Gå till sidans huvudinnehåll

Essä: Jag tänker att jag befinner mig långt från mänskligheten

30 april, 2013

En vän frågar vad jag läser, och jag visar henne boken. Kristian Lundbergs Yarden.

– Jaha, den ja.
– 
Var ligger Yarden egentligen, vet du det? frågar jag, för min vän har bott i Malmö längre än jag.
– 
Jag har faktiskt aldrig varit där, svarar hon. Någonstans i hamnen är det.
– 
Men var i hamnen?
– 
Det vet jag inte.

Jag söker efter Yarden i Google Maps, men den finns inte på kartan.

 

*


Jo, Yarden är en fysisk plats, men det är framför allt en annan sorts plats: en arbetsplats. Dit gör Kristian Lundberg nästan varje dag en resa, med bil eller till fots. Men dit har han också gjort en annan sorts resa: en klassresa. Ord som resa, transport, plats återkommer ständigt i både självbiografiska Yarden från 2009 och i uppföljaren, Och allt ska vara kärlek.

 

*


Vad gör då Kristian Lundberg på sitt arbete? Såvitt det går att förstå arbetar Lundberg med att tvätta och förflytta bilar på Yarden, ett inhägnat område i Malmö hamn. Lundberg har i många år försörjt sig som författare och kulturjournalist, men innan det som diskare, tidningsbud, städare. Nu är han tillbaka i kroppsarbetet, mer eller mindre fördriven från tidningsvärlden. ”Den stora kvällstidningen (…) svalt ut mig”, beklagar han sig. Det rör sig alltså inte om en trygg återkomst till ursprunget, utan Yarden är ”en arbetsplats som alla andra, men också en konsekvens av en systematisk nedmontering av vad det innebär att vara människa”.

Vart han flyttar bilarna framgår inte alltid, kanske inte ens för honom själv. ”Hur kom det sig då att jag en dag befann mig på denna plats, Yarden, och att jag lika självklart gick därifrån en sen kväll? Vad var det för plats? Vad gjorde vi där?” Efter förflyttningen från centrala Malmö till Yarden fortsätter han alltså att förflytta sig dagen ut, tills arbetspasset tar slut och det återigen bär av därifrån. Men något mål nås aldrig, hur mycket och hur snabbt han än förflyttar sig. ”Hastigheten på vårt arbete belönas aldrig, bestraffas bara”, anmärker han. Han kör inte till något, han kör ifrån.

 

*


Yarden kretsar kring utanförskapserfarenheten under två perioder: Lundbergs tillvaro på Yarden, och den under uppväxten. Lundbergs mor var under större delen av uppväxten psykiskt sjuk med djupa maniska skov, och som en konsekvens har familjen flyttade ofta, flera gånger om året. Faderns plats i berättelsen upptas bara av hans frånvaro. Han är en klassresenär som skäms för sin tidigare familj. Men han är också en resenär i vanlig mening: ”Min far berättade för länge sedan i en intervju,” skriver Lundberg, ”i en näringslivsbilaga så klart, att han hade mer än trehundra resdagar utomlands varje år.” Själv skriver Lundberg att han var över tjugo första gången han var utomlands. Det här är det första, nästan det enda, läsaren får veta om fadern. Både Kristian och hans far flyttar ständigt på sig, men där upphör likheterna. Fadern gör det tack vare sitt ekonomiska oberoende, Kristian av nödtvång.

Lundberg identifierar sig snarare med en annan typ av förflyttning: flyktingens. Irreguljära migranter, de Lundberg kallar papperslösa, dyker upp i Yarden när kollegan Ahmed visar sig förmedla arbeten åt dessa. I en kort episod får vi veta vad det är för typ av arbeten: i skrotupplag och fruktaffärer, för 20-30 kronor i timmen. I Och allt ska vara kärlek återkommer de: Lundberg ifrågasätter sina kollegers benämning av flyktingarna som illegala med orden ”är det inte en grundläggande rättighet att fritt förflytta sig?”.

De papperslösa arbetar också med kroppen, mer eller mindre den enda tillgång de har kvar. De har – liksom Lundberg – skulder, något som i flyktingen Alis fall blir förödande när han bryter benet. Deras öde är Lundbergs i förstärkt form, kanske en spegling – men det blir aldrig en metafor. Lundberg säger aldrig: jag är en papperslös. Han säger: de finns. Liksom jag finns. I Sverige, idag. ”Alla hennes rörelser känner jag igen, de finns memorerade i min kropp” skriver han om den papperslösa människan. Det är inte en liknelse, men kanske något som kan likna en mycket sorglig international.

 

*


Förra året utkom Anders Olsson med boken Ordens asyl. En inledning till den moderna asyllitteraturen. Här behandlas modernismens superstjärnor: Franz Kafka, Vladimir Nabokov, Djuna Barnes. Alla har de det gemensamt att de på något sätt befunnit sig i exil. Olsson beskriver hur exilerfarenheten går igen i varje författares verk, som sorg i förlusten av hemlandet men också i form av ett avståndstagande från det. På elva kapitel behandlas allt från ovidisk klagolåt till bekymmerslös nomadtillvaro.

