Gå till sidans huvudinnehåll

Bokmässan: prat, prat, prat

28 september, 2012

På bokmässan pratar man.

Enligt Martin Heidegger är prat ett slags tal. Talet är en grundläggande aspekt av människans existens. Människan talar inte så mycket för att bli förstådd som för att förstå. Talet är människans sätt att artikulera sin förståelse av världen. Prat är däremot tal i förfallenhetens modus. Prat är tanklöst tal. Pratar gör man bara, man säger som man säger, säger vad andra säger, utan begrundan eller paus. Den som pratar förlorar kontakten med tillvaron.

Vid bokmässan frodas pratet. Bara nu pratar jag själv. Bokmässan låter mig nämligen inte konsultera den bok jag behöver för mitt referat. På mässan finns kolossala mängder böcker, men Varat och tiden har jag lämnat hemma. Så jag skissar vilt och fritt från minnet. Bokmässan är en pratets katalysator.

Jag lyssnar på ett författarsamtal. En kvinna som jag nog borde känna igen pratar med Peter Fröberg Idling. Han är aktuell med en roman om Pol Pots förehavanden på 50-talet, Sång till den storm som ska komma. Den sägs vara bra.

Hon tycker det är jättespännande att han skrivit romanen i du-form. ”Varför har du gjort det? Hur tänkte du?” ”Varje berättelse måste hitta sin egen form och sitt eget tilltal”, svarar han. Det är ju sant. Men om detta är metoden är paradigmet snart slut: första person, andra person, tredje person. Lägg till pluralis och vi har sex möjligheter. Det ger ingen vidare originalitet. Detta tänker jag. Men är tyst.

Titeln är också jättespännande: ”Kom du på titeln tidigt eller sent?” Tidigt får vi veta. Den var först titel för en helt annan bok. ”Det är en mycket poetisk titel”, lägger hon till.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk. – Tomas Tranströmer, bokmässans hedersgäst

Fröberg Idling pratar om Pol Pots stora kärlek. Hon lämnade Pol Pot för hans värsta politiska fiende. Då valde han revolutionen istället. Sägs det alltså. ”Om det stämmer spelar mindre roll”, menar han. ”Bara man får prata”. Det sista säger han inte. Jag tänker att han tänker det. Men jag är tyst.

”Hur ofta besöker du Kambodja?” Nu var det några år sedan. ”Är det franska du talar där?” Nej, han har lärt sig lite khmer. Hon stammar. Skiner sedan upp: ”Så du har lärt dig språket!” Han nickar. ”Det måste verkligen vara en stor nyckel till ett land, att kunna språket!” Om detta kan han verkligen hålla med. Det är bra att kunna språket. Jag är tyst.

Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt (…) Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg. – Dag Hammarskjöld, smart svensk

Nästa programpunkt är: ”Ordets värde”. Här har de tänkt till. Här har de tänkt som jag: några kritiska funderingar över allt prat. Hur ska vi värna ordets värde? Jag är förväntansfull.

Författarförbundets ordförande, Gunnar Ardelius går upp på scen. Punkten handlar om ordets penningvärde. Ardelius manar till en smula kamp. Han har en enkel idé: Utan upphovsmän inget upphov och utan upphov ingen litteratur. Ergo: författaren är omistlig. Jag håller med.

Men kan det ha gått inflation i orden? Det pratas så mycket. Orden har blivit så många. Substanslöshet och överflöd kan väl inte gynna författarens ställning på ordmarknaden? En varas pris betingas å ena sidan av dess värde, å andra sidan av balansen mellan tillgång och efterfrågan. Värdet bestäms i sin tur av mängden nedlagt arbete. Orden har blivit för många. Orden kräks över raderna.

Skådespel är kapital av sådan ackumulationsgrad att det blir till bild. – Guy Debord, situationist

Klockan sex börjar minglet. Jag dricker vin och börjar prata.

Andreas W

(Obs! Alla citat från pratet är hämtade fritt från minnet.)

 
X