Gå till sidans huvudinnehåll

Essä: Förtryckande och förtryckta röster – om Jonas Hassen Khemiri och utanförskapen

14 mars, 2013

I samband med att Expressen läckte riksdagsledamoten och sverigedemokraten Kent Ekeroths mobilkamerafilm – där en annan riksdagsledamot och sverigedemokrat, Erik Almqvist, förklarar för komikern Soran Ismail att Sverige är hans land inte Sorans, där han kallar en kvinna för ”den här lilla horan”, där han beväpnar sig med ett järnrör för att jaga en full man och efter att ha pratat med polisen lämnar scenen skrattandes för att konstatera hur lätt det är att vara en bra ögontjänare – skrev Jens Liljestrand (i Sydsvenskan) om den vite mannens upphöjda position i det offentliga rummet. Hur vi, de vita männen, ständigt är priviligierade i fråga om makt och identitet. När främlingsfientlighet och misogyni utövas från dessa positioner är det för att etablera den andres utanförskap och säkerställa att positionerna förblir privilegierade. Rädslan för uppluckrandet av de rådande strukturerna skapar bilden av vi och dom, av vårt land och deras land.

Jonas Hassen Khemiris senaste (kort)roman Jag ringer mina bröder och, ja, egentligen hans båda andra romaner och flera av hans övriga produktioner handlar om unga män som är mer eller mindre privilegierade (som män, ibland som medelklass) men också i någon mån (som barn till en eller flera invandrade föräldrar) upplever sig vara placerade i kategorin dom och därmed försatta i ett slags utanförskap. Deras sätt att hantera utanförskapet är att spela på det, förstärka det och rikta det som ett vapen mot dem som skapat det: vi blir dom och dom blir vi. När Khemiri blev intervjuad av Kristoffer Triumf i Värvet berättade han om sitt eget självmytologiserande, om hur han har en tendens att alltid ”hoodifiera” sitt uppväxtområde Hornstull när han ska berätta om det och om hur ovanliga upplevelser i vardagen ska kunna bidra till den mytbildning han halvt omedvetet försöker skapa kring sitt liv. Så fungerar också berättandet för Halim i Ett öga rött, för Kadir och Jonas i Montecore och för Amor i Jag ringer mina bröder. Mytbildningen är ett sätt att distansera sig från de privilegier karaktärerna faktiskt har men den är minst lika mycket ett sätt att beväpna sig mot rasismen såsom den tar sig uttryck i det svenska samhället.



Ett öga rött är berättad genom Halims texter i den skrivbok han får av Dalanda, en äldre religiös dam vars rasistiska åsikter färgar av sig på honom. Genom överdrifter och underdrifter författar Halim en upphöjd utanförskapsposition åt sig själv (han kallar sig ”tankesultan”), han beskriver sin far som en svikare som försöker anpassa sig till det svenska samhället och anklagar människor i sin omgivning för att vara rasister samtidigt som han själv tycks hysa förutfattade meningar om människor på grund av deras ursprung. För att maximera effekten av sitt utanförskap skriver han på en grammatiskt inkorrekt svenska (ett grepp som flera kritiker felaktigt identifierade som ”förortssvenska”) men avslöjar det som ett grepp genom att återge dialog grammatiskt korrekt. Samtidigt som Halims utanförskap är en roll speglar det också ett verkligt utanförskap, han är ensam i skolan, har svårt att identifiera sig med sin far och hans positiva syn på det svenska samhället; när han blir kär i Marit och tror sig ha hittat någon att dela utanförskapet med är hans känslor obesvarade. De två utanförskapen, det fabulerade och det verkliga, triggar varandra och blir en ond cirkel.

