Gå till sidans huvudinnehåll

Utdrag ur 2016:2 – Alla katter grå

4 juni, 2016

Om det är sommarkallt är kylan liksom ihålig – den är gropar. Det kan göra en nykter ibland. Kylan spänner mig. Det är som om allt drar ihop sig och samlar sig. Man blir samlad, mycket kort; vänder sig på ett annat sätt inåt. Nyss vände man sig inåt för bekräftelse; det var skönt – det gick en stråle genom mig av något varmt, svällande. Ja, jag hade druckit. Inget fanns – allt fanns. I så hög grad både och! Men sedan en grop. Det är som att sitta i en grop. När vinden går. Då växer allt upp över en. Och det blir fuktigt och trångt, som i jorden. Blicken går då inåt, och liksom förbi – man ser, att man kanske vill gå hem. Det gör ont i huden. Det kan bryta av. Man kan bli klar. Glömma, tappa tråden –

Jag fryser en sekund. Var är månen?
 Där – den är liksom beslöjad, som av ett solkigt flor. Ger inget ljus. Det är mörkt på stranden. Men det finns eld. Jag har varit med och tänt den. Man gräver en grop med sina händer. Sedan lägger man toalettpapper i den; kvistar, spruckna löv. Man tänder fyr. Sedan blåser man. Och den tar sig. Vissa tycker jag är konstig som är här. Jag är äldre. Även om det är varmare nära brasan har de klungor i skuggorna längre bort. Bakom dem står vassen matt och hård. Men jag är bjuden. Annika kom aldrig, hon är som jag, nu är jag själv. Men vissa är mina vänner. Jag pratar med Johan, han är bra. Han tycker ändå om mig. Han får en öl. Jag är full och det sväller. Det blir så varmt att jag tror huden ska spricka mjukt.
Så går vinden –
Den drar ihop mig. Johan säger akta fötterna. Gummit är i elden som tagit sig. Hårt drar jag foten åt mig och ler. Mina händer är större än deras, grövre. Jag drar dem mot byxorna och sanden faller av. Jag kniper mina fingrar om huden under hakan. Allt får inte plats i nypan. Till slut gör det lite ont. Då har kylan släppt. Det bolmar igen. Ja –
Vi är många på stranden. Det är en, två, tre, fyra, fem, sex, sju – i klungan vid vassen. Säkert femton badar vid bryggan; några är nakna. De har ett eget ljus, som snö. Och ytterligare trettio är spridda runt brasan eller i skogsbrynet, eller inne i skogen, och i badhytterna. Det kommer en doft ur skogen; tung som en blöt filt. Ljuden tillhör helt natten. Det är rasslande –
Det är också rösterna, så djupa i magen eller som sprickfärdiga hinnor i halsen; låga, höga, de står runt mig som fåglar och andra, större djur! Det svider av kryp i luften. Ser jag mycket vilsen ut? Jag blundar kort. Det svänger om. När jag öppnar ögonen syns ett ljus. Det är långt bort. Men det går i små fina svepningar, som följde det stranden.
Johan ser det också. Han klappar till mig på låret och säger: ser du? där? och jag låtsas som att jag inte redan sett och gör min nacke stel och hög. Det växer mycket långsamt. Fler spänner sig, gör sig större. Det går en kåre genom oss. På bryggan blir det stilla och de nakna skyler sig. Och Annika har feber i sin säng; hennes heta ansikte brinner till i mig. Hon ringde sig sjuk. Hennes etta är så mörk. Den luktar cannabis och något annat – fett? Soffan är det största hon har. Man kan bädda ut den. Då blir den halva rummet. Men hon har också en säng. Hon har en gles persienn. Och genom den går tåget om natten. Lyktorna börjar små i mörkret. Sedan kommer ljudet, först mycket dovt, ur berget. Dess kala vägg skymtar längst bak i sikten, utskuren mot himlen. Tunnelbanan mynnar ut ur berget; tåget löper likt ett glömt djur över bebyggelsen. Det vrålar rakt in till Annika. Hela rummet blir vitt och grått. Snart är det över. Men det etsar sig likväl fast – man blir vaken –
Det syns bakom mitt ansikte, synen suddas. Skärpan kommer igen. Jag ser ljuset. Värmen faller i min kropp. Hela vägen ner till botten och sedan – upp igen! Ruset vrickar min fot med sin tyngd. Någon skriker på ett sprucket vis, som kom det utan tanke först: det är Gud! och alla skrattar. Nu liknar vi verkligen djur. En flock mot vilken förvirringen kommer. Kommer och slår. Alla klungor börjar stöka. Det är fan snuten – hörs från olika håll. Från bryggan strömmar de våta och hala. De har frågor och sällar sig till sina. De bygger spänningen. Det blir laddning i kärnan. Jag ser kärnan som inuti ett plommon i min hand. Under allt köttsligt – längst in i det som går att ta till sig och förtära. Men ur något måste allt komma. Köttet och skalet kommer ur kärnan, byggs kring den. Men i kärnan finns det första mörkret, det beständigt vilsna. Och den finns i oss, mellan oss, vi laddar varandra. Man får nojor. Det är något mystiskt och spännande. Men det som ändå tar oss till sist: rädslan där vi i mörkret inser att ljuset vet mer än oss. Det har ett mål, himmelskt eller ej. Och det kryper sakta hit.