Med dessa kosmopolitiska författarskap bär Malmöbon och arbetaren Kristian Lundbergs båda böcker en slående likhet. Han har emigrerat bara någon kilometer från det Malmö han är uppväxt i. Ändå är känslan i hans beskrivningar av Yarden den av att befinna sig i ett annat land. ”Här är det jag som är invandraren”, påpekar han om kulturen på arbetsplatsen. Meningen beskriver inte bara det faktum att nästan alla med detta låglönejobb är invandrare, utan också den ställning Yarden har i Malmö: som något som inte inkluderas i staden, knappt ens i landet. Kristian Lundberg befinner sig med andra ord i exil.

Runt omkring mig talades alla språk utom svenska”, fortsätter Lundberg. Inte ens beståndsdelarna i denna nya värld har namn på ett språk han känner till: de heter rätt och slätt H-staketet, C-blocket, osv.Lundbergs språk är svenska, innan exilen såväl som i den. Gränserna han passerat handlar inte om nationsgränser, det handlar om stadsdelar, enstaka metrar. Men förhållandet till språket, skriver han själv, är kluvet: å ena sidan säger han sig försöka ”skriva samman det som brutits”, å andra sidan upplevs det som otillräckligt. Han säger sig med sitt skrivande ha velat ingå i ett ”kravlöst kollektiv” – men anmärker att han uppnår detta inte genom språket utan efter sex månader i arbetsgemenskapen på Yarden.

Olsson uttrycker exilens dilemma som en ”dialektik mellan återgång och förnyelse”. Den expatrierade slits mellan polerna nostalgi och nyskapelse. Det är också här som Lundberg har fastnat. ”Också när jag vaknar upp hemma (…) så kan jag känna att jag är en främling: inte ska jag tillhöra, inte ska denna värld bli min”, skriver han och ekar exilklassikern Albert Camus. Här är hemma lika med lägenheten i Kirseberg – även om detta hem också det är tillfälligt, ett i raden av de ”parker, båtar, sjukhusrum, celler” han tidigare haft som hemvist. Ordet ”hem” har blivit tomt, en plats för främlingskap. Samtidigt: ”Jag byter social miljö. Det är en slags hemkomst”. Till sist konstaterar han: ”det är märkligt detta att vara hemlös i sin klass”. Lundberg är visserligen född i ett hem med sviktande ekonomi och dålig boendestandard – men det är inte tillvaron som kulturskribent han sedan skildrar i termer av en påtvingad utlandsvistelse. Snarare kan man påstå att han är född in i ett det sociala utanförskapets exiltillvaro.

 

*


Lundberg använder ihärdigt begrepp som minner snarare om reselitteratur än om klassisk arbetarlitteratur när han beskriver sina tretton månader av kroppsarbete på Yarden. Trots det blir inte heller exilen hos Lundberg en metafor, lika lite som de exilerade papperslösa blir det. Yarden och Och allt ska vara kärlek beskriver helt enkelt ett Sverige under 2000-talet där städerna är så segregerade att det är möjligt att leva i en exiltillvaro bara tusen meter från den tidigare hemvisten.

Hos Lundberg finns heller ingen romantiserad nomadism. Som Anders Olsson påpekar är ”att vara i exil och att vara på resande fot två skilda saker” – nomadens tillvaro är sprungen ur frihet, vilket inte är fallet med den exilerade. Lundbers två böcker utspelar sig i en stad långt borta från en upplösning av centrum och peripeti; Malmös stadskärna är konsekvent omnämnd som ”centrala Malmö”. Här bor Lundbergs far i en exklusiv bostadsrätt – men det är möjligt att han själv rätt och slätt skulle kalla det ”Malmö”. Det är för fadern nomadtillvaron är av vikt, inte för sådana som Kristian Lundberg.

Yarden finns. Den ligger bara några meter från det högskolebibliotek där jag sitter med utsikt över centrala Malmö och skriver den här texten. Gränserna mellan stadsdelarna är verkliga, demografiskt men också fysiskt.

 

*


Yarden finns. Det gäller bara att hitta den. En kall lördag går jag ut i Malmö hamn. Omgivningarna förändras snabbt under en hamnpromenad, från den välupplysta centralstationen, förbi hotell och second handaffärer. På kort tid hamnar jag någonstans där det inte längre finns skyltar med namn på gatorna. Bakom staket står rad på rad av bilar, alla olika men lika skinande rena. Från en tegelfasad sticker smala metallpinnar ut, de är troligen till för att hålla upp reklambanderoller. Men här finns inget att göra reklam för.

Den här vintern sätter Malmö stadsteater upp Yarden, och biljetterna är slutsålda för tre månader framåt. I Malmö hamn bryts tystnaden då och då av en bil på väg in mot centrala Malmö. ”Jag tänker att jag befinner mig långt från mänskligheten”, skriver Kristian Lundberg om att vara på Yarden.

En yard är en längdenhet som motsvarar ungefär 0,91 meter. Ett steg. Det är inte långt till centrala Malmö från hamnen, men i Kristian Lundbergs böcker kan det bara skilja ett steg till utanförskapet.

Text: Molly Uhlmann Lindberg
Illustrationer: Saga Bergebo 

 
X