Gå till sidans huvudinnehåll

Bokmässa dag 2 – intryck och uttryck

28 september, 2012

På gångbron ovanför bokmässan kan man stå och se ut över människohavet som flockas kring montrar och uppblåsta ballonger med signum. Alla tidningar, tidskrifter, antikvariat, bokförlag, hälsovårdsgrupper, lobbygrupper, biologinstitut, universitet, högskolor och trossamfund står vid sina bås och faller in i sina koncentrerade roller. Antikvarieraren är otillgänglig och brysk bakom sina smala glasögon, självhjälpsförfattaren är skämtsam och hurtig, Gläntaredaktionen är välklädda och supersmarta (10-tal likaså om något yngre). Det finns Goetheinstitut, föreningar för främjande av östeuropeisk litteratur (vitryska, polska, rumänska, lettiska…), fantasyfantaster. Det fortsätter.

Det är ett brusande hav av människor och alla samlas för litteraturen. Ändå ett väldigt fint koncept! Bonnier och Norstedts är störst och de har kapitalet att visa det. Var man än står kan man se flaggorna, vimplarna och tälten. Mikrofonsladdar kryper längs golven och den regerande färgen är vit. Myllret är konstant och ljudnivåerna likaså. Man kan stå på gångbron och få en panoramautsikt över våning 1 men det är inte helheten. Våning 2 är minst lika stort men det kan man inte se härifrån. Jag visste knappt om att det fanns en våning 2 förrän en mätt och belåten kvinna på gatan utanför rekommenderade restaurangen som fanns däruppe. Jag gick dit och såg med vis skepsis på den trötta kesomackan i plastförpackningen. Detta är sannerligen en mässa. Ett konvent. Ja, en kongregation.

Ordet mässa i relation till återförsäljning och promotion anknyter förresten till medeltiden då marknader uppstod i samband med kyrkans högtider. Men det här är ingen kyrkohögtid. Svenska Kyrkans kaffe smakar i och för sig som det skall men mjölken är slut. Medan jag väntar på att kaffet ska kallna tittar jag en stund på en monolog av Íngrid Betancourt om sin tid i fångenskap hos FARC-gerillan i Colombia. Jag går nerför trappan och dyker in i havet.

Här vandrar jag planlöst med ett häftat seminarieprogram och ett anteckningsblock i handen. Det finns tusentals saker att göra och det allra mesta är av något slags intresse. Vissa saker mer än andra. Man springer in i mycket kändisar såklart och det är av någon anledning lite pirrigt. Där står Andres Lokko och ser allvarsam ut med en mustaschprydd herre, lite längre bort står Lasse Kronér och dunkar Leif Pagrotsky i ryggen åt någon lustighet, Lasse Berghagen förför pensionärerna med sin charm från en annan tid. Man kan gå förbi allvarliga paneldebatter och snappa upp ord som multikulturalism, korruption och yttrandefrihet men vara mer nyfiken på att titta på när Malte Persson understryker värdet av skräck i barndomsböcker, eller bli antastad av en ölmagsförsäljare. Ölmagen som attribut, inte produkt. Fast tanken är spännande viftar jag bort den. Ömsom allvar, ömsom trams.

Finns det utrymme för döden på bokmässan? Svaret är att ja, det finns plats för döden här. Den diskuteras febrilt. Faktum är att det första man möter innan man ens gått in i själva monterlokalen är en vimpel med orden: Alla åldras vi. Jaha? Nej, men det är väl bra med lite självinsikt, lite gammal hederlig carpe diem, så man sporras att ta diskussionerna på lite mer allvar, att inte hålla för hårt i plånboken. Det finns varor att kränga, intressen att väckas, passioner att elda på, åkommor att bota, tid att fyllas ut med värde, målgrupper att definiera. Jag ser en folksamling så tjock i passagerna vid Norstedtsscenen att det är en som en koagulerad artär. Man kommer inte förbi.
Jag ställer mig bredvid en vattenslang som dinglar ner från väggen och en man med bikerkläder ställer sig med sin ofantliga storlek inte bredvid mig, men runt mig. Jag är fast. Men jag kommer inte att ångra det. Jonas Gardell går upp på scenen och möts av ett mindre jubel. Han är väldigt vit på den svarta scenen. Nu är det svart och vitt. Man känner den tunga skärpan i luften. Gardell är inte här idag för att skämta om sin sexuella läggning och på medelsvenskens lättparodierade trångsynthet. Inte idag. Nu är han här för att prata om sin senaste bok Torka aldrig tårar utan handskar som handlar om AIDS, samhällets syn på dem drabbade på 80-talet och 90-talet, och om förlust. Det handlar också om upprättelse, för alla dem som inte finns med oss idag och som dog under ovärdiga omständigheter i ett ovärdigt samhällsklimat.

