Gå till sidans huvudinnehåll

Utdrag ur 2017:1 Nerv – Demensens språk av Alice Hansen

20 april, 2017

Sommaren 2014 arbetar jag som vårdbiträde i äldrevården. I den högra flygeln av ett stort rött tegelkomplex ligger min avdelning. På avdelningen bor 16 äldre damer och herrar med demenssjukdom. Varje dag när jag kommer till jobbet letar jag mig ner i källarens omklädningsrum. Där matchar jag min ljust lila bussarong med ljust beige byxor, båda i tjockt bomullstyg.

Jag använder min kropp. Som en fotbollsmålvakt slänger sig efter bollen vid straffspark slänger jag mig efter de boende när de är på väg att falla i golvet. I de korta pauserna mellan omsorger dricker jag kaffe med en kollega, röker på balkongen fast man inte får, löser korsord med en av de boende. Jag köper nya skor med ergonomisk sula. Det är en av de varmaste somrarna på länge. Jag vet det, inte för att jag solar och badar, utan för de stora mörka svettfläckarna som breder ut sig på min och mina kollegors ryggar. Jag vet det, för att de på nyheterna varnar att äldre riskerar att dö i hettan.

Min tillvaro ramas in av linoleum. Från golv till tak kapslas avdelningen in av melerad plastmatta i blått och beigt. De för platsen typiska dofterna hänger tunga; plasthandskar, handsprit, den sötaktiga lukten av blöjor, husmanskost med tillsatt fett. Samtidigt befinner sig de boende i demensen, det sjukdomstillstånd som präglas av glömska.

Jag läser mycket den här sommaren. Mina eftermiddagar följer en särskild ritual. På vägen mellan arbetet och hemmet cyklar jag förbi frukthandlaren, bokhandeln som har gått i konkurs och har utförsäljning, och systembolaget. Om kvällarna, när hettan dämpas av grönskan, sitter jag på balkongen och läser, dricker vin och äter persikor. En av böckerna jag köper i bokhandeln är Ann Jäderlunds Det som en gång varit äng. I ljuset av de äldres begränsningar njuter jag hämningslöst av min autonomi.

Via läsningen tar mitt sökande efter förståelse sakta sin början. Jag försöker knyta ihop läsupplevelsen med arbetet. Jag börjar leta efter sätt att läsa demensen på samma sätt som jag läser dikten.

I Jäderlunds värld tycks fenomen samexistera. Språket saknar fästpunkter och ramar. Bilder etableras för att snart förvridas eller motsägas. Saker jämförs på oförutsedda sätt och på okonventionella premisser. Ett blad är sötare och grönt. Bilderna och innehållet förflyttas hela tiden i och med språkets diskreta förskjutningar.

 

Den starka ängen lyser stark

Där vallmon lyser växer vallmon inte

I brunnshål faller bladen stilla

Där säden växer lyser vallmon ensam

 

Diktens vallmo förhåller sig till ängen, växten, ja själva varandet, på oförutsägbara och motsägelsefulla vis. Dikten förflyktigas framför mina ögon, och jag förflyktigas med den. Vi låter oss inte fångas. Jag lättar från mina fästpunkter och förhåller mig till verkligheten som vallmon förhåller sig till ängen.

Avdelningens allmänna utrymme fungerar som kombinerat kök, matsal, teve-rum och salong. Mot öster och väster vetter stora fönster. En präktig grönska dämpar högsommarljuset i öst. Det finns dvala. I den rödrandiga soffan framför teven sitter Rune. Jag sitter bredvid honom. Han är vänd mot teve-skärmen när han börjar tala. Då och då vänder han blicken mot mig, som för att se om jag fortfarande lyssnar. Han säger: ”Jag var bara 43 när jag dog. Han kunde göra det, och jag kunde inte göra något alls. Han kastade mig i havet och sen brände han ner mitt hus. Kan du förstå det? Jag hade ett jättestort hus och man och barn. Jag var rik då.”

Rösten Rune talar till mig med är en av många. Det är som att han är många personer samtidigt. Var och en av dessa personer har en unik röst och till varje röst hör en egen, mer eller mindre fantastisk, historia. Obehindrat passerar han mellan olika jag, vandrar ostört in och ut ur identiteter.

Samtidigt ligger Gun på sängen i sitt rum och talar med sina avlidna föräldrar. Det ser ut som att hon ligger slängd över den hastigt bäddade sängen. Huvudet nöter samma del av tapeten som alltid; genom åren har en fettfläck bildats just där. Med ena foten tar hon stöd mot golvet, den andra guppar rytmiskt. När Runes monolog tystnat går jag in till henne. Hon säger: ”Mamma är det du?” Någonstans måste jag ju finna dig.

För både Rune och Gun är det som om de fysiska omständigheterna inte längre är ett hinder. De passerar fritt mellan platser och personer. Det är som att de har tillgång till inre världar som inte med nödvändighet är densamma som vår yttre, delade värld.