Kadir och Jonas i Montecore drar båda i samma berättelse men åt varsitt håll – båda två försöker vinna läsarens förtroende genom att lyfta fram och ibland överdriva det som är förmånligt för deras respektive berättelser och skymma det som missgynnar dem. I romanen, som handlar om hur författaren Jonas och hans fars vän Kadir tillsammans försöker skriva en biografi över Jonas far,finns tre olika berättarstrukturer som, för att göra det enkelt, kan sägas vara: 1) Kadirs mail till Jonas, 2) Jonas korrigerade version av Kadirs berättelse om Jonas far i tredjeperson och 3) Jonas egen berättelse i andraperson. Språket i Kadirs mail och i hans berättelse om Jonas far är en förvirrande variant av svenska, fullkomligt söndersprängd av franska låneord och märkliga uttryck som tycks vara missförstånd av typiska svenska uttryck eller direktöversatta från ett annat språk: ”Devinera vem som skriver dig dessa fraser? Det är KADIR som knappar tangenterna!!!! Din fars mest antika vän! Du memorerar väl mig? Min förhoppning är ditt ivrigt guppande huvud.” Som alltid i Khemiris romaner kommer de olika rösterna dåligt överens om vilken som är den ”sanna” berättelsen, i det här fallet om Jonas far. Kadirs identitet blir ifrågasatt och Jonas anklagas av Kadir för överdrivenhet och språkmanipulation. Det går så långt att Jonas språklekar explicit letar sig in i och manipulerar Kadirs sista mail som utgör epilogen till Montecore: ”Min sexiga … Nej, försök inte, jag VET att det heter ’sjätte’. Min sjätte besvikelse var bokens alla omotiverade passager.” Den opålitliga berättaren väljer att avslöja sig själv som opålitlig, kanske för att ifrågasätta tanken om att det överhuvudtaget skulle finnas en pålitlig berättare, för att visa att myten alltid är en del av sanningen såsom vi uppfattar den.

Berättandet i andraperson kan ses som ett grepp för att placera läsaren i en obekvämt utpekad position men duet i Montecore, huvudpersonen i Jonas egen berättelse,har en viktigare funktion: det placerar sig i en position mellan den priviligierade förstapersonen som besitter rätten till sanningen och utanförskapets tredjeperson som hotar att omkullkasta de rådande strukturerna. Du blir en medlare mellan vi och dom, mellan jag och hen. Men medlarens roll är svår och när Lasermannen härjar i Stockholm samtidigt som Ny demokratis restriktiva flyktingpolitik får bifall i ett Sverige där det rasistiska klimatet blir allt mer påtagligt brister den medlande berättaren

ALLA vet att det är en konspiration, det viskas på stan det är inte en laserman utan ett gäng lasermän en grupp rasistiska combatsoldater som slagit sig samman med Säpo och Norrmalms piketstyrka och jävla Silvia-horan för att ge alla blattar stora nojan och tvinga dom lämna Sverige. Pappor sitter tysta och det är du, Melinda, Imran och Patrik mot världen, ni mot dom, eller fuck NI, det är VI, VI som vandrar genom livet och tillsammans är undantag, VI som vägrar deras regler och äter deras fack, vi som exploderar deras kategoriseringar för vi är inte svennar och inte invandrare, vi är dom evigt oplacerbara. […] Vi är dom som aldrig kommer acceptera ett språk som är konstruerat för att sålla ut oss (och som dessutom kallar bröstens vackraste del för vårtgårdar).

 Efter ett par vändningar stabiliseras till sist det medlande duet igen men omkastningen visar vilken starkt särskiljande kraft de privilegierade rösterna har. Språket är en provins för Jonas, en tillflyktsort där han har makten att kontrollera rösterna och de strukturer de skapar.

