Gå till sidans huvudinnehåll

Svetlana Aleksijevitj, Tiden second hand

8 oktober, 2015

När Tiden second hand kom ut på svenska för två år sedan avslutades den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitjs romansvit om fem böcker Utopins röster – Historien om den röda människan. Men även om ordet ”Historien” står i bestämd form så är det knappast något monolitiskt historieberättande böckerna försöker gestalta. Vare sig det handlar om det Tjernobylkatastrofen (Bön för Tjernobyl), Sovjetunionens kvinnliga militärhistoria (Kriget har inget kvinnligt ansikte) eller, som i fallet med Tiden second hand, Sovjetunionens slutgiltiga sammanbrott 1991, står de individuella berättelserna i centrum.

De som berättar, och som Aleksijevitj i sitt förord uttrycker en vilja att skildra, är Homo Sovieticus, en människotyp ”framställd i det marxistleninistiska laboratoriet”. Termen är sarkastisk och anspelar idag på det megalomana självförtroendet hos den sovjetiska mytologiseringsapparaten, som menade att Sovjetunionens invånare var framtidsmänniskan, en art utvecklingsmässigt väsensskild kapitalismens. Aleksijevitj är dock knappast sarkastisk när hon använder termen, snarare finns där en stor ömhet. Uppvuxen i Vitryssland under 1900-talets senare hälft är identifikationen stor. Tiden second hand är en dokumentärroman som ger sig på att skildra, lyssna på och förstå dessa människor.

Boken är uppbyggd kring ett antal berättelser som var och en skildrar hågkomsten av ett liv. Inte sällan går upplevelserna isär där det den ene minns tydligt har den andre glömt eller förträngt. Att det inte går att beskriva Rysslands historia utan att beakta de individuella erfarenheternas mångskiftande spektra blir tydligt.

Ingenting tycks stabilt. Så till exempel när gulagerna skildras utifrån fångvaktens perspektiv och sedan utifrån fångens är det ändå aldrig helt klart vem som är bödel och vem som är offer. Svårigheten i att upprätthålla skuld som en absolut kategori blir tydligast i berättelserna om krigen och fånglägren. Vakten antar mänsklig skepnad, får ett ansikte, plötsligt inbegripen i ett nät av bevekelsegrunder och förutsättningar. Som läsare får man väldigt svårt att demonisera. Något som i sin tur hänger samman med hur den ryska självbilden (och synen på vilka som bar skulden) förändrades i och med öppnandet av NKVD- och KGB-arkiven med Mikhail Gorbatjovs glasnost-reformer under mitten av 1980-talet. Fienden var inte nödvändigtvis säkerhetsapparaten, utan ofta angivare i grannskapet eller inom familjen.

Aleksijevitj har ibland kritiserats för att haka upp sig vid extremer. Att hon i sitt urval av berättelser fastnar för de mörkaste och mest tragiska livsöden och på så vis utelämnar de vars liv inte präglas av trauma. Och det är sant att till exempel självmord är något som ständigt återkommer, som i berättelsen om den 14-årige Igor Pogloev vars poetdrömmar och heroiska våldsfantasier leder till att han hänger sig i badrummet, lämnar livet som den store hjälten Vladimir Mayakovsky. Kvar i livet är en mor som hemsöks av skuld över vilka ideal hon, och samhället, överfört på ungdomen. Men det är som om romanen sammanfattas i moderns egna ord:

”Vad har vi fått höra hela livet? Att man måste leva för andra… för ett högre mål… för att hamna under en stridsvagn, eller brinna upp för fosterlandet i ett flygplan. Den mäktigt mullrande revolutionen… hjältedöden… Döden har alltid varit vackrare än livet. Vi växte upp som monster och missfoster.”

Berättelserna i Tiden second hand utspelar sig alltid på partikulär nivå, alltid inom det djupt personliga, och bara så långt minnena når. Var fantasin tar vid och fyller i är egentligen inte intressant, för läser man dessa berättelser som uttryck för en ”minnenas absoluta gehör” är risken stor att man blir besviken. Det man minns, det minns man, och vad är ett minne om inte ett stycke mer eller mindre livfull fiktionalisering?

På ett sätt skriver Aleksijevitj inte böcker i traditionell mening, snarare iakttar hon deras tillblivelse. I samtal, intervjuer och ljudupptagningar är författarens egen närvaro undflyende. Dold bakom texten dirigerar hon rörelser, lyssnar efter ”det där ögonblicket då livet – själva livet – övergår till att bli litteratur”. Författaren klipper, klistrar och bygger ord för ord upp ett flätverk där skilda hågkomster får samsas inom en och samma bokrygg.

Varje människoliv innehåller ”oändliga mängder mänskliga sanningar”, skriver Aleksijevitj i en av sina få kommentarer. Dessa sanningar är dock inte någonting historieskrivningen tar hänsyn till i sin redovisning av fakta. I Tiden second hand får affekterna fritt spelrum och de som genomlevt historieböckernas livstid får en röst, en chans att minnas ett förflutet som ständigt omförhandlas, förskjuts och kategoriseras. Men när Vladimir Putin i ett tal efter gisslantagningen i Beslan 2005 sade om Sovjetunionens kollaps att det var ”århundradets största geopolitiska katastrof” så är det också dessa affekter han anspelar på, och utnyttjar, för att sedan rättfärdiga en alltmer aggressiv politik.

