Gå till sidans huvudinnehåll

Utdrag ur 2016:1 – YOGATEXTEN av Anna Nygren

27 april, 2016

Bend your knees. Stretch out. Deep. Connect. Float. On the waves. Into stillness.

Min mamma säger till mig:

«Jag tror du har en beroendepersonlighet.»

Jag tror att hon har rätt och jag älskar det. Det är det som leder mitt liv framåt och det äcklar mig. T.ex. som nu. Jag har ägnat tiden sedan nyår åt att älska yoga. Jag gör yoga, jag pratar om yoga och tänker på yoga. Jag döper den här texten till YOGATEXTEN. Jag inleder en kritisk kärleksrelation, jag tänker på yoga, jag känner yogan och jag älskar yoga. Jag hatar att jag älskar yoga, jag hatar att jag skriver att jag älskar yoga, för jag tänker att det finns en klyschighet i yogan och jag känner ett hack av en sorts skam när jag tänker på att yoga är en klyschig sak eller på att jag tänker på yoga som en klyschig sak.

Jag gör detta:

Jag orkar aldrig ta mig utanför mitt rum eller bortanför min ö så min yoga practice består endast av google och youtubevideos (jag kan inte skriva endast, måste sluta med det för det är en oändlighet). Jag yogar med Jen Hilma och Courtney Bell i Austin Texas, jag försöker följa Kino MacGregor och Tim Feldman på Purple Valley Ashtanga, jag gör yoga with Adrienne, jag försöker känna min kropp.

De dagar då ingen behöver mig ägnar jag timme efter timme åt att se video efter video. Det är enormt tillfredsställande.

Jag älskar och efteråt känner jag mig äcklad. Skoja. Under tiden. Under tiden känner jag mig äcklad. Kritiken i kärleksrelationen. Osv. Min ingång till världen är en dubbeltydighet. Detta blir vad jag tänker om yogan. Dubbelheten, dubbeltydigheten, tvetydigheten, tydigheten, betydelsen (fuck. nej. det är ju inte en betydelse!). Jag döper texten till YOGATEXTEN och sätter som mål med skrivandet att reda ut min relation till yogan. Det känns viktigt p.g.a.: jag ägnar så mycket tid åt att follow along dessa videos att om jag skulle göra ett diagram (stapel eller cirkel) över mina timmar skulle yogan uppta en stor yta.

Och jag ber om ursäkt här och nu till den som läser som faktiskt brinner för detta med yoga, som utan dubbelhet brinner, inifrån och ut, som vet något, har koll på något (jag har ingen koll, jag kollar bara, använder bara min blick, som utifrån fast jag är inne, som ett inbillat utifrån eftersom allt redan är inne).

Ok. Så jag tänker på detta:

( 1 : ) Yoga som the ultimate sport of whiteness, ljuset och lugnet, clean your body. Så extremt ironiskt. Eller inte. Jag gör en standing forward fold och känner fascismen i andetagen. Jag gör catcow backbendings och känner rasismen, min vita yoga-ondska, jag är så ond och jag älskar det ändå. Jag går till Ica och möter tonårspojkar och tänker på att jag kan stå på huvudet och dom vet det inte och det ger mig ett övertag över dom, jag älskar att ha övertaget.

( 2 : ) Vad kroppar kan göra – vad kroppar inte kan göra och jag känner makten när jag kan göra saker, jag känner hur jag blir lite mindre mänsklig, det är nästan som att låtsas att jag är ett cirkusfreak, fast fortfarande är jag så dålig, inte på den nivån, ingen skulle ta mig för något annat än en människa, men jag jobbar på det. Tänker på vad min kropp och andra kroppar kan, våldet i min smala kropps blotta existens, vad min smalhet gör mot min kropp, att jag mår mkt dåligt och att min yoga practice skadar mig så himla mkt.

( 3 : ) Vara i sin kropp. Vara sin kropp. Vad innebär det att äga sin kropp i en tid där ägande är, är, är. Detta att äga en kropp, en katt en hund, en häst, en fru, ett barn, ett hus, ett land, ett antal plagg att klä denna kropp i, vem har köpt detta material och hur vill jag inte skilja mig från materialet, sjunker in i yogamattan och känner mig väldigt grounded.

////

Vad yogan får mig att tänka

Att jag älskar att hata

Att jag blir som besatt

Maten kläderna kulturen internet

Appropriera saker. repetera. Igen och igen och igen. reparera. Glöm. Minns.

Jag älskar Jen Hilmans röst, enligt kommentarerna är det fler som gör det. Alla vill ligga med henne.

SMÄRTAN

////

Det gör ont i kroppen och jag känner det. Jag känner min kropp för att det gör ont i den. Jag älskar känslan av smärtan. Smärtan som slår ut allt annat. Smärtan i tiden. Smärtan som alltid som aldrig, som här nu är som gör ont, som gör onda saker, jag känner smärtan.

