Gå till sidans huvudinnehåll

Essä: Att vandra öst om Eden – Om Kain och Abel

18 mars, 2013

 ”Det är två historier som har följt och jagat människan ända från början”, säger Samuel Hamilton till Adam Trask i en av nyckelscenerna i John Steinbecks Öster om Eden. ”Vi bär dem med oss som en osynlig svans. Berättelsen om syndafallet, och berättelsen om Kain och Abel. Jag förstår inte någon av dem, jag förstår dem inte alls. Men jag känner dem i mig.” I gräset framför dem ligger Adams tvillingsöner, som väntar på att få sina namn. ”Jag har inte hört berättelsen om Kain och Abel sedan jag var barn” säger Adam. ”Då tänker du nog att den är väldigt lång, men den är mycket kort”, svarar Samuel. ”Jag ska läsa den för dig. Här är den – den lilla berättelse som vållat oss så djupa sår.”

*

Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. ”Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp”, sade hon. Därefter födde hon Abel, Kains bror.

Abel var herde och Kain brukade jorden. En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred och han sänkte blicken. Herren sade till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.” Kain sade till sin bror Abel: ”Kom med ut på fälten.” Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.

Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” Herren sade: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.” Kain sade till Herren: ”Mitt straff är för tungt att bära. Du driver mig bort från marken, bort ur din åsyn. Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som möter mig kan döda mig.” Herren svarade honom: ”Jag lovar att Kain ska bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom.” Och Herren satte ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom. Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ned i landet Nod, öster om Eden.

Kain låg med sin hustru, och hon blev havande och födde Henok. Han byggde då en stad och kallade den Henok efter sin son.
(1 Mos. 4:1-17)

*

Jag fick de bibliska berättelserna först givna till mig av mina föräldrar, varma kristna som varje kväll läste för mig ur barnens Bibel. Det var en tung bilderbok, med män i färgglada särkar och Jesus i lila mantel. Mamma och pappa svarade utförligt på varje fråga jag hade, deras längtan efter att jag skulle förstå och tro låg outtalad i det släckta rummet. Att inleda ett samtal om kvällens bibelhistoria var ett säkert sätt att få dem att stanna på sängkanten en liten stund till. Om jag tänker tillbaka på min barndom finns det få stunder där livet känts mer tryggt och i berättelserna de läste kom jag att bygga bo. De kom att följa mig som en svans.

*

*

Den judekristna myten ekar genom den västerländska kulturen och självförståelsen, och Genesis första elva kapitel, de som av teologerna kallas urhistorien, verkar alltid varit av särskilt intresse. Vi rör oss här i en odaterbar forntid, som lägger ut förutsättningarna för vem människan är. Från skapelsen till Babels torn, via Adam och Eva, syndafallet och Noa. Här emellan finner vi även Kain och Abel, och om vi stannar framför denna berättelse och iakttar de starka dramatiska och symboliska element som den innehåller, förstår vi snart varför den tillhör en av våra mest signifikativa myter. Det är den första familjen, det första dödsfallet (brodermordet!), samt grundandet av den första staden. Vi ställs inför offrandet till Gud, välsignelsen, avvisandet, rivaliteten och exilen.

Studerar vi texten slås vi säkert också av, precis som Steinbecks Samuel säger till Adam, att den är mycket kort. Historien utspelar sig på några få laddade verser och vi ges endast berättelsens nyckelfraser. Endast det hos företeelserna som är viktigt för handlingens mål utarbetas, resten ligger dolt. Tid och rum förblir till stor del obestämda. Inre tankar och känslor är outtalade, suggererade endast av tystnaden och den fragmentariska dialogen. När och var utspelar sig detta? Var offret påbjudet av Gud och något de gjort tidigare? Varför godtar inte Gud Kains offer? Varifrån talar Guds röst? Vad tänker Kain som trots Guds varning går ut på fälten och dödar sin bror? Vad är det för tecken Gud märker honom med? När vi lossar de tätt sammanfogade skarvarna reser sig en rad frågor. Den gammaltestamentliga berättelsen är vad den tyska litteraturvetaren Erich Auerbach kallar bakgrundsdiger, rik och mättad med nyanser och skikt vi inte når. Vad som är synligt i textens förgrund glöder av vikten och allvaret i denna tysta bakgrund. Jahvisten gör dessutom med sin berättelse anspråk på mer än att vilja underhålla eller fängsla oss, han gör anspråk på sanning. Och inte bara sanningen om personerna Kain och Abel, utan sanningen om världen och dess ordning. I grundpremissen för läsningen av Bibeln ligger tanken att den kristna läran och löftet finns inkarnerat i historien, och inte kan skiljas ut från den. Texten är havande med hemligheten om världen; en förborgad mening. Detta är vad som ger de korta versraderna om de första bröderna sin yttersta laddning, och det som tvingar läsaren att stanna upp och veckla ut deras inneboende frågor. Tvingar henne att tolka och tolka om berättelsen, för att få svar.

