Gå till sidans huvudinnehåll

Översättningens OLIDLIGA svårhet

28 september, 2012

Om Sverige har ett begränsat medialt utrymme för författare är utrymmet för översättare nästan obefintligt. Just nu har vi bara plats för en enda stjärna på området: Erik Andersson.

Det är ingen slump att han har fått den rollen, hans senaste projekt har varit MONSTER i närmast (men förstås inte riktigt) bokstavlig mening. Först Tolkiens Ringarnas Herre och nu Joyces Ulysses.

Det är en gärning som inte kan överskattas. Eller kan den det?

Som så ofta när det talas om översättning nuförtiden ägnas Erik Anderssons alltför korta stund på Bokmässan åt hur oändligt svårt översättarens arbete är. Om utmaningen att vara trogen originalet och samtidigt andas eget liv i textens nya språkdräkt. Att översätta en bok verkar nästan nästan svårare än att skriva den. För inte skulle väl ett samtal med Joyce själv handla så mycket om hur sjukt svårt det måste ha varit att skriva Ulysses och hur duktig han är som klarat av det?

Översättarens problem är kanske att arbetet är mätbart på ett annat sätt än skönlitterärt skrivande. Vi kan jämföra översättningar, säga: det här är bra, det här är dåligt.

Andersson berättar att de stora utmaningarna hos Joyce inte varit den berömda inre monologen, den är vi rätt vana vid nuförtiden, utan de ord som liksom trillar mellan stolarna, som kan höra hemma i ett sammanhang, där en viss översättning är passande, men som också kan ha sin plats på ett annat ställe.

Också fredagens hittills mest givande seminarie handlar om översättning, den här gången av den Irländska poeten William Butler Yeats. Också här pratas det om översättningens olidliga svårhet. Hur ska svenskan passas i en meter och ett rimschema byggt för engelska utan att viktiga ord och betydelser försvinner på vägen? Det går förstås inte. Men det skadar inte att försöka.

Samtalet är nog så intressant men mest gripande är (såklart) uppläsningarna. Varför? För att vi behöver höra poesin, inte bara höra det pratas om den. Jag slutar alltså såhär:

Yeats:

That is no country for old men. The young
In one another’s arms, birds in the trees
-Those dying generations- at their song,
The salmon-falls, the mackerel-crowded seas,
Fish, flesh, or fowl, commend all summer long
whatever is begotten, born and dies.
Caught in that sensual music all neglect
Monuments of unageing intellect.

Thomas Sjösvärd:

Inget land för gamla män. De unga –
se dem i varandras famn och hör
fåglar i träden, döende släkten, sjunga,
se laxforsar, se makrillsfylda hav –
fisk, kött, fågel prisas sommaren lång
vad än det är som avlas, föds och dör.
Snärjd av ljum musik har ingen känt
en aldrig åldrad tankes monument.

 

Hannes

 
X