Gå till sidans huvudinnehåll

CyArk – Det virtuella arkivet

30 maj, 2014

Denna artikel är en omarbetad version av en längre text skriven tillsammans med Andrea Mervik.

 

Internet och den digitala revolution som skett inom ABM (arkiv, bibliotek, museum) har öppnat för nya möjligheter att arkivera och på så sätt tillgängliggöra material. Det som förr inte var möjligt att arkivera på grund av sin storlek eller sitt geografiska läge kan nu arkiveras tack vare nya digitala verktyg. Ett exempel på detta är CyArk, ett virtuellt arkiv som vill dokumentera och bevara kulturarv runt om i världen innan de förstörs eller på andra sätt går förlorade för en framtida generation. Men vad händer med kulturarven när de finns tillgängliga på internet? Hur påverkar digitaliseringen  vår uppfattning av dem?

När jag var sju år gammal och min mamma och jag var i Paris köpte hon ett par sandaler till mig. I skokartongen sparade jag olika saker från den resan: tunnelbanebiljetter, sockerbitar i blommiga omslagspapper från olika kaféer, entrébiljetter av alla de slag, pennor, vykort… ja, helt enkelt saker som än i dag får mig att minnas den resan. Att samla och spara saker på detta sätt är inget unikt, människan har sedan urminnes tider sparat på saker för att minnas. Vissa föremål har inte bara ett personligt värde utan har också tillskrivits ett gemensamt värde. Dessa kulturhistoriskt värdefulla föremål som hjälper oss att förstå vår historia och kultur återfinns oftast på museum, bibliotek eller i arkiv där de organiseras och bevaras.

Men det finns även platser som anses vara kulturhistoriskt värdefulla och som således är viktiga att bevara. Dessa platser kallas för kulturarv. Jämfört med enskilda historiska föremål är kulturarv inte lika enkla att skydda, eftersom man av rent praktiska skäl inte kan stoppa in dem i ett arkiv eller ett museum. UNESCO, FN:s organ för kultur, utbildning, vetenskap och kommunikation, arbetar för att skydda dessa platser, eftersom världens kulturarv idag hotas av såväl mänskliga som naturliga krafter. Storleken kan förvilla och ge ett sken av soliditet, men dessa platser är inte fredade från yttre påverkan och viktig kunskap skulle gå förlorad om de försvann. I takt med teknikens utveckling skapas nya möjligheter för bevarandet och tillgängliggörandet av material och en stor och i många fall avgörande faktor i detta arbete stavas Internet.

Tack vare modern teknik finns det nya möjligheter att bevara och dokumentera kulturarv. Den ideella organisationen CyArk, baserad i Kalifornien, är en viktig aktör i detta arbete. CyArk bildades 2003, som en reaktion på att de två 2500 år gamla buddhastatyerna i Bamiyandalen i centrala Afghanistan förstördes av den talibanregering som år 2001 styrde landet. Det blev plötsligt uppenbart för omvärlden hur utsatta vissa kulturarv är och vid en konferens 1972 upprättade UNESCO, tillsammans med FN:s medlemsländer, en lista med kultur- och naturhistoriskt värdefulla platser som bedömdes viktiga att bevara. En konventionstext skrevs där en definition av ett världskulturarv stipulerades och där de länder som ratificerade den förpliktigade sig att skydda dessa platser. Inom politiskt styrda organisationer fungerar initiativ som dessa i teorin, men i praktiken kan de vara svåra att verkställa. Buddhastatyerna är ett sorgligt exempel på hur lite denna konvention faktiskt kom att betyda för preserveringen av kulturarv.

I kölvattnet av denna ikonoklasm bildades alltså CyArk då grundarna Ben och Barbara Kacyra insåg att det finns fler viktiga platser i världen som riskerar att gå samma öde till mötes. De ville bevara kulturarven på ett nytt och unikt sätt och använde sig av en 3D-laserskanningsteknik som tidigare använts inom byggindustrin. Från början var CyArk ett pilotprojekt där sjutton olika paltser i världen bevarades. Det resulterade i ett samarbete med olika kulturarvsorganisationer, myndigheter, och andra yrkesverksamma inom olika branscher. Tillsammans med dessa samlar de nu in data som tillgängliggörs via CyArks hemsida. Idag samarbetar de bland annat med Google och har blivit ett kulturarvsarkiv som omfattar ett stort antal kulturarv över hela världen.

