Gå till sidans huvudinnehåll

Essä: Överallt går jag och matar skogen med ett sorl av strålar

15 april, 2013

I ett hus inbyggt i bergväggen bor Bruden. Hennes rum är vita, dekorerade med rosa band och skira blommor. Här går hon stilla runt om dagarna, uppe innan solen, och tar hand om sin far.

Runtom berget: slätt. Den ligger här, bördig men obrukad, vid bortom ögats gränser. Häröver kommer Brudgummen med sin mor för att fria till Bruden, så att hon ska kunna leva med ”en man och ett par barn och en mur två alnar tjock mellan dej och allt det andra”, som Modern ömt säger till henne. Jorden ska brukas och livet ska flöda över.

Över slätten ekar bröllopsgästernas sång på väg från kyrkan. De sjunger om prunkande natur, regn av apelsinblom och jasminer i håret. Bruden klädd i svart visar sig för de jublande gästerna, griper Brudgummen om armen och ber honom famna henne hela livet.

Men någon annan kommer också över slätten, inte under sång och jubel, utan sent om natten under tystnad. Leonardo rider sin häst svettig och blodig över fälten, rider den tills den tappar skorna. Han rider ifrån sin hustru, svärmor och ett litet barn i ett rosa rum, över slätten till Brudens fönster. På hennes bröllopsdag tar han också henne därifrån, låter henne sitta bakom på hästens rygg, in i den snårigt mörka skogen. Där förråds de av Månen som visar Brudgummen vägen till deras gömställe, och Leonardo dör, liksom alla män i denna Spaniens avkrok, för kniven. Blodet rinner.

*

Om kärlek och brudgum

av röd karmosin.

På ödsliga stranden

det blänker av stål.

*


Pjäsen Blodsbröllop av Federico García Lorca är nästintill platslös och tidlös. Karaktärerna är namnlösa, platserna anonyma. Ett gult rum, ett rosa rum och ett vitt rum. Slätten och skogen. Häri rör sig karaktärerna, men de är bara relationer, inte mer. De existerar genom att höra ihop med varandra, som trådar i ett nät. Modern till Brudgummen till Bruden till Brudens far. På andra sidan står Hustrun och Svärmodern. Det tyder på balans, ordning och reda. Allt är som det ska.

Och det hade gått så bra om det inte vore för att balansen blev skev. Någon med ett namn klev in, någon som står fri, bortom mänskliga band. Leonardo. Han hade kunnat vara Mannen, Maken. Han är gift med Hustrun och de hade kunnat stå jämlika i namnlösheten; Man och Hustru.

Istället blir han den destabiliserande faktorn – droppen som får bägaren att rinna över, eller kanske snarare droppen blod som får venerna att brista. Han och Bruden har tidigare varit förlovade men trolovningen bröts upp av hans stolthet. Kvar finns åtrån och den magnetiska dragningskraften. Bruden vill inget hellre än att följa den bana som sedan uppbrottet finns utstakad för henne: giftermål med Brudgummen, barn och ett hem med tjocka väggar, men det är omöjligt. Hon säger till Modern:

Jag var bränd, full med sår utan och innan, och din son var en droppe vatten och jag hoppades att han skulle skänka mej barn och jord och hälsa; men den andre var en mörk flod full av grenar, som vällde mot mig med sitt sus av säv, med sin sång mellan tänderna.

Hur mycket hon än vill vara med Brudgummen, är begäret till Leonardo större. Det är en dragningskraft som precis som allting annat springer ur blodet.

På ytan verkar den avlägsna ort Blodsbröllop utspelar sig i alldeles vidöppen och tydlig. Allt är rent och avskalat, och ingenstans kan något döljas. Byskvallret går, men också naturen låter allting stå obeslöjat. På slätten kan inget döljas – häröver ekar både bröllopssång och hästslag, och här syns allt. Därför måste allt bli fördolt. En droppe blod lyser som en vallmo över fälten. När inget syns, inget hörs, finns heller inga hinder. När en flodvåg kommer kan inget hindra den, allra minst en liten vattendroppe. En liten droppe blod får allt att svämma över, och när kärlet väl har brustit finns det ingen väg tillbaka. ”Den andres arm ryckte med mig som en våg i havet, och den skulle ha gjort det alltid, alltid, alltid.”

Den konflikt som uppstår i Blodsbröllop kan ses som den mellan natur och kultur, eller mellan natur och människa. I den lilla byn finns tydliga riktlinjer för hur dess invånare ska bete sig – gifta sig, skaffa barn, odla landet. Slätten utgör denna fogliga omvärld, som står redo att brukas och ge frukt. Men liksom hos naturen finns också hos människan en oberäknelig sida: blodet som bultar i ådrorna. Alla de känslor och allt det irrationella som försöker tryckas undan, glömmas bort, kommer ibland upp, och leder till blodsutgjutelse. Leonardos släkt har med den lilla förrädiska kniven tidigare dödat Brudgummens far och bror, och liksom naturen har sin cykliska gång, så har även människan det. Hur mycket hon än kämpar emot är blodet i Blodsbröllop alltid starkare. Blodet är begäret som för Leonardo och Bruden samman, och det är hatet som får Brudgummen och Leonardo att, liksom sina släktingar tidigare, ta varandras liv. Bakom tron på att allt kommer att ordna sig, att människan kan styra över sig själv, skymtar det oundvikliga hemska ödet i visorna barnen får med bröstmjölken.

*

Fula sår på foten

manen röd vid roten.

och en dolk av silver

djupt i ögonvrån.

Männen gick till floden.

