Gå till sidans huvudinnehåll

Essä: Lämnas att skymma

8 maj, 2013

An aged man is but a paltry thing,
A tattered coat upon a stick, unless
Soul clap its hands and sing, and louder sing
For every tatter in its mortal dress

– William Butler Yeats, ur “Sailing to Byzantium”

Det är så lätt att irritera sig på småsaker: ett felplacerat skiljetecken, ett kliande ord, en väl lång mening, parenteser – tankar som vandrar bort, ett liv som gnider sig mot det riktiga, måndagar när solen inte visar sig, fredagar när den tvärt gör det. Grejer som inte är som de ska vara: sårskorpor och annat, snett vikta papper, ospänd hud, kroppen som somnar i soffan.

Kvarlämnade saker är värst. Den australiensiske poeten Les Murray skriver om det i dikten ”The House Left in English”, i The Biplane Houses:

The House has stopped its desperate travelling.
It won’t fly to New Orleans, or to Hungary again,
though it counts, and swears, in Magyar.

It is left in English with its life suspended,
meals in the freezer, clothes on airy shelves,
ski badges prickling a wall chart of the Alps.

I världsspråkets myller står huset alltså stilla, för ett ganska dystert liv i utkanten, randen där det nog mest växer gulnat gräs. En förort, någonstans under bokstaven R eller nåt. Det är inte svårt att föreställa sig det, men det är lätt att irritera sig där det står med sitt märkliga språk och blir gammalt. Väl är att det går ganska lätt ignorera det, låta det ligga på sin plats mellan alla andra, långa stunder åtminstone. I regnet mot världens spända ytor och alla de onsdagar som måste gå, det är lugnt då, som en vattenpöl.

The house plays radio, its lights clock on and off
but it won’t answer the phone, even in Swiss German.
Since the second recession of helped steps

the house quotes from its life and can’t explain:
dress-cutter’s chalk. Melbourne Cup day 1950.
Alphorn skullcaps. Wartime soy flour, with an onion!

Tiden går lätt. Huset skrumpnar, börja så smått förmultna, får en och annan sjukdom, lider av dem. Ibland kommer ett åldrat barn, ger medicin, tar bort spindelnät från dörrkarmar, dammar lite så att färgen inte ska släppa, men det gör den väl, jo, det svartvita bara en nylonstrumpa bort. Irriterar gör huset än. Inte alltid, men ibland. Lördagar när solen skiner och de åldrade barnens barn vill göra annat – långa söndagar när språket inte lyckas hålla balansen, faller ur gängorna, skadar sig, och ingen egentligen begriper. Blindheten som sakta kommer grå. Då – ja då.1

*

Jorge Luis Borges skriver i en essä om sin blindhet – eller om att åldras. ”Blindness” heter den. Kanske har han inte skrivit något bättre. Han kallar sin blindhet modest ”because it is total blindness in one eye, but only partial in the other” och hävdar att människor, som inte är blinda, i allmänhet föreställer sig blindhet som att inneslutas i en svart värld. Det är nog inte märkligt – icke-seende istället för seende, mörker istället för ljus, de gamla vanliga dikotomierna, Oidipus och Teresias. Men så är det inte, enligt Borges. Han såg inte längre rött. Han såg inte längre svart, den mörkaste färgen liksom löstes upp; till och med sömnens svarta nekades honom när synen försvann.2

 I, who was accustomed to sleeping in total darkness, was bothered for a long time at having to sleep in this world of mist, in the greenish or bluish mist, vaguely luminous, which is the world of the blind. I wanted to lie down in darkness. The world of the blind is not the night that people imagine.

Den blindes värld, som plötsligt blir den äldres, är av ganska naturliga skäl inte klar för de seende, precis som fladdermusens värld inte är åtkomlig för människan. Borges blindhet var ärftlig, han beskriver den som något han föddes med, och något som med tiden allt mer taktfast växte i honom. Allt eftersom han blev äldre knäckte blindheten den yngres revben och skapade nya. Någonstans däremellan föreställer jag mig den totala halvdagern – det seende genomkorsat av det blinda, det unga av det gamla, ett särskilt ljus där, något som liknar en sanning, intensiv men inte bländande, gränslöst annorlunda, en provins av fullständig otillgänglighet. Som det heter hos Emily Dickinson: ”The Truth must dazzle gradually / Or every man be blind – ”

Bokstäverna försvinner men litteraturen blir det fasta i en oskarp och allt gråare värld; den blir hjärtslag, sömn. Borges läser förstås inte längre men hör och har inlemmat så mycket i sin varelse att poesin finns där. Det är inte en ljus värld, men den är vid – och tycks märkligt nog bli vidare. Borges lär sig det han själv kallar skandinaviska, Eddan, tack vare sin blindhet och han fortsätter skriva, han dikterar sin poesi: ”Blindness has not been for me a total misfortune; it should not be seen in a pathetic way. It should be seen as a way of life: one of the styles of living.”3 James Joyce säger något liknande: ”of all the things that have happened to me, I think the least important was having been blind.”