CyArk själva benämner sina dokumenterade platser som kulturarv, vilket är en term som är sammankopplad med en lista som UNESCO upprättade 1972. Vid en snabb jämförelse  kan man se att CyArk även har lagt till egna platser utöver dem som står på UNESCOs lista.

Definitionen av ett kulturarv är enligt UNESCO ganska bred och delas in i tre övergripande grupper: minnesmärken, byggnader samt miljöer som alla har ett universellt värde ur konstnärlig, historisk eller vetenskaplig synpunkt. Gemensamt för dessa är att de förändras över tid och kan ses som ett uttryck för samhällets skiftande värderingar. Kulturarv och världsarv är inte samma sak, alla kulturarv är inte världsarv, men alla världsarv är kultur- eller naturarv. Detta betyder att kulturarv inte nödvändigtvis måste vara något vars ålder överstigit hundratalet år, snarare betyder det att listan successivt kompletteras i takt med att våra värderingar förändras. Ett exempel på detta är Varbergs radiostation i Grimeton som för nästan tio år sedan upphöjdes till ett världskulturarv. Det var härifrån som de första trådlösa kommunikationen över atlanten skedde, och UNESCO motiverar sitt beslut med Grimetons betydelse för trådlös kommunikation. Kulturarv är alltså något som har haft betydelse för mänsklighetens utveckling, och den trådlösa kommunikationens betydelse är ju enorm.

CyArks uttalade ambition är att tillgängliggöra världens kulturarv för såväl professionella som en intresserad allmänhet. Även om ett digitalt arkiv inte har samma utrymmesmässiga begränsningar som ett fysiskt arkiv så kräver detta ett urval. Den urvalsprocessen är ofta problematisk eftersom något väljs ut medan något annat väljs bort, och det förutsätter en viss värdering. Värdering kan anses vara positivt eftersom platser som klassificeras som kulturarv i viss mån beskyddas. Men i det här fallet påverkar urvalet också allmänhetens uppfattning av kulturarven. Bevarandet av kulturarv är ett sätt att underbygga det kollektiva minnet, vilket gör att urvalet får en kanonisk och normerande karaktär.

CyArk gör urval, och deras ambition är att vara väldigt omfattande. Deras dokumentation är gedigen. De har inte bara använt sig av en speciell skanningsteknik, som de hävdar skapar en nästintill exakt avbildning av platsen sånär som på 2-6 mm. Tillsammans med dessa 3D-avbildningar finns även ritningar, fotografier och detaljerade platsbeskrivningar. På hemsidan presenteras de olika kulturarven i form av projekt, och med stöd av Googles navigeringsverktyg som Google Streetview och Google Earth kan man som besökare gå runt på den dokumenterade platsen. Detta gör att det blir en upplevelse, om än en virtuell sådan.

Det går att klassificera CyArk på flera sätt. Själva menar de att de vill skapa ett 3D-bibliotek med fri tillgång på Internet men det ligger även nära till hands att kalla det för ett museum då det innehåller en samling av artefakter. Samtidigt baserar de sin samling på proveniens vilket gör att det liknar ett arkiv. En digital struktur luckrar helt enkelt upp definitionerna. Vid en första anblick spelar kanske inte definitionen av CyArk särskilt stor roll eftersom det är upplevelsen av kulturarven, och vad som händer med tingen, som är det intressanta.

Föremål bär alla på en berättelse och de föremål som återfinns på ett museum är, precis som i arkiven, sorterade efter proveniens. Däremot förutsätter ett museum att artefakterna visas på ett och samma ställe och de presenteras oftast i en ny kontext. De representerar någonting och i sin nya  musealiserade kontext tillförs föremålet metadata. Metadata kan som enklast beskrivas som ”data om data” och den metadata som tillförs ett museiobjekt är både information om själva föremålet, och något som placerar in det i en historisk kontext. Detta är något som Kerstin Smeds diskuterar i sin essä Vad är museilogi? där hon menar att den metadata som tillförs föremålet även tillför nya berättelser. Föremålet förlorar sin ursprungsberättelse och kommer istället att ingå i en representationskultur. De föremål som CyArk valt att digitalisera har visserligen tillförts metadata, men den förstärker snarare dess kulturella kontext eftersom det handlar om att bevara platsen som en virtuell kopia. Så länge det är en kopia är det en representation av en plats, men eftersom tanken är att vi ska kunna uppleva platsen digitalt är det inte en representationskultur som dessa kulturarv ingår i. CyArk vill skapa virtuella exakta avbilder, inte representationer av platserna, de är ute efter en mimetisk avbildning där relationen mellan subjekt och objekt överensstämmer i en så stor utsträckning som möjligt. I denna kontext blir subjektet den fysiska platsen och objektet den digitala avbildningen.