Det är givetvis inte oproblematiskt när Aleksijevitj låter antisemitiska, islamofobiska och homofobiska röster komma till tals, stundvis är det riktigt obehagligt. Men det är en viktig distinktion man som läsare får göra, mellan maktens agenda och människornas. Sett till romanens helhet utgör de xenofobiska inslagen en viktig komponent till att förstå hur desperation leder till frustration. Populism är så byggd att den utnyttjar denna frustration; genom att polarisera och dela upp rättfärdigar och uppmuntrar den brutalitet. Det är inte de ryska människornas ondska och intolerans som där synliggörs, snarare är det de populistiska mekanismerna bakom orden.

Flera gånger under läsningen kommer jag att tänka på den sovjetiske regissören Sergej Eisenstein. Efter framgångarna med Slagskeppet Potemkin fick han i uppdrag av de sovjetiska myndigheterna att spela in en film till 10-årsjubiléet av Oktoberrevolutionen. Eisenstein använde sig i filmen av en kontroversiell montageteknik. Med hastiga klipp och ljud som inte intuitivt hör samman lät han betraktaren skapa sina egna associationer snarare än att bygga upp begripliga narrativ. Bilden av revolutionens händelseförlopp komplicerades. När så Oktober kom ut 1928 kritiserades den av uppdragsgivarna för att vara orimligt formalistisk och obegriplig för de stora massorna. Eisenstein var på samma sätt mer intresserad av affekter i sina filmer än att skildra förenklade och definitiva skeenden.

Detta att spela intensiteter mot varandra är något som också Aleksijevitj bygger Tiden second hand på: här får veteraner från ”det stora fosterländska kriget” tala om sina insatser medan veteraner från de långt senare afghansk-sovjetiska och tjetjenska krigen gör detsamma i nästa kapitel. Även de som lämnades hemma, de som fick vårda de återvändande och de som inte längre hade någon att vårda, kommer till tals. Livet som pågick för de som inte stred i kriget, de som jobbade på fabriker, diskuterade böcker runt köksbordet, de som studerade, fick barn och levde sina liv.

Vardagslivet och den ofta nostalgiska längtan efter en sovjetisk stabilitet kontrasteras i sin tur med mer akuta skildringar av landsflykt och exil. Här finns mardrömslika vittnesmål från abschaziska och azerbajdzjanska flyktingar, vars liv sattes i gungning i det territoriella kaos som uppstod när Sovjetunionen plötsligt inte längre fanns. Skildringar av folkresningar och utrensningar, massvåldtäkter och fattigdom, men också osannolika kärlekshistorier.

Varje kapitel bidrar med ett nytt perspektiv på ett nationellt trauma som inte lämnade någon opåverkad. Här finns flera intellektuella röster, akademiker vars utbildning, kunskap och beläsenhet inte längre behövdes i det nya samhällsprojekt som höll på att stöpas i en kapitalistisk form. Poeterna och författarna, ”den sovjetiska själens ingenjörer”, har i deras historier en helt annan vokabulär att tala om vad som hände, och varför. Genom dem får läsaren en djupare inblick i vad termer som ”glasnost” och ”perestrojka” egentligen betydde för den sovjetiska befolkningen, och hur öppenheten i dessa reformer sedermera ledde till folkliga revolter och krav på förändring.

Aleksijevitj menar att de olika generationer som idag lever i Ryssland på många sätt lever under helt olika föreställningar om vad Ryssland är, har varit, kan och bör vara, allt beroende på under vilken era de levde i sina formativa år. Stalin-ryssen förstår Chrusjtjov-ryssen lika lite som Brezjnev-ryssen förstår Gorbatjov-ryssen. De lever i samma land men i helt olika länder på en och samma gång.

Denna splittring lämnar utrymme för bokens mer samtida och mer spekulativa avslut, där röster om en ny stark ledare, vår egen tids Vladimir Putin, träder fram. Vissa är trötta på att tala, andra talar desto mer, men alla har något att säga. De är börshajar, studenter, pensionärer, militärer, till och med offer för terroristattentaten i Moskvas tunnelbana 2004. Och alla talar de. Om längtan, uppgivenhet, behovet av upprättelse för en sårad nationell självkänsla, skräck, censur, fattigdom, rikedom och våld.

För Utopins röster har Aleksijevtij fått utstå förföljelser och rättstvister av den repressiva vitryska Lukasjenkoregimen, och bodde under många år i exil, bland annat en period i Göteborg. Det är inte utan att man frågar sig vad denna skräck för litteratur bottnar i hos makthavarna. Om det helt enkelt är nyanser som utmanar den officiella berättelsen och makten som berättar den. Det är orolig och absolut livsiktig läsning för den som vill förstå dagens Ryssland.

 
X