Bloden rann i strömmar

vildare än vattnet.

Sover du, min son?

*


Vad är det som gör att blodet oundvikligen måste vinna, måste rinna? Svaret ligger bortom logikens och det rationellas gränser. Naturen är blodtörstig. Månen, en ung vedhuggare med vitt ansikte, är den som gör de unga männens död möjlig. Han är kall och söker värmen: ”Men i natt ska mina kinder färgas röda och få blod!” Vad som bringar värmen är dock blodsutgjutelsen, och döden som brukar karaktäriseras av kylan blir här paradoxalt nog den yttersta värmen. Den ger nämligen liv åt månen, och han utropar blodtörstigt: ”Mina händer får jag gnugga varma i ett bröst i natt. Hjärta som ska bli mitt hjärta!” Därför lyser han upp skogen med sitt skarpa vita ljus, och blir om inte en riktig vedhuggare, så en metaforisk sådan. Han ser till att inte minsta blad är i vägen och skuggar Bruden och Leonardo på deras flykt, så att Döden, i form av en Tiggerska, ska hitta dem. Tillsammans bildar de två en duett av skoningslösa röster, som inget annat vill än att få uppfyllas av venernas pulserande.

*

Låt dem dröja länge med att dö.

Så mellan mina fingrar

blodet får sila med sitt milda svall.

Se, sömnen i min dal av aska skingrar

jag med min lust till blodets vattenfall!

*

 Men varför måste bara männen dö? I slutet står kvinnorna samlade i ett vitt rum tillsammans med Tiggerskan. De skriker och spottar åt varandra, men slår inte ett slag. De sjunger om kniven, vördar och fördömer den på samma gång, men riktar den aldrig mot någon annan, trots att de har lika stor anledning till det som männen, om inte mer. Kvinnorna står i princip helt utan agens i Blodsbröllop – de gifts bort, befruktas, får se sina män barn fäder falla offer för kniven utan att kunna göra något. Sedan står de ensamma kvar. Samtidigt är Döden en kvinna, Tiggerskan. Listan över tänkbara motiv till detta är många – kanske döden som nödvändig för livscykeln, men också möjligtvis kvinnan som bild för det begär som driver männen till att döda varandra. Tydligt är att det är ett patriarkalt samhälle där kvinnorna står utan möjlighet att påverka.

 Att Leonardo är den enda som har namn kan ses som ett led i detta. Han är den kraft som styr eller leder till alla händelser i Blodsbröllop, den kraft som kvinnorna inte kan påverka. Hans hustru sitter hemma och väntar på honom och lyder hans minsta nyck, Bruden kan inte motstå honom och raserar hela sitt liv för att få vara med honom, och för Modern blir han ännu en som berövar henne de män hon älskar. Könsrollerna är så pass stereotypa att det blir på gränsen till absurt. Modern bedyrar sin sons styrka, fadern Brudens duglighet, hon själv sin snövita oskuld. Detta bidrar ytterligare till den känsla av anonymitet som genomsyrar pjäsen – överdrifterna visar tydligt hur det inte är en skärva verklighet vi får ta del av. Det avslöjar strukturerna som just strukturer, för precis som karaktärerna enbart är relationer till varandra framställs också strukturerna som enbart strukturer utan förankring. De kvinnliga och manliga ödena talas om som oundvikliga – Bruden hade inte kunnat agera annorlunda, Modern måste ständigt älta sina döda män – men det sker så till den grad att det till slut enbart är något som upprepas språkligt, utan egentligen grund i verkligheten. Det kan ses som en kritik från Lorca av ett konservativt och patriarkalt samhälle, där allting måste vara på ett visst sätt och aldrig ett annat – en kritik som förmedlas genom att överdriva detta enda sätt världen kan vara på. Karaktärernas namnlöshet står också i led med detta, då de inte kan vara något mer än just Moder, Fader eller Brudgum. Lorca tömmer strukturerna på innehåll, och låter dem stå där och svaja i sin språkdräkt.

För det som finns kvar är språket. Blodsbröllops plats- och tidslöshet, liksom dess visuellt sett spartanska yttre, står i skarp kontrast till dess överflödande språk, särskilt i de lyriska partierna. Månen och Dödens repliker är liksom det blod de suktar efter pulserande och stritt flödande, Bruden och Leonardos omöjliga begär för varandra vävs in i metafor efter metafor: ”Stunget som av silvernålar har mitt blod begynt att svartna; drömmen fyller mina lemmar blott med ogräs när den går.” Den språkliga väven blir så tät att den till slut inte går att se bakom: begäret täcks av språket, eller kanske snarare materialiseras i det. När Bruden och Leonardo uttrycker sin kärlek till varandra, förflyttas denna kärlek totalt in i språket eftersom de själva enbart är relationer (trots att Leonardo görs till subjekt i egenskap av att ha ett namn) i en struktur. De är inte verkliga människor och det finns inget försök till att skapa en illusion av att de är det, så det som uttrycks i språket är inte befäst i någon verklighet. Det finns inget begär att förmedla, utan det blir språket som är begäret. Språket står, i linje med den modernism Lorca är del av, autonomt och tydligt uppvisande sig själv både som fritt och oförankrat, men också som den ogenomträngliga mur bortom vilken vi tror att verkligheten ska finnas. Språket säger: här står jag, och du kommer inte förbi.

*

Jag bär inte skulden; skulden

bär jag inte – den bär jorden

och den tunga doft som stiger

från ditt bröst och från ditt hår.

Text: Tove Lindén
Illustration: Isabel Gaillard 

 
X