CyArk samarbetar med Google, bland annat genom att man kan navigera runt platsen ner på detaljnivå med hjälp av Googles navigeringsverktyg Google Earth. Dessa verktyg underlättar för användaren och adderar information om platsen. Däremot öppnar Googles engagemang i CyArk upp för spekulationer om Google påverkar verksamheten, och i så fall även hur. Detta går att jämföra med Google Books, ett digitaliseringsprojekt som journalisten Andreas Ekström diskuterar i sin bok Google-koden (2010). Digitaliseringsprojektet Google Books har som ambition att systematisera och göra all text som någonsin tryckts sökbar. Sedan projektet sjösattes 2002 har det utvecklats mycket snabbt och omfattar idag ett enormt antal volymer. Google säger sig genom detta projekt vilja hjälpa läsare och böcker att hitta varandra, och Ekström menar att detta är Googles hela affärsidé, att bli världens största mellanhand. En tanke bakom projektet Google Books var att man ville förändra den äldre generationens internetanvändande i allmänhet och deras uppfattning av Google i synnerhet. Projektet blev då även avgörande för hur Google uppfattades av en politiskt potent och köpstark grupp.

Jämförelsen mellan Google Books och Googles inblandning i CyArk handlar inte bara om det faktum att båda projekten syftar till att digitalisera ett kulturarv, det finns även likheter i upplägget. För CyArks del är samarbetet med Google fördelaktigt eftersom man med hjälp av Googles navigeringsverktyg kan ta sig runt på de platser som CyArk har dokumenterat och digitaliserat. Precis som Google kan locka till sig nya användare genom att engagera sig i ett projekt som CyArk, förenklar CyArk användningen av sitt system genom Googles verktyg. Googles verktyg är dessutom så spridda att informationen som CyArk har blir lättillgänglig eftersom man som besökare på sidan inte behöver ödsla tid på att lära sig nya tekniska system. Vi är många som är bekanta med Googles kartor och navigeringssystem genom våra smarta telefoner, och eftersom tillgänglighet är viktigt för CyArk är användarvänligheten central. Om CyArks arkiv hade förutsatt att användaren skulle lära sig nya tekniska system kan det innebära att tröskeln för den teknikovana användaren blir högre, vilket i slutändan gör informationen mindre lättillgänglig. Därmed är det inte sagt att just Googles navigeringssystem är det ideala även om det ökar tillgängligheten. Att blanda in en så pass dominant aktör som Google kan ge konsekvenser som det är viktigt att reflektera över. Om Googles roll eller affärside förändras, om de vill ta betalt för sina tjänster eller om Google som företag går i konkurs, vad betyder då detta för användarens tillgång till de digitala kulturarven, nu och i framtiden? Googles inblandning är viktig att belysa och en diskussion om den knyter an till en större och ständigt pågående debatt om arkivmaterials digitalisering och livslängd, för att inte tala om diskussionen om Googles övergripande affärsmetoder.

 

Digitala system som CyArk är något som vi säkert kommer att se mer av i framtiden eftersom det digitala suddar ut många fysiska begränsningar. Information kan taggas från olika håll och ett digitalt föremål kan finnas på flera ställen samtidigt. Användarens upplevelse av kulturarven förändras tillsammans med tekniken. När CyArk skapar virtuella rum innebär det att avståndet till kulturarven krymper. I det virtuella rummet är det en fråga om minuter att ta sig runt en plats istället för dagar som det kan krävas på den faktiska, reella platsen. Det digitala formatet påverkar vår upplevelse av platserna i allra högsta grad, på både gott och ont. Ett virtuellt rum är mer föränderligt och genom de sätt som CyArk dokumenterar och presenterar kulturarven, till exempel genom bilder, 3D-kopiering och ritningar, kan användarens tolkning “låsas fast”. Detta är ett fenomen som Nicholas Mirzoeff (1999) illustrerar:

 

[…] virtual reality creates a virtual experience that cannot be known in any other form, a new form of reality generated by the extreme specialization of computer technology. The user of virtual reality has an “interface” with the computer which provides him or her with physical access to a visualized world that is entirely “interior”, in that it cannot be experienced in the three-dimensional world of everyday life, and yet is convincingly “real” (ss. 102-103).