*

När jag och mina syskon blivit lite äldre brukade pappa ha sommar-, eller julläsning med oss under loven, när hela familjen åt frukost tillsammans. Istället för de episodiska och något tillrättalagda avsnitten i våra barnbiblar, läste han för oss ur den riktiga Bibeln och vi fick följa hela bibelböcker. Morgon efter morgon. Vi kände redan historierna, men de rullades ut i sin helhet för oss nu. Mer komplexa. Fulla av motsättningar och gråzoner som jag inte förstått fanns där förut.

En sommar läste vi Första Mosebok, och jag minns fortfarande bestörtningen över avsnittet om Kain och Abel. Jag var arg på Kain som dödade sin lillebror, det var en så brutal och orättvis död. Men jag kände mig samtidigt indignerad å Kains vägnar och fruktansvärt arg på Gud. Han måste ha förstått att Kain blev sårad när han inte såg till hans offer. Att det var Gud själv som triggat avundsjukan, som i sin tur triggade Kains våldsamma hämnd var oförståeligt. Dessutom var straffet godtyckligt. Hela Bibeln bestod av syndare som Gud upprättade, som fick föra Hans plan vidare genom historien och som fick gestalta Guds rike på jorden. Vad var det som skilde Kain från dem? Det hela störde och bekymrade. Jag fylldes av samma känsla när vi så småningom kom till berättelsen om Judas.

*

Enligt den medeltida legenden är det Kain som är gubben i månen. En översättningsmiss ändrade hans öde, och han troddes inte ha blivit dömd att vandra på, utan kring jorden. Förvisad till rymderna blickade han så i en tänkt evighet ner på sitt forna hem genom månansiktets ögon.

Måntillvaron är kanske också en lämplig bild för att beskriva Kains utanförskap i många hundra år av västerländsk historia. Författaren till Johannesbrevet skriver att ”vi ska inte likna Kain, som var den Ondes barn och slog ihjäl sin bror”. Och vidare: ”Varför slog han ihjäl honom? Därför att hans gärningar var onda medan broderns var rättfärdiga.” (1 Joh 3:12) En skiljelinje upprättas mellan den som älskar och den som hatar sin broder – med slutsatsen att den som hatar sin broder inte kan älska Gud. Kain sällar sig till de förtappades skara, medan Abel, som i kärlek frambar ett godkänt offer till Gud, framträder som den förste bland de rättrogna. I Hebreerbrevet nämns han tillsammans med trons hjältar. Detta blir ett första led i den både teologiska och litterära tradition som följer, där Kain och Abel kommer att ses som varandras motsatta principer. Från den grekiska filosofen Filon av Alexandria till kyrkofadern Augustinus och till svenska författare som Swedenborg och Almqvist, lyfts Abel upp på bekostnad av Kain, och ses som en föregångare till Kristus. Abel blir ett riktmärke i pilgrimens sökande efter hem. Kain lämnas förskjuten, som ett varnande och hotfullt exempel, en hastig glimt av det mörker som efter fallet lurar i människan och sprider sig i generationerna.

Men med moderniseringen och sekulariseringen på 17- och 1800-talet kommer bröderna att omvärderas. Förlusten av den kristna världsbilden, och därmed även den tidigare mytiska hemorten, skakar västerlandet. Med Nietzsches ord ”stod nu den mytlösa människan, evigt hungrig, bland alla minnen av det förgångna och letade grävande och rotande efter rötter”. Och i den gamla traditionens utmarker hittas den förvisade. Kain – tidigare synonym med ondskan, illgärningsmannens prototyp – förvandlas. Han framträder i nya kläder och får gestalt av den samtida filosofin och spirande psykologin. I Lord Byrons Kain och Baudelaires Det ondas blommor omtolkas han som revoltören som vågar gå sin egen väg, genom mordet etableras en egen identitet och tillblivelsen av en ansvarig individ. Bröderna plockas upp av Freud och upproret mot Gud kopplas till fadermordet i urfamiljen. I Hesses Demian tolkas Kain med starka konnotationer till Nietzsches övermänniska som lämnar hjorden, med det omdiskuterade Kainsmärket som en symbol för att han är utvald. Berättelsen visar sig ha potential att uttrycka tidens uppgörelse med traditionella värden och att dramatisera detta utifrån en karaktär som utmanar konventionella koder. Genom omtolkningen av myten skapas ett nytt moraliskt centrum, som är våldsamt och ödesdigert – lika paradoxalt och motsägelsefullt som Kainfiguren själv. Fortsätter vi att läsa i Första Mosebok är det Kains ätt som bestämmer sig för att resa Babels torn. Ett liknande försök görs nu i Europa. Med Baudelaires avslutande ord i dikten ”Abel och Kain” är det dags att detronisera Gud: ”Kains släkte, stig till paradis / och stöt ner din Gud till denna jord.”

