Gå till sidans huvudinnehåll

Jag är inte tom – reflektioner över en skolgång

5 november, 2013

”Nu vistades jag plötsligt bland människor som alla tyckte att skolan var viktig. Men det var någonting med de här människorna från den västra höjden: de visste så mycket. De var så kritiska till det mesta. Rynkade på näsan och petade i den intellektuella födan, plockade ut russinen, ordnade självklart om dem i vackra mönster. Själv bara vräkte jag i mig, lycklig över att få läsa och lära igen. Svalde läroböckerna i stora tuggor.” – Sofia Roberg

Skolbyggnaden uppfördes 1913, det står med stora bokstäver ovanför den tunga träporten som fungerar som huvudingång. Högre allmänna läroverk, det hette så på den tiden det byggdes. Högt och allmänt med vita kolonner och putsad gulbeige fasad. Ärgat koppartak lagt över tornen.

På andra sidan, in mot personalparkeringen finns en balkong på fjärde våningen dit elever smög ut om vårarna när solen började värma och skoltröttheten la sig som ett lager plastfolie över kollegieblocken. Rökte cigaretter och pratade om musik och kärlek och, ifall de gick sista året, om den gångna helgens händelser på stadens enda bar för de som läste böcker och romantiserade tonåren. Ifall de var första- eller andraårselever pratade de istället om sin längtan efter att fylla arton och också bli fulla på söta hallonmojitos och hångla med någon i parallellklassen. Happy hour innan nio, två för en.

Varför imperfekt? Allt detta görs fortfarande, men utan mig. Cigaretterna i solen. Tonårsångest. Tiden i hemstaden står inte stilla. Men min blick är förändrad, scenerna gulnade. Jag försöker minnas. Det är inte svårt men lite obekvämt, som en pinsam ulltröja.

Staden är formad som en skål med berg eller höjder på båda sidorna. Jag växte upp på det östra berget, alldeles vid skogens slut eller början, brukade somna till rådjurens skällande från åkrarna. På högstadiet nere i östra dalen rasade ständiga krig. Under nittiotalet hade ett gäng pojkar med rakade skallar marscherat genom korridorerna och sjungit nazistiska kampsånger, en före detta elev skrev om det i SvD i somras. När jag gick där hade våldet trappats ner till en lågintensiv konflikt, det kallades blattarna mot bönderna. Själv blev jag kategoriserad som kommunist, förutom de gånger jag fick den solitära etiketten feministen. Jag gjorde mig märkvärdig tyckte dom. Dom. Killarna med svajiga men kraftiga målbrottsröster. Det fanns en tävling som gick ut på att sno min svarta basker och springa ett varv runt den L-formade skolbyggnaden. Om man hann hela vägen utan att jag kom ikapp med mina stålhättekängor hade man gjort ett helvarv.

Jag älskade inte skolan längre. Hade gjort det som sjuåring: med min finaste blåa klänning och håret uppsatt i en tofs med en solrosblomma på står jag på stenplattorna nedanför trappan och ler stort. Det är ett fotografi, de varma färgerna antyder en mild augustisol och jag är på väg till min första skoldag. Har längtat i flera år, ända sedan jag lärde mig läsa eller kanske redan innan. Jag kan inte minnas en tid innan denna längtan. Minns nu bara att lågstadiet var en skyddad plats, minns hur det kändes att komma till den mycket större mellanstadieskolan på andra sidan ån. Tomhet. Ensamhet. Min bästis hade fått andra vänner. Att vara duktig i skolan var inte en bra egenskap längre. Tvärtom: någonting man var tvungen att dölja.

Jag närde mitt förakt mot lärarna och skaffade mig allierade bland mobbarna. Jag hade läst tillräckligt många böcker för att veta hur ett mobboffer såg ut, jag gjorde allt för att inte vara sån. Var för fragil för det, det visste jag redan när jag var elva år.

Jag borde fått MVG i överlevnadskunskap. Eller IG i ståndaktighet.

Gymnasievalet är ett jobbigt ord för många. För mig betydde det en utväg. Men det hade också kunnat bli annorlunda, mitt andraval var IT-media på en friskola som är nedlagd nu. Redan då var den känd för att eleverna fick egna laptops som de satt och spelade Counterstrike och DotA på tillsammans med lärarna på lektionstid. Ingen lärde sig nåt. De flesta jag fortfarande känner som gick på den skolan röker idag lite för mycket gräs. Pluggar inte.

