för sig själv inombords: Jag är den jag är, det är därför jag är här, jag är den jag är, det är därför jag är här. Han minns inte vad som hände inne på scenen, i själva pjäsen, när jag frågar, han är uppslukad av foajén.

– Jag har bara sett det där på tv.

Jag tänker på den klassiska filmscenen när den fattiga unga mannen eller kvinnan bjuds in till aristokratin och måste försöka välja rätt bland raden av bestick vid tallriken, typ som i Titanic.

– Precis, så var det, säger han. Jag var den enda där som hade trasiga skor.

Vi skrattar.

Det finns inga fattiga i Sverige, det finns inga fattiga i Sverige, det finns inga fattiga i Sverige tycker jag.

11.
Det finns en känd sociologisk studie av Bourdieu som visar att personer med stort kulturellt kapital tror att de skulle bedöma ett fotografi som föreställer en barkbit som vackrare än det med bilden av en solnedgång. Och, ja, lågt kulturellt kapital gör att man är mer benägen att tänka att solnedgången nog skulle väcka en starkare känsla av skönhetsupplevelse än den lilla barkbiten, som förutsätts vara ointressant eller ful.

En av mina deltagare skriver fantastiska sagor med traditionella motiv och långa överlastade meningar, som man skulle ha sagt på min skrivarutbildning. Det är något som svänger i dem. Det finns en märkvärdig ådra av tidlöshet och bombastisk språklek som jag peppar honom att fortsätta utveckla. Jag vet inte om jag gör fel. Han är en verklig skrivartalang.

Det är roligt att läsa hans oefterhärmliga lekar som alluderar till muntligt traderande och mellanösterns ålderdomliga symbolvärldar samtidigt som Astrid Lindgren är där och flaxar med sin fnittrande ande. Det är mycket roligare än att läsa flertalet texter från de renodlade skrivarlinjer där jag också jobbat. Det behövs mycket tid och arbete för att utveckla en stil som är så nyfödd, hos en 25-åring som också måste tänka på högskoleprov och lägenhetskontrakt och framtid som ska bli ljusare än det som ligger bakom. Något riktigt, som man kan jobba med, måste det vara.
Kanske borde jag inte uppmuntra så mycket utan ge honom nycklarna till estetiken som råder i den här delen av världen just nu? Som lärare, mitt ansvar. Han kommer aldrig in på någon av de bättre skrivarutbildningarna med det där språket. I tell you.

12.
Jag går bort till Södra Latin och inga reklamskyltar från Philadelphia hänger mot husväggen. Bara bleka tonåringar med musikinstrument i fodral och diktböcker i väskor och tygpåsar och fjällrävenryggsäckar. Inga vräkiga loggor eller för urringade tröjor. Estetiska ideal som får dem att glida in på kulturinstitutioner och folkhögskolor lätt som plättar. Inte hudfärgen, men den smak de är uppfostrade till hjälper dem över gränsen till etablerade institutioner.

De vet var minorna finns.

Deras föräldrar vet var minorna finns.

Deras farföräldrar visste kanske inte, men de hade ganska säkert inga minor att akta sig för på vägen hem.

Jag känner en svart kille som spelar sax svängigare än en gud. Han sökte musikhögskolan efter många års tvekan och spelande på jazz- och funkscener, fester, festivaler. Självlärd, en av Stockholms mest efterfrågade. Han kom inte in på afro-linjen (det kallas så, den afroamerikanska musikimprovisationslinjen på KMH) med sina krulliga hårstrån. En blond målbrottspojke från Södra Latin tog hans plats. En nittonåring med kyrkotonarterna och notstället i blodet, som hade en ”bredare referensbas”.

Men jag har sett att de där reklamskyltarna finns lite överallt nu. Kungsgatan. Stora shoppingstråken. Tunnelbanan.
Sammansmältningen av mörkbrun choklad och vit färskost. ”Konstigare saker har hänt” lyder reklamen.

Av Tove Folkesson

 
X