Kains seger skymtas även i den större historiska utvecklingen. Agrikulturens fader och stadens grundare vinner över den kringvandrande fårherden Abel. Och under 1900-talet har Kain fått behålla en plats i centrum. Skillnaderna mellan bröderna har här allt mer kommit att suddas ut, och rivaliteten mellan dem istället hamnat i fokus. Vi ser dem tolkade med denna blick av både filosofer som René Girard och Emmanuel Levinas, och av svenska författare som Willy Kyrklund och Bengt Anderberg. I Steinbecks Öster om Eden, seklets förmodligen mest omfattande litterära undersökning av myten, undermineras också den determinism som präglat tidigare tolkningar av Kain och Abels öden. Även Kains rastlösa vandrande mot Nod har fått en plats. ”Allt är mitt, och allt skall tagas ifrån mig,
/ inom kort skall allting tagas ifrån mig. / Träden, molnen, marken där jag går. / Jag skall vandra – ensam utan spår” – för att tala med Lagerkvist.

*

För snart fyra år sedan flyttade från Stockholm till Lund för att läsa litteraturvetenskap. Jag var 21 år gammal och hade, som de flesta unga som växt upp i kyrkan, kommit att få en mer komplex relation till den Bibel jag bodde i som barn. När jag fyllde 18 hade jag med viss möda tagit mig igenom den från början till slut. Efter det fick den ligga oöppnad. Jag tog med mig den varje gång jag åkte bort, det gör jag fortfarande, men jag visste inte längre vad jag skulle göra med den. Jag kunde de vindlande vackra, men ofta också helt oförståeliga berättelserna, men kände mig stum inför försöken att formulera något eget kring dem. Jag hade lärt mig av min bakgrund att det finns oändligt många teologiska felsteg du kan ta.

När jag så i höstas kom tillbaka till Lund efter sommaren, berättar mina litteraturvetenskapsvänner entusiastiskt att de hittat en bibelläsnings-app till telefonen. ”Den hjälper dig genom Bibeln på ett år!” Jag får svårt att hålla tillbaka mitt skratt. Samma bibelläsningsplan gavs till mig som konfirmand, och jag minns konfirmandledarnas misslyckade försök att få detta till synes övermäktiga projekt att verka spännande för gruppen 15-åringar. Det var till slut med hjälp av ett sådant upplägg som jag lyckades ta mig igenom släkttavlor, lagböcker och obskyra profeter, men under min gymnasietid hade jag aldrig vågat andas ordet bibelläsningsstrategi till någon. Jag kände mig tillräckligt avvikande med söndagarnas gudstjänstbesök som det var. Men nu är bibelkunskap plötsligt kulturellt kapital och en viktig ingång för att kunna tolka äldre texter. Mina vänner nämner förtjust namnen på bibelböckerna de kommit till.

När jag sätter mig för att skriva om berättelsen om Kain och Abel är det första gången på mycket länge jag på allvar öppnar min Bibel. Det är flera veckor kvar till deadline för texten jag vill skriva, men jag kommer behöva många dagar på mig för att överkomma motståndet att gå bibeltexten till mötes en annan väg än trons. Jag grips av en rädsla för att göra fel, och en ensamhet i att jag nog kommer att göra både litteraturvetare och teologer besvikna. Det känns som att jag befinner mig långt ifrån min barnsäng. Och det gör jag ju.