Men jag kom in på mitt förstaval, trots att jag maskat mig igenom högstadiet. Skolkat och legat hemma med magen värkande av rädsla för korridorens allt för verkliga spöken. Engelskspråkig svår linje på en skola inne i stan. Vita kolonner.

Livet kunde börja om.

Häromdagen var jag på introdag för masterprogrammet i litteraturvetenskap och började prata med en av andraårseleverna. När jag berättat vilken linje och skola jag gick på i gymnasiet säger han efter en stund att även han gick där, samma skola, samma linje, några år innan mig. Jag tror honom först inte och han börjar rabbla upp vilka Georg Pauli-målningar man kan se i skolbyggnaderna som bevis för att han varit elev där.

Jag har inte tänkt på de där målningarna på länge. I det luftiga trapphuset invid korridoren där jag hade de flesta av mina lektioner fanns en freskmålning med nakna kubistiska män som sportade på grekiskt vis, det var något spännande med den, intellektuellt och erotiskt på samma gång. Som i en vetgirig gymnasielevs hjärna.

”Mens sana in corpore sano”, säger andraårseleven, ”har för mig att den hette så.”

De flesta jag lärde känna i min gymnasieklass kom från det västra berget, mer centralt beläget med villor dubbelt så stora och femdubbelt så dyra som där jag kom ifrån. En del av området kallades för gräddhyllan. Modernistiska vita hus med stora fönster ner mot sjön. Jag minns hur killarna därifrån brukade skratta åt mexitegelvillor. Jag visste inte vad mexitegel var. Men det var nog fult. Så jag skrattade också.

Det var någonting med deras sätt att röra sig i klassrummet. Deras sätt att yttra sig på lektionerna. Jag hade aldrig varit blyg, aldrig haft särskilt dåligt självförtroende. Bara en hög självbevarelsedrift i en miljö där läslust var ett stigma. Nu vistades jag plötsligt bland människor som alla tyckte att skolan var viktig. Men det var någonting med de här människorna från den västra höjden: de visste så mycket. De var så kritiska till det mesta. Rynkade på näsan och petade i den intellektuella födan, plockade ut russinen, ordnade självklart om dem i vackra mönster. Själv bara vräkte jag i mig, lycklig över att få läsa och lära igen. Svalde läroböckerna i stora tuggor. Försökte komma ihåg det här med kritiskt tänkande. Kände att jag gjorde fel hela tiden. Men ville lära mig göra rätt.

Deras föräldrar jobbade på museum, var lärare, reklamare eller företagsledare med bildningsintresse. Jag visste nog inte vad begreppet bildning innebar då. Vad litteratur var lärde jag mig andra året på gymnasiet. Jag hade alltid älskat att läsa. Men det var ju bara böcker. Fantasy och sånt. Nu fick jag läsa Ibsen, Tranströmer, Brontë. Det var som att komma hem. Och jag torkade noggrant fötterna på dörrmattan och såg mig omkring med vidöppna ögon. Läste undermedvetet av alla koder och etiketter. Härmade dem tills de blev en del av mig. Tills jag började reproducera dem själv.

Jag minns särskilt den första riktiga diktanalysen jag skrev, hur en dikt för första gången öppnade sig för mig, betydde något för mig. Det var Tranströmers ”Vermeer”. Dikten avslutas med raderna:

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.
Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
”Jag är inte tom, jag är öppen”.

Nog var det så jag kände mig, ville känna mig. Känner mig. Fortfarande. Inte tom: öppen.

På en fest med klasskamrater, vårterminen i tvåan, utbrister en kompis från väster:
”Jag är inte tom, jag är full!”

Att appropriera stora författares ord sådär, och förvränga dem. Jag beundrade dem som kunde göra det. Jag är nog fortfarande avundsjuk på dem som vågar göra det. När jag skriver har jag fortfarande svansen mellan benen. Intalar mig att jag inte är tom. Men den dovt malande känslan: tänk om någon synar bluffen. Att jag egentligen inte har rätt att vara här.

