Gå till sidans huvudinnehåll

Bokmässan brusar, surrar och snurrar

29 september, 2012

 

Idag har jag varit på det, för mig, första seminariet som är kopplat till mässans tema, Nordisk litteratur. Under rubriken Eftertankens följetong samtalade Åsa Stenwall, Monika Fagerholm och Hanne Ørstavik, modererade av Ingmar Lemhagen, om Nordens betydelse för deras litteratur, om den nordiska litteraturen och Biskops Arnö, Nordens författarskola.

Lemhagen inledde samtalet med en presentation av rubriken, som han kopplade vidare från Biskops Arnö till Bokmässan själv, och hur det där ”brusar, surrar och snurrar”. Det är en både vacker och träffande beskrivning av vad som pågår i den vindlande labyrint som är Svenska mässan. Ett ständigt växelspel mellan pulserande aktivitet och svala seminariesalar där orden får hänga i luften en sekund innan de tas emot och in.

Ett sådant andrum skapas i just detta samtal om Norden. Här sitter tre kvinnor, alla författare och ingen av dem del av den svenska majoriteten som mässan utgör. Istället talar Fagerholm och Stenewall med en klingande finlandssvenska, Ørstavik med en melodisk norska. Det står i en behaglig kontrast till gårdagens samtal mellan Peter Englund, Jan Stolpe och Jesper Svenbro, som förvisso var spännande, men kändes som att det snarare var riktat bakåt, vilande och lugnt. Inne i seminariesalen H1 finns en helt annan energi och lust inför framtiden.

Hanne Ørstavik talade om det fantastiska med litteraturen och dess ständiga liv – hur författare kan väckas från de döda när deras böcker läses igen, och sättet litteraturen ständigt förändras, i läsning och samtal. Det otroliga och givande med den nordiska litteraturen och dess nästan gemensamma språk. Möjligheten till utbyten språk och länder emellan har varit väsentlig för de treförfattarnas utveckling, och blir på seminariet representerat av alla tres koppling till Biskops Arnö.
”Hon där som dricker sprit och skriver dagbok”, beskriver Monika Fagerholm Bridget Jones dagbok, och menar att den kvinnliga frigörelsen som boken sagts representera, är ingenting jämfört med den nordiska kvinnliga litteraturen, vilken Fagerholm till och med vill kalla revolutionär.

Tidigare idag köpte jag Wittgensteins Tractatus Logicus Philosoficus och Filosofiska undersökningar. Efter detta samtal har jag en obehaglig känsla av att jag, istället för att ta del av en nyskapande, framåtriktad litteratur, sällar mig till de manliga akademiledamöterna i en fascination för det förgångna (jag vet ju dessutom att Wittgenstein inte ens hade riktigt rätt, att hans teorier är delvis förlegade). Jag tänker därför gå härifrån med Åsa Stenwalls ord i tankarna: ”Norden är ingen självklarhet, det är något vi måste erövra för varje generation.”

Tove

 
X