Jag vet inte.

Old age is probably the supreme solitude – except that the supreme solitude is death.

Så avslutar Borges sin storartade essä. Det är varken en storartad eller särskilt originell tanke, men i sitt sammanhang rörande. Jag har en upplevelse av min egen kropp som mjuk, som formbar, och av världen som hård, liksom där, säker. Det är en känsla som förhindrar att ensamheten tar över, alltid genomkorsas jag av något, även om det så är teveskärmens blåa ljus. Kroppen som fängelse är en gammal och halvdöd metafor, den får mig alltid att tänka på ett annat par av Emily Dickinsons rader: ”How soft this Prison is / How sweet these sullen bars”. De verkar säga att något annat än det som är också är möjligt, att det är något som är äckligt och murrigt och att vi behöver böja stängerna, vi behöver (och någon gång, någonstans, rör en möjlig värld en annan, det vet vi – dessa rader…).

Jag föreställer mig att bli äldre är det motsatta. Kroppens stänger reglas, stelnar, den blir ett fängelse. Som i Les Murrays dikt lämnas den där den är för att tas om hand och berövas sin agens, inte av någon särskild egentligen. Samtidigt mjuknar världen, blir porös, hastigt skymtas möjligheten att den kan försvinna, i hålen, stjärnorna. Man slutar genomkorsas; lämnas ensam.

Men jag vet förstås inte.

Jag vet förstås inget alls om hur det är att bli gammal.

*

Jag glömmer en bok på Filosofiska biblioteket i Lundagård, det slår mig i skymningsdiset när jag är halvvägs hemma, en höst eller vinter hänger i luften – den är kvar på morgonen när jag kommer dit. Inte är det som att den har väntat; jag tror att det är en torsdag, november, mörkret ilar.

*

Den sista november börjar jag ta en medicin som får mig att minnas sämre. Åtminstone tror jag det. Den har en himla massa biverkningar, fler än jag föreställt mig att någon medicin kunde ha – den verkar mot två lidanden eller opassligheter men har ett femtiotal biverkningar, bland de värsta är självmordstankar, anorexi, impotens, nåja. Innan jag vågar hämta ut den går jag ett varv runt Lund, men Lund är litet och det går fort. Jag får bråka på apoteket i en halvtimme för att ens få den. Tydligen står det att jag har fått utskrivet en halv tablett om dagen av en medicin som kommer i kapselform, och kapslar går inte att dela. Läkaren som skrev ut dem en halvtimme tidigare har gått hem för dagen. Det här får vänta får jag veta. Jag blir arg och skriker nästan åt apotekaren och får tabletterna. Hon säger att hon minsann kan förlora sitt jobb på det här och just då bryr jag mig inte alls men när jag går hem halkar jag nästan av dåligt samvete. Det snöar inte men det är kallt. Det sprakar om trådarna som håller i tågen, någon natt vaknar jag av det, en lätt blixt i mitt sovrum. Jag börjar ta medicinen dagen efter. Får en dosett av Tove, samma som hon haft så länge jag har känt henne, hon har en ny, en bättre. Jag tar till en början en halv tablett. Tabletterna mosas lite när jag delar dem, jag får ibland slicka av det vita grusaktiga från fingertopparna. Märker ingen skillnad, tror jag. Kanske gör de mig lite torr i munnen, men det kan också vara pillren jag tar ibland när jag ska sova, något gammalt antihistamin som aldrig går ur kroppen men gör en jävligt sömnig och simmig, det kan ta fram till tolv eller tretton och en kaffe till dagen därpå innan mattan de limmar över mig lossar. Men det är värt det, tror jag. Jag somnar ju. Jag får sen en ny tablett som har mycket kortare halveringstid men som är mycket starkare, beroendeframkallande, vanebildande – jag ber om ett litet paket och vågar inte riktigt använda dem. Provar en gång – somnar, vaknar pigg, lätt. Vågar därför inte prova igen. En vecka efter att jag börjat med medicinen ringer läkaren och säger att jag ska börja ta en hel tablett om dagen och det gör jag. Jag ska egentligen inte dricka när jag tar den men det gör jag. Men jag tar det lugnt, jo, det gör jag.