När Jonas Gardell tackar för sig är jag inte ensam om att torka tårar.

På en skylt utanför en seminariumslokal står det Den nya lekparken – Västvärlden som Disneyland. Den kryptisa formuleringen har tagit verkan. Det här kan jag inte missa. Uppe på scenen förbereder sig panelen bestående av den rumänske novellisten och essäisten Norman Manea, den turkisk-tyska exilförfattaren och skådespelerskan Emine Sevgi Özdamar, den nyligen på Norstedts publicerade författaren Aleksander Motturi och moderator journalisten Rakel Chukri. Fyra stora namn med vitt skilda bakgrunder ska redogöra för betydelsen av den kulturella och språkliga korsbekruftningen i den moderna världens folkvandringar. Hur påverkas litteraturen? Vad är hemma egentligen för något? Kan identitens komplexitet redas ut? Efter 45 minuter är jag inte klokare över den något kitschiga användningen av Disneyland i seminarietiteln, men det är helt okej. Hela debatten var ett stort virrvarr av tankar, anekdoter, intellektuella resonemang, gastronomiska preferenser och skämt. Norman Manea fick ständigt påminnas om att tala in i mikrofonen vilket jag tyckte var ett väldigt sympatiskt drag, medeltida munkar citerades, bakom sitt långa svarta hår rörda Emine Özdamar knappt sin blick från väggen på andra sidan salen (eller igenom och bortom den?) Manea ansåg att hemmet för honom var språket, Motturi var beredd att hålla med sin avlidne far om att döden och avsaknandet av intryck var det riktiga hemmet och Özdamar lyckades aldrig riktigt formulera henns uppfattning genom sin tolk, men det var Bertolt Brechts musik och den kollektiva hedonismen på 60-talet som hade öppnat hennes ögon för livets möjligheter. Det som band dem alla samman var det starka intrycket som det förflutna hade gjort på dem. ”You can not replicate the taste of your childhood”, betonade Manea efter en skämtsam och långdragen berättelse om hans erfarenheter av den tydligen avskyvärda rätten gefilte fisch (fylld fisk) som är en sorts hybrid mellan inlagd sill och tofu.

Under poesirummets låga tak och mörka röda väggar är det dunkelt och suggestivt. Man väntar på något och det är intimt. Främlingars blickar dröjer. Linn Hansén, redaktör för Glänta och snart aktuell med sin andra diktsamling Gå till Historien, kliver upp på scenen i vad som ser ut att vara oerhört bekväma byxor. Sedan följer Ragnar Strömbergs pipraspiga lyrik, sedan Jörgen Linds labyrintiska exkurser i det inkongruenta och sorgliga. Lina Ekdahl är strålande, knappt så man har ord. Och ord och språk är just det dikterna handlar om. Nu när den omtöcknande dimman av poetiska dammpartiklar lagt sig kan jag inte för mitt liv erinra en enda rad förutom ”kissa inte på maten” vilket jag försäkrar i sammanhanget var en höjdpunkt bland många.

Imorgon ser jag fram emot att se Stig Larsson, Colm Tóibín och Matilda Södergran uppföra sina dikter. För att inte tala om Peter Fröberg Idling och Gunnar Ardelius i debatt om ”berättande förbi tid och rum”.

Ikväll ska jag dricka öl. Inte rödvin. Öl.

Micke

 
X