Några går hem. Men de flesta, vi stannar. Efter en stund tycks ljuset tveka. Det står i vilket fall till synes helt stilla. Antingen som var det skrämt och stelt av skräck. Annars som ett rovdjur som räknar ut oss. Jag fnyser roat åt mig själv. Johan ser det och låter en sekund blicken ligga mot min kind. Det är som att han rör mig lätt. Det blossar till. Men eftersom ljuset inte längre tyckts vara lika obevekligt på väg, spricker folk upp. De sätter sig igen. Hukar nära varandra. Gnuggar handdukarna in i varandras hud. Värmer sig och sina. Jag tänker på hur tjälen går ur marken på våren. Hur en sådan stor sammanpressad massa kan bli så stel och hård inuti. Och sedan, med lite värme – alla dessa dofter! Detta vatten som liksom rister till! Allt som levat och dött blir åter stört – tvingat att vara –
Så sitter vi här och pratar med varandra. Och de som varit svåra och illa till mods över mig och min ålder; mitt ansikte, mina händer, och som jag tror, mina ögon – som ligger djupt in i ansiktet och blir mycket röda när jag dricker – helt mörka och smala, bara en skiftning i det redan dunkla – jag ser mig ofta i spegeln, mycket hårt – de lättar i alla fall upp, och en lägger till och med handen på mitt ena knä och skrattar när jag säger något kul.
Åh, Annika, våra kroppar. Va?
Det är som att de missförstått. De jobbar med att begrava det de borde köra ut –
All skit som ligger så hård i oss. Pressad och stelnad. Och inget språk har vi, i alla fall inget gemensamt. Jag känner mig alltid större än dig. Men jag vet, att du är värre. För du struntar i hur stor jag är. Du har ingen förnimmelse av att vara mindre. Hur vi vaknar om morgnarna och tar oss på huden, finner det som ömmar, sluter fingrarna kring det, som var allt en böld. Vi försöker fånga den i handen. Jag tänker alltid att om jag får den i rätt läge, kan jag göra ett fint snitt. Det är en bild jag har. Då plockar man ut det mörka. Som i själva verket är djupt rött men sprängt av svart, likt vidbränt kött. Sedan ska jag lägga bölden på golvet. Det onda gör en liten pöl. Men den ska ligga på golvet och vi ska ligga kvar och ta oss på huden. Den ska glömmas bort. Vi ska vara släta igen – flacka! Snart öppnar sig porerna –
I alla fall, kanske ljuset växer igen. Ja, det blir skarpare. Nu är det också som att vår tid stannar medan ljusets fortgår. Det sista som händer, som är konkret och beständigt, är att vi åter reser oss upp. Sedan blir det mycket svårt att veta. Johan är borta. Vi går om varandra. Inga ord klingar fullt ut. Mitt i allt får ljuset ett ljud. Det är statiskt och dovt, mycket rytmiskt. Det luktar maskin. Till slut – just som det börjar gå att urskilja något slags kontur – skyndar alla upp på kullarna som står likt en mur utmed stranden. Eldgropen sparkas igen. Sedan ligger vi där i vassen. Den är glänsande och styv i sig själv. Annan hud är inpå mig. Jag är fullkomligt nykter men i vild trans. Så ser vi den –
En plog – eller, en plog till formen –
Det är en stor maskin. Den lämnar stranden slät och fin bakom sig. Allt skräp blir vänt ner under sanden. Så ser jag det. Det är någon som styr. Och den fruktansvärda lyktan lyser vägen. Den vrålar med resten av den väldiga, blanka kroppen. Det gör nästan ont. Sedan tycker jag mig få en glimt; den är inte min egen – det är förarens glimt. Rädslan; inte min. Den – personen. Rädslan i den. Det finns ingen varning. Vi ligger så stilla, det är andlöst. Men våra ögon, kastar de inte ljus? Vi är tusen ångestens nålar! Det blir för mycket för mig. Det känns som att jag ska kissa. Någon fnissar men jag kan inte höra på. Jag stoppar så mycket jag kan av min knutna näve i munnen:
Annika, Annika! – går tåget? Här är man mycket, mycket vaken.

 
X