Det tar ett tag innan jag märker det. Tove påminner mig om medicinen nästan varje morgon, jag vet inte om jag hade glömt den annars, kanske, jag tror inte det, men kanske. Jag vet inte hur jag märker det eller när jag märker det men jag märker det. Jag blir tröttare. Först på kvällarna. Jag kan inte hålla ögonen öppna efter klockan nio trots att jag sovit nästan tio timmar natten innan. Jag somnar i soffan framför teven eller över en bok som jag viker sidorna och pärmen på. Tove väcker mig och säger till mig att borsta tänderna, säger hon, jag minns det inte. Jag vänder mig om och gnyr något men minns inte vad eller varför. Det är det – jag minns inte. Jag slutar minnas kvällarna; jag bara somnar. När det slår mig slår det mig att jag minns dagarna sämre. Inte som i att jag glömmer dem helt men jag har alltid haft en trygghet i att mitt episodiska minne är i det närmaste identiskt. Åtminstone har det känts så, jag vet inte riktigt vad det innebär att minnet är identiskt. Men det är åtminstone inte det nu. Det är fragmentariskt, en smula tveksamt och villrådigt och vacklande. Jag minns något i en novell av David Foster Wallace, om en värld precis som denna, med Coca Cola och Burger King och där H2O visst är vatten (eller vad där nu står), med den enda skillnaden att den världen inte är denna. Jag tänker på novellen när jag ligger i min blåa soffa och ser på Breaking Bad och sen somnar jag. När jag vaknar igen är det nog dagen därpå, eller någon gång i natten, jag måste ha vaknat däremellan för jag ligger i min säng. Då känns det i ett par minuter som att jag håller på att dö, som att kroppen på riktigt har svikit mig och att jag nu går sönder, att det bara har börjat, it’s all downhill from here, fan, men jag somnar igen. Jag vet att jag överdriver; jag hör det, ser det. Jag minns ju, jag fungerar ju, men jag minns inte som jag brukar minnas. Jag påminner mig själv om att det inte finns ett enda ögonblick som i sig självt är helt och hållet outhärdligt. Det blir mörkare och när vi går hem ser det ut som att himlen faller mot oss i små vita punkter, det är stjärnklart och kallare än jag minns att det någonsin har varit. Jag vet förstås inte hur det är att helt tappa minnet. För jag minns ju, ja, jag gör ju det. Det är nog långt mer fruktansvärt än detta. Jag minns, jo, jag minns, jag vet inte ens om det är sant att jag inte minns men något är annorlunda, som om en liten, kanske en väldigt liten, del av min hjärna skrumpnat eller kanske bara stängts av, och att verkligheten inte riktigt är verkligheten utan något annat som jag inte riktigt vet vad det är bara att jag inte riktigt trivs där och att storleken och hastigheten hos sakerna som drar igenom mig inte riktigt är samma och att människorna jag känner och vet vilka de är och älskar ser lite annorlunda ut men bara lite och det är väl egentligen ingen fara men maten smakar inte som den brukar göra nej den smakar knappt alls och det tar några dagar innan jag inser det men jag inser det och jag fortsätter att vakna trött hur mycket jag än sover och fan det känns som att jag skymmer som att det här är hjärnans vinter men jag vet förstås hela tiden att det ska bli bättre och att jag gör det här för att det ska bli bättre jo det ska bli bättre jag vet att det ska bli bättre.

_____________________

1 Som Lear blir blind; som Ahab blir blind: ”so out went the candle and we were left darkling”. (ur King Lear)

2 Hur märkligt är det inte att titeln på Julien Sorels färd genom ungdomen, hans bildung, är Le Rouge et Noir? Rött och svart, den unges färger, jag vet inte.

3  Även om jag tillerkänner mig den hop trossatser som nästan av sig själva skriker när de ställs framför psyko-biografiska tolkningar är det vissa stunder svårt att undandra sig sådana föreställningar, särskilt beträffande Borges noveller om ett oändligt bibliotek eller en punkt i världen som när man ser på/i speglar Allt – alefen, den första bokstaven, den minsta av oändligheter, ”man känner bara ett liv, sitt eget”, etc.

 

Text: Victor Malm
Illustrationer: Ulrika Netzler 

 

 
X