 

Vad han menar är alltså att det ligger i den virtuella upplevelsens natur att den blir begränsad. Det förutbestämda formatet gör att även tolkningen bestäms i förväg vilket styr användarens upplevelse. Mirzoeff menar att det virtuella objektet tillåter förändring på ett sätt som ett fysiskt objekt inte gör. Det kan anpassas efter önskemål. CyArk styr på så vis användarens upplevelse då de kulturarv de har digitaliserat blir som virtuella objekt, och genom att metadata läggs till eller tas bort kan de förändra intrycket av den digitala upplevelsen. Det här kan till exempel ske genom att öka eller minska mängden metadata om ett kulturarv, eller att lägga in värderingar i metadatan vilket kan påverka användarens upplevelse.

Den information som CyArk har samlat in följer ett visst format men de är avbilder av vitt skilda platser och är tillgängliga oberoende var användaren befinner sig (förutsatt att hen har internetuppkoppling). Dessutom är det kanske lättare att söka annan, kompletterande information om det man ser när användaren själv styr sin upplevelse. Jag kan ta en tur runt Angkor Wat och samtidigt söka fram annan information på Internet om platsen, om jag inte tycker att den CyArk ger mig är tillräcklig. Det öppnar för en ny typ av tillgänglighet som skiljer sig mycket från det som presenteras för en publik på till exempel ett museum. Där är det utställarens tolkning som i första hand kommuniceras, inte bara genom urvalet i själva utställningen utan även hur föremålen presenteras. Det betyder inte att det enbart är i det digitala formatet som användarens upplevelse styrs av värderande metadata, men i ett digitalt format är det lättare att lägga till och ta bort information vilket gör att kulturarven är mer föränderliga.

CyArk vill däremot skapa en annan upplevelse av platsen vilket gör att de kan påverka användaren i stor utsträckning. Det viktiga i det här sammanhanget är hur vi hanterar informationen om kulturarven, speciellt när de i sin virtuella kontext är föränderliga. Det krävs ett källkritiskt förhållningssätt. Men det fina med ett digitalt arkiv som CyArk är den demokratiska aspekten. Dels är det billigare och lättare att ta sig till platsen när man kan göra den hemifrån och, speciellt om man på något sätt är rörelsehindrad, men trösklarna sänks också. För en kulturovan person som kanske känner sig obekväm på en kulturinstitution är det lättare att i sin egen hemmiljö ta sig runt på en plats med stort kulturhistoriskt värde. Därmed är det inte sagt att det virtuella kan ersätta det verkliga, det är trots allt en stor skillnad att uppleva ett gammalt byggnadsverk på dess ursprungliga plats i dess ursprungliga kontext.

 

Vad kan man då dra för slutsatser om ett digitalt arkiv som CyArk? Det finns många positiva aspekter med att digitalisera kulturarv, digitalisering som sådan erbjuder ju en mängd nya möjligheter att ta del av information, inte minst när det gäller tillgängligheten till den. Jag tycker att det fina med ett digitalt arkiv som CyArk är att den demokratiska aspekten. Dels är det billigare och lättare att ta sig till platsen när man kan göra den hemifrån, speciellt om man på något sätt är rörelsehindrad, dels så sänks trösklarna. För en kulturovan person som kanske känner sig obekväm på en kulturinstitution är det lättare att i sin egen hemmiljö ta sig runt på en plats med stort kulturhistoriskt värde. Tillgängligheten är dessutom en förutsättning för kulturarvens legitimitet eftersom de på olika sätt representerar människans utveckling. Om vi inte kan ta del av dem har de förlorat sin funktion som minnesbärare. Dessutom ingår det även i UNESCO:s uppdrag att öka kunskapen om världens kulturarv och när det finns fler möjligheter till att uppleva dem underlättar det spridningen av informationen. Det kan i det långa loppet betyda att fler få tillgång till och kan ta del av den minnesgemenskap som kulturarven ingår i. Därmed är det inte sagt att det virtuella bör ersätta det verkliga, många av de platser som CyArk dokumenterar är sedan tidigare väldokumenterade så den informationen de presenterar bli snarare ett komplement till det som redan finns.

 

Linnéa Jahn

 

Referenser

Ekström, Andreas. (2010). Google-koden. Stockholm: Weyler förlag.

Mirzoeff, Nicholas. (1999). An introduction to visual culture. London: Routledge.

Smeds, Kerstin. (2007). Vad är museologi? RIG- Kulturhistorisk tidskrift, 90(2), ss. 65-81.

Unescos konvention om skydd för världens kultur- och naturarv finns att ladda ner på Svenska Unescorådets hemsida: http://unesco.se/Uploads/Files/93.pdf

CyArks hemsida: www.cyark.org

 
X