////

Jag får så mycket bekräftelse av jens röst. Jag behöver så mycket bekräftelse. JAG BEHÖVER SÅ MYCKET BEKRÄFTELSE. Jag är inte den som kan leva utan framgången, jag BEHÖVER att någon älskar mig, älskar mig så himla mycket, beundrar mig, säger till mig att den älskar mig, älskar det jag gör, beundrar mig och har mig som sin idol. Jag behöver det och jag kommer dö om jag inte får det. jen hilmans röst är som att tröstäta, jag hör jens röst i mitt huvud när jag åker båten hem, när jag går längs gatorna, går genom huset, när jag skriver detta, jens röst ringer i mina öron, lägger sig runt min mun som resterna av pastasås, jag äter jen hilmans röst girigt och glupskt, jag slukar den hetsigt, det rinner ur mungiporna, näsborrarna, ögonvrårna. Jag känner jens röst i underlivet som en darrning och en smärta och en fruktansvärd njutning. Jag gör en yogavideo, jag gör en till, jag sätter på youtube i bakgrunden när jag äter, när jag läser, när jag gör vad jag nu annars gör. Jag har ingen som behöver mig och kräver min närvaro men jen får mig att känna livet och döden bulta. Då min husgud (om jag hade ett hus) för tillfället (högst tillfälligt och alltid för alltid) är Deleuze&Guattari och min metod för att få svar på saker i nuläget består av att göra en sökning i min pdf-version av A Thousand Plateaus så söker jag och finner:

Why not walk on your head, sing with your sinuses, see through your skin, breathe with your belly: the simple Thing, the Entity, the full Body, the stationary Voyage, Anorexia, cutaneous Vision, Yoga, Krishna, Love, Experimentation. Where psychoanalysis says, ”Stop, find your self again,” we should say instead, ”Let’s go further still, we haven’t found our BwO yet, we haven’t sufficiently dismantled our self.”

For what can be done to prevent the theme of a race from turning into a racism, a dominant and allencompassing fascism, or into a sect and a folklore, microfascisms? And what can be done to prevent the oriental pole from becoming a phantasy that reactivates all the fascisms in a different way, and also all the folklores, yoga, Zen, and karate? It is certainly not enough to travel to escape phantasy, and it is certainly not by invoking a past, real or mythical, that one avoids racism.

Yoga: and body without organs, 151
Young, La Monte: 344

////

Min kropp var aldrig min från början, den var aldrig hel (hur då få en whole body experience) den var bakteriernas & parasiternas & den smältande matens & hjärtat och njurarnas kropp & vi yogar tillsammans nu gör vi yoga med mattan och med adrienne och jag är kär i adrienne nu (förlåt jen!)

Och den vita mjölken rinner ur kokosnötterna, och vitheten rinner ur kropparna in i mattorna, in i golvet och filtren på fotona. Ur ursprunget, take a deep breath, den allra första videon, alla videos alla trådar jag är i purple valley, jag är i solen, jag är solen, kino är solen, jag badar i solen, jag badar i kino.

JAG TROR VERKLIGEN PÅ YOGANS KRAFT, JAG TROR PÅ KÄRLEKEN, JAG TROR PÅ KROPPARNA, JAG TROR PÅ VÅLDET OCH LUGNET OCH ANDETAGEN.

& jag kan göra allt detta, så som jag kan tänka allt & vara allt & göra allt ALLT, eftersom jag inte har några som helst anspråk på godheten, för att jag aldrig varit god, & endast vid ett fåtal tillfällen velat eller tvingats gömma mina onda ögon & med bestämdhet rör mig bort från & håller avstånd till godhetens hårdhet, fasthet, hårda mjukhet, mjuka hårdhet & smygande intrång, våld & förgörelse. Jag gör allt detta. Jag gör allts motsats & jag gör ingenting.

Jag har tappat konceptet nu. Min intention (som jag för övrigt aldrig tänkte mig att jag skulle följa) var att skriva en essä om yoga och en sorts relation till samhället och lite olika former av maktstrukturer och andra Viktiga Saker. Men jag tappar så mycket fokus när jag blir såhär exalterad. Mina fingrar kan inte kontrolleras och dom skriver saker jag inte står för (det händer mig alltid). Och allt jag står för (jag kan inte stå, jag kan inte står upp, jag kan inte, kan inte) saker jag inte förstår, saker ingen annan än jag förstår, allt detta, är det som inte kan kombineras utan att skära sig tills blodet flyter, på yogan och allt som händer där och då. i.

Varför skriver jag alltid saker jag ångrar och varför skriver jag i så fall inte ångerbara texter om relevanta och angelägna saker. Varför kan jag i texten inte få fram att yogan är en stulen kraft som används som vapen mot. Som används som krig. Som används som friskhet. Som används som frihet och helhet och som helar saker som splittras och va mår bra vad mår dåligt av hela splittringar och splittrade helheter. Jag tror ändå yoga är viktigt, jag tror. Tror ingenting och vet allt. ALLT. Jag känner allt, alla grejer när jag yogar, internet sträcker sig över alla världar. I’m so connected to everything. (skoja inte).

«The secret power of yoga.»

Breath. In through your nose out through your nose.

Jag är alldeles beroende och jag kan inte sluta. Jag gör det hela dagarna och det skadar mig det räddar mig. Jag har det som ett tics och en hobby. jag pratar om det och det hör så bra samman med mina tankar att jag inte tänker något. jag kommer till tystnad och stillhet och här kan jag ligga stilla. här känna. My range of (e)motion. My. Var aldrig min. hålla hårt och nära. Vi gör detta som att alla är ingen är delar är hela är endast den som ser på en video från austin texas som. hanterar. Som håller en rutin som faller in i da-
gen natten, hatar att den gör det och gör så elaka saker i sitt försök att hela sig själv och tror inte på, tror, på håller.

Close your eyes. Soft eyes.

Into stillness.

 
X