*

*

Det sägs att komma bort är att hitta hem. Jag vet fortfarande inte varför Gud inte såg till Kains offer. Kanske prövade Gud Kain, för att se vad hans hjärta var värt. Kanske var Kains hjärta förhärdat redan från början. Scenen från Öster om Eden, som inledde den här texten, slutar med att Adam Trasks söner får namnen Caleb och Aaron, och i dem och mellan dem kommer den urgamla myten än en gång att spelas upp. I Steinbecks tolkning förstås Guds första interaktion med Kain inte som en dom, utan som ett val. Människan är fri att själv välja vilka vägar hon ska gå. Det hebreiska ordet timshel – du kan, du må övervinna synden, går som ett ledord i romanens bakgrund. Men vad händer för den som ändå, och i frihet, väljer fel och hamnar utanför?

Det finns en spänning i berättelsen kring Kains brott, men den stora frågan ligger emellertid i vad Gud väljer att göra. Då – när blodet redan ropar från marken och ryggen ofrånkomligen har vänts, vad blir Guds svar? Frågan har i den långa tolkningstraditionen ägnats förvånansvärt lite uppmärksamhet. Dialogen mellan Gud och Kain som följer brottet är till stor del en upprepning av den dialog som utspelat sig med hans föräldrar precis efter syndafallet; ”Vad har du gjort?”. I domen som faller fråntas Kain allt. Han blir rotlös genom förlusten av familj och rastlös när han förlorar rätten till marken, och därmed även identiteten som brukare av jorden. Men i den hårda domen ligger samtidigt en av berättelsens paradoxer. Kain fruktar att straffet ska bli hans död, men den som slagit ihjäl sin lillebror kan omöjligt stanna kvar hemma. Brottets skugga skulle för alltid ligga tung över honom i föräldrarnas blick. Förvisningen är för Kain en möjlighet till liv.

Traditionellt har det tolkats som att Kain förvisas ut i öknen. Landskapet är kargt och hårt, men i Bibeln en av de viktigaste platserna. Hur många scener utspelar sig inte här? Det är Guds plats, tung av tillblivelse, varifrån han kallar, prövar och formar människan. Så fick ju Israels folk vandra 40 år i öknen efter missödet med guldkalven, innan de var mogna att träda in i Kaanans land. Bräckligheten i mellanmänskliga relationer tycks, på ett eller annat sätt, genomgående tolkas som grundtemat för vår berättelse. Denna reva som Kain drar upp i mänskligheten genom mordet måste sonas i öknen. Att ensam skickas att vandra den brända marken är synonymt med en dödsdom. Det ser vi bara några kapitel senare, i berättelsen om Hagar och Ismael. För att överleva ökenfärden måste därför Kain förlita sig på andras hjälp. Han som svarade Gud med de kända orden ”skall jag ta hand om min bror?” och därmed frånsades sig ansvaret för sina relationer, tvingas nu lita till att andra tar hand om honom, måste somna rygg mot rygg med främlingen i den kalla natten och dricka ur deras vattenkärl.

I landet Nod får den ensamma och vandrande Kain en familj, och han bygger den första staden. Detta är kanske en annan av berättelsens underliga motsättningar – men när han lämnar öknen bakom sig lämnar han också sitt rotlösa och rastlösa tillstånd. Den dom som Gud fällde över honom var samma dom som föll över Adam och Eva, med skillnaden att det inte bara var marken, utan också Kain själv som blev förbannad. Han står därför som ett tecken för den trasighet som nu följer människans historia. Men precis som Gud ger Adam och Eva kläder innan han stänger Eden för dem, har han haft fortsatt omsorg om Kain. Innan Kain lämnar sitt hem märker Gud honom med sitt beskydd. Texten säger att Kain drar sig undan Herren, men aldrig att Gud lämnar honom. Han går istället med Kain ut och genom den rotlösa rastlösa öknen. Och här upplöses den polariserade kamp mellan centrum och utkant som följt Kain och Abel. Guds händer räcker för att innesluta dem båda, både den som lämnar och den som står kvar. Så är talande nog också landet Nod homofont med svenskans nåd.

I den svenska psalmboken är en av de mest omtyckta psalmerna ps. 256, ”Var inte rädd”, skriven av poeten och författaren Ylva Eggehorn. Den inleds med orden: ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken / ett namn som skyddar dig nu när du går”. Psalmen utgår från berättelsen om Kain och Abel. I en intervju berättar Eggehorn att hon bad till Gud – ”och jag tror jag fick mina ord från Honom som lever, från den Messias som känt människan och följt henne, ända sedan Kains och Abels mörka öde skrev in sitt ‘varför’ i vår historia. Därför är Kainsmärket viktigt i psalmen. Jag tror att Gud tecknade ett kors på Kains panna”.

Text: Johanna Gustavsson
Illustration: Josephine Vejrich

 
X