Jag anar att Jäderlunds diktvärld liknar Guns och Runes världar. När omgivningen inte längre är bindande kan ting vara flera olika saker på flera olika platser samtidigt. Munnen är vacker och leker att munnen är vacker. Hemlighetsfullt ler munnen mot mig.

Lunchen är dagens stressigaste stund. Jag navigerar åter nedåt i det vindlande hissystemet. Inne i köket står värmeskåpen på rad. Jag rycker loss kontakten från väggen och drar det tunga skåpet ut ur köket. Ena hjulet styr obönhörligt åt vänster. Svetten rinner när jag kommer tillbaka upp till avdelningen. Snabbt dukar jag i takt med att de boende blir hungrigare och hungrigare. Birger har långt gången Alzheimers. Jag sätter mig bredvid honom för att hjälpa honom äta den passerade maten. Mitt emot oss häller Siv saft över sina pannbiffar. Sedan drar hon handen genom håret och frågar om hon är fin nog för att gå ut och äta på lokal. Astrid lutar huvudet mot min axel och frågar om hon får spränga mig sen. Snart spränger hon hela klasen.

Jag tänker, att det är som om fragmenteringen är integrerad i själva deras varande. Deras jag kallar sig för hus och svarta glas. Jag tänker att människan i demensen är frigjord från omvärldens krav på struktur. Jag tänker på den som en uppluckring av tillvaron. Att världen blir full av hål när minnet sviker. Genom att fylla hålen med innehåll försöker den demenssjuka skapa reda i omvärlden och förstå den. Glömskan är överallt. Nu har jag glömt dig för alltid. Nu minns jag dig. Jag tänker på den splittringen i Det som en gång varit äng och splittringen i Siv och Astrids handlingar och språk som ett symtom på subjektens fragmenterade upplevelse av tillvaron.

 

Nej, det är jag som är gränsen

Hyacinten hos flickan

Och som vaggas av Gud en gosse

Det är jag som är Flickan Gud en Gosse

Och som vaggar i min oroliga hamn

 

Om språket är ett symtom på en upplevelse av tillvaron måste det också bära mening. Både Jäderlunds och de dementa blir ibland avfärdade som osammanhängande och nonsens. Men ser jag språket som en konsekvens av medvetandet måste det också vara meningsfullt för den som uttrycker det. Kanske är alla metaller av guld. Kanske kan jag, genom att försöka förstå något om den funktion de dementas handlingar och ord, förstå något mer om deras livsvärld.

När jag stiger ut ur hissen i början av mitt pass möts jag av Siv. Hon står vid den vitmålade tunga dörren, den enda vägen ut. Hon når knappt upp till dess glasförsedda, gallerbeklädda, fönster. Siv har fönat håret och borstat det med rundborste. Runt hennes hals hänger alla hennes halsband. På sin rollator har hon packat ett urval av sina ägodelar. Hon ser mig. Efter att ha försökt, och misslyckats, placera mig i sitt minne säger hon: Jag ska åka hem nu. Ur rollatorkorgen sticker hennes använda toalettborste upp.

Varför Siv tyckte att just toalettborsten var viktig att ta med hem vet jag inte. Men jag förstår att hon i sin förvirring är medveten om att hon befinner sig på en plats som är henne till låns. Det här är inte hennes hem. Linoleummattorna, allrummet, handspritsdoften och hennes egna celliknande rum väntar på att hon ska lämna. Jag förstår att den varma och svagt urindoftande spårvagnsresan hem till en övergiven lägenhet är ett mer lockande sätt att lämna avdelningen än dess alternativ. Med toalettborsten kan hon skapa ett nytt, hygieniskt liv.

Solen går långsamt ner över mina balkongkvällar. Över den hettande skogen i horisonten och över de livligt mörkgröna trädgårdarna under mig dämpas dagen och lämnar plats för en eftertänksam natt. Genom Det som en gång varit äng bearbetar jag mina erfarenheter från dagen. Jag speglar min verklighet i dikten. Jag söker och bygger förståelse för de boende på avdelningen, för det som skrämmande, det främmande och det oförståeliga.

Till slut landar jag. Dikten blir ett verktyg för språkets avskaffande. Sakta kommer det att betyda mindre och mindre. Till slut finns där något annat i dess ställe. En förståelse som går utanför språket, kanske. Ett sätt att relatera till och förstå andra människor. Nya läsarter. Hon som vill åka hem, hon som undrar om hon är fin nog, hon som vila huvudet på någons axel och alla de andra – jag förstår dem. Deras önskningar och behov resonerar i mig. Hemlängtan, oro över vem man är, om man är god nog, önskan att åter få bli barn och förenas med sina föräldrar, känsla av splittring och fragmentering – jag förstår dem. Jag känner det också. I likheterna mellan Jäderlund och de boende på demensavdelningen tecknar sig ett större mönster. Förståelse kommer från oväntade håll när man söker den.

 
X