Jag har alltid haft lite svårt att definiera vilken klass jag kommer ifrån. Vi hade ganska gott om pengar när jag växte upp, åtminstone när jag var tonåring och mamma hade börjat jobba som sjuksköterska i Norge i stället för på länssjukhuset. Mina föräldrar hade köpt villa i slutet av åttiotalet och de var sparsamma. Morfar hade tagit sig upp från arbetarklassen, var affärsman men söp mycket och dog när mamma var tjugo. Redan tio år tidigare hade mormor avlidit efter att ha tagit för många sömnpiller. När jag tänker på det ser jag Bree i Desperate Housewifes framför mig, eller en karaktär ur någon av Kristina Lugns texter. Overklig släkthistoria. Pappas släkt har visserligen jobbat på fabriken i över trehundra år, men pappa är ändå utbildad, högskoleingenjör. Det är knappast arbetarklass. Han sitter vid en dator på ett kontor och ibland går han in i ett speciellt rum och lyssnar på motorljudet från ett nyframtaget motorredskap. Det är nåt med förgasare. Jag vet för jag praoade där en gång i sexan.

Det var först på universitetet som jag lärde mig en term för vad det är min familj inte har. Kulturellt kapital kallas det. Mamma maskrosbarnet med sina självhjälpsböcker, healing och välvilja. Hon gick inte gymnasiet, vet inte vem Dostojevskij är. Pappa vet nog, han läser böcker. Särskilt nu efter skilsmässan, han har varken teve eller fru längre. Det är mest deckare förstås, och historiska romaner, men han läste Kerstin Ekmans Katrineholmsvit på min rekommendation och uppskattade den. En gång gav jag honom Processen i julklapp och han läste den faktiskt men sa att han inte begrep den alls.

Jag tänker att dom är en del av den grupp människor Hägglund tänkte på när han pratade om verklighetens folk. Jag tänker att jag kanske, enligt Hägglund, numera är en del av overklighetens folk.

Jag återsåg min svensklärare, han som lärde mig vad litteratur kunde vara, i ett klassrum på Dorotheenstrasse 24, Berlin, i våras. Jag gjorde utbytesstudier vid Humboldtuniversitetet och brukade varje måndagskväll gå på en föreläsningsserie på skandinavistikcentrum dit gästprofessorn Aris Fioretos bjöd in svenska kulturpersonligheter och akademiker. Jag hade redan våren innan fått en informell inbjudan till dessa seminarier av Fioretos själv när han besökte Ordkonst för ett författarsamtal. Han hängde med och drack öl efter evenemanget, Sigrid Combüchen kom också förbi. Jag hade aldrig druckit öl tillsammans med författare förut, knappt ens pratat med en.

När läraren pratat sina fyrtiofem minutrar får publiken komma till tals. Fioretos vänder sig inför alla till mig och frågar hur det var att ha läraren som lärare. Jag säger att det är hans fel att jag nu pluggar litteraturvetenskap och blir en arbetslös akademiker. Lägger av ironin och tillägger riktad mot honom:
”Det var du som visade mig vad litteratur kan vara. Jag är tacksam”.

Han rodnar litet. Efteråt blir jag medbjuden på middag med Fioretos och läraren, bord med vita dukar i den före detta professorsmatsalen. Vita pelare. Högt i tak.

Huset på det östra berget där jag växte upp är sålt nu. De vänner jag har kvar sedan gymnasiet är främst sådana som växte upp på västra sidan, akademikerbarnen, men nu för tiden kan jag konversera med dem utan att det känns som att hoppa hage över ett minfält av bildningsluckor.

Det högre allmänna läroverket står kvar med sin hemliga balkong där tonårsångesten antagligen fortfarande ventileras om vårarna. Jag hade tur som släpptes in genom porten en gång, tur som kom ut mindre tom än innan, mer öppen, öppnad mot en större värld än den jag kom ifrån. Men det är också en värld av traderade koder, en värld som i sin öppenhet ändå gärna omgärdar sig med stängsel, kodlås på grindarna, som stänger ute dem som inte redan lärt sig dechiffrera. En värld minst lika hierarkisk som högstadieskolans korridorer, bara mer putsad och oändligt mycket mer lockande.

Jag undrar var bönderna och blattarna från högstadieskolans korridorer är idag. De som växte upp längre ut i periferin än mig, de som valde fel i gymnasievalet. De som valde rätt men ändå aldrig lärde sig avläsa koderna, som tappade modet. Kanske lever de lyckliga liv utanför universitetet. Kanske har de haft turen att få ett jobb. Men vem lyssnar på dem när de talar?

Själv kommer jag antagligen aldrig ha råd att köpa en funkisvilla med utsikt över sjön, inte ens nån mexitegelvilla, men i mina fickor bär jag guld utan vikt som jag hackat ur väggar av text. De linjerade papprena i mina anteckningsböcker är värdepapper, med dem köper jag mitt utrymme här. Kulturellt kapital. Klassrummets valuta.

Sofia Roberg

 
X