Jag ringer mina bröder är baserad på en kortare text som Khemiri skrev för DN om bombdåden i Stockholm 2010 och börjar med att huvudpersonen Amor ringer sina bröder, berättar om bombdåden och uppmanar dem: ”nu börjar det. Gör er redo.” Eller kanske ringer han dem inte. För när vi dras vidare in i romanen får vi mer och mer anledning att ta Amors berättande med en nypa salt. De olika kapitlen representeras av olika telefonsamtal och bär namn efter de personer Amor ringer (eller inte ringer) och blir uppringd av (eller inte blir uppringd av) och föregås av Amors olika uppmaningar till sina bröder när han ringer dem. I samtalen bråkar Amors inre verklighetsuppfattning med den yttre. Språket, inser vi, fungerar precis som det gör för Jonas, som en provins där Amor härskar, men de vänner och släktingar som får komma till tals i (de riktiga och de påhittade) telefonsamtalen blir störningar i den bild han försöker måla upp av sig själv och sin omvärld. Efter ett tag blir det tydligt att Amor inte bara bråkar med yttre röster utan med sin egen självuppfattning, han ställer olika inre röster mot varandra: de skyddande mot de blottande, de lögnaktiga mot de avslöjande, de naiva mot de nyanserade. Rösterna är ett skydd mot ensamheten, det inre utanförskapet, och de stegras av Amors upplevelse av att vara en del också av ett samhälleligt utanförskap, att vara ett objekt för bevakning och sneda blickar i samband med bombdåden.

 I det sista samtalet till sina bröder berättar Amor att han ser ”en väldigt misstänkt individ. Han hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var täckt av en Palestinasjal”.


*


I senaste numret av Fronesis, med tema ”Klass”, skriver Mattias Bengtsson i artikeln Utanförskapet och underklassen om hur den borgerliga regeringens syn på välfärden – ”som en fråga om ’utgifter’ och inte som en fråga om ’fördelning’ eller ’investeringar’” – omöjliggör en modernt anpassad användning av klassbegreppet. Genom att använda det vaga begreppet utanförskap när man talar om bidragsberoende personer skapar man en missvisande bild av hur den svenska välfärden fungerar då det egentligen rör sig om ”en beräkning av förlorad arbetskraft under ett år” och inte ett verkligt antal människor av kött och blod. Denna bild använder Alliansen för att motivera den ”arbetslinje” de ställer mot en linje med trygg solidarisk finansiering vid sjukdom och arbetslöshet som de menar passiviserar människor och därmed tvingar in dem i ett utanförskap. Alliansens särskiljande mellan olika samhällsgrupper i fråga om hur välfärden ska fungera gör deras välfärdssystem närmar sig en ”selektiv” snarare än en ”generell” välfärd. Mattias Bengtsson skriver:

 Detta särskiljande och den gränsdragningsproblematik som uppkommer i samband därmed – dels var gränsen ska dras mellan behövande och ickebehövande, dels huruvida de behövande är individuellt ansvariga för sin prekära situation och därigenom förtjänar samhällets stöd eller inte – resulterar ofta i stigmatisering.

Utanförskapsbegreppet är alltså inte bara missvisande utan bidrar dessutom till att dela in människor i ”vi” (som jobbar) och ”dom” (i utanförskap, av bidrag beroende). Det är en förtryckande retorik i den mån den fråntar dem i ”utanförskapet” aktörskap. Dessutom exkluderar begreppet de grupper som hamnat utanför välfärden – till exempel ”svartarbetande flyktningar, asylsökande och kontraktsarbetare” – genom att placera utanförskapet inom den.

Jonas Hassen Khemiris romaner är utan explicit politisk agenda men blottlägger på ett effektivt sätt de språkliga maktspel som förtrycker människor i dagens Sverige. De utanförskap som Halim, Jonas och Amor leker med, överdriver och använder som vapen är också verkliga utanförskap, skapade av förtryckande röster. Romankaraktärerna hämtar sina röster från ett personligt upplevt utanförskap som kanske ibland är överdrivet, men som existerar i allra högsta grad, därifrån gör de allt för att överrösta de som talar från priviligierade positioner.

När Amor ser sig själv som en ”misstänkt individ” i spegeln i slutet av Jag ringer mina bröder ser han sig själv med förtryckarens blick och avslöjar på så vis att till och med han är påverkad av de fördomar som skapat den rasistiska stereotyp han försöker bryta ned, att hans försök att göra sig till en del av ett utanförskap är skapat av förtryckande röster.


Text: Anton Wedding
Illustration: Elin  Sandström

 

 
X