Gå till sidans huvudinnehåll

Anteckningar mars månad

27 maj, 2014

 

 

1.

Nu är morgnarna ibland lätta som små ejderdun, tankarna är flammande, grandiosa. Men på nätterna spottar världen ut sina bekymmer som hagel i mina stackars ögon. Jag sluter dem i sängen, och det är en windowsbakgrund med susande meteoriter som svärmar mot mig, utom räckhåll.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2.

Det är en gröngeggig sörja som parasiterar mina bihålor. Jag försöker tänka, men geggan hindrar mig. Den cirkulerar som sjukt blod i mitt kranium. Flegma, blodpudding, kroppen tyngs ned av dess restprodukter. Mina finkänsliga känselspröt har blivit buktande falukorvar. Jag ser lättklädda människor på gatan och försöker drömma om deras kroppar, men det är meningslöst. Allt jag ser är gamla män med torra hakor, små sprickor och ådror i kinderna, fläskiga tanter med svulstiga späckvader. Jag vill dö. U vill kanske ses nån gång säger hon. Jag känner hur mina ögonglober putar ut som hemorrojder. Jag vill leva, men kämpar för att hålla mig vaken. Ingenting tillhör mig, inte ens min lust. Jag är ett vrak.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4.

Jag har bestämt mig. Jag flyttar till Landet. En liten stuga, en liten kyckling. Jag ska sätta mig och skriva ner mina underbara observationer. Snart blir jag utkastad ur lägenheten. Det ska bli ett sagolikt epos, världen kommer tacka mig. U kommer få se vem jag är, vem hon missade. Man kommer ångra sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5.

I morse vaknade jag och kände ett ljummet sken av äggvita sippra från gardinerna, in genom ögonlocken. Styrkan fyllde mina ådror. Sedan tänkte jag plötsligt, men långsamt, nästan rytmiskt, som ett kluckande lokomotiv ”Min ungdom tynar bort och jag har tagit fel beslut i mitt liv.” Då låg jag och kved i en urindoftande ångest, gjorde äggröra, tog en dusch. På min dörr står U:s efternamn, och jag minns henne varje gång jag röker en cigarett och tittar ut över kyrkogården. När jag tar en paus från allt. När jag nämnde för henne att hon skrev sitt första brev till mig på två år samma dag som jag flyttade in till den här lägenheten med hennes namn på dörren sa hon att det var ett tecken som bevisar att vi är för evigt bundna till varandra genom de vibrerande strängarna som förenar oss som joniserade neonpartiklar glödande i samma nyans i ett oändligt hav av evigt mörker och att det är synd att det blev som det blev. Jag svarade att hon måste växa upp nån gång för fan. Hon uppmuntrar mig att vara öppen, att inte tänka på det förflutna, att jag snart kommer träffa någon som är som jag igen om jag bara öppnar mina ögon.

 

På eftermiddagen åker jag till Landet för att inspektera huset jag ska hyra under våren. När jag kliver av bussen ser jag hästar som galopperar över ängarna i ett dimmigt solljus. Det är mars, och allt är som det ska, så säger dagen till mig. Här ska jag fördriva tiden, här ska jag skriva mitt mästerverk, här ska jag beblanda mig med ogräset, lära mig ett eget språk, lära mig om tystnaden. Jag ser hur min hustru hoppar på sin vildhäst som vi har tämjt och uppfostrat, som äter med oss vid middagsbordet, och rider till affären. Hon lagar: kåldolmar, haggis, rustika mästerverk, river loss hela fläskstycken från vår spädgris. Våra barn kan få sin egen koja, leva på nötter och bär, bli starka och atletiska, orädda.

 

Tomten är perfekt. Jag vadar genom ogräset som ett pålitligt klövdjur, full av kroppslig emfas, modig av jästa äpplen. De två människorna jag ska hyra av får syn på mig, vinkar timida vykortshälsningar från verandan, öppnar dörren och visar mig in. Jag ser fram emot kaffet, att få luta min tunga kropp tillbaka i en bräcklig vit plaststol, tända en cigarett och sluta ögonen. De skulle se på mig, och jag skulle kanske berätta. Tala om obetydliga saker, men med en djup, säker stämma, och de skulle flämta med deras små ögonkransar, det skulle jag bara veta, och solen skulle lysa upp oss som vuxna keruber. Vi skulle komma till ro.

 

De erbjuder inget kaffe. Antecknar i mitt inre: Nybörjare till livet på Landet. Innanmätet är minimalt, och jag får omedelbart rysningar. De står och tittar på mig i tystnad medan jag inspekterar huset, lyfter på madrasserna, luktar i deras böcker. Jag ber att få låna toaletten, och sitter därinne i säkert tjugo minuter och tänker över mitt beslut. Det luktar svett och bortglömda rengöringsprodukter. Jag vet redan hur skjulet måste se ut, fyllt av rost, minnen, små plastleksaker. Jag försöker minnas ett omen som någonsin luktade gott. När jag kommer ut ser de oroligt på mig, undrar försiktigt vad jag tycker. En av dem ser ut som en stork. Han säger att jag måste dela det med honom den första månaden, sen kan jag göra vad jag vill. Jag bockar artigt, och säger att jag nästan helt säkert ska hyra det, absolut. Jag lämnar dem och joggar över grannens trädgård. Aldrig i livet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7.

En dag ska jag lämna alltihop.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8.

Mitt medvetande är som ett akvarium. Tama eukaryoter, stålfenade fiskar, förslappade karpar, vulgära rudor. Aldrig att de skulle klara sig ute i naturen. Jag ser hur skrattmåsarna vid Ribersborg tittar på mitt huvud som ett ömtåligt ägg och slickar sig om munnen. Pock, pock, drömmer de. Mina tankar är självlysande av e-ämnen, produkter av ett millennium av envist framavlande i artificiellt upplysta miljöer. Lätta byten. Noll chans att klara sig out there. Glöm inte vad som händer när man lägger ett gäng guldfiskar i en vanlig sjö. De flesta blir uppätna under den första generationen, och de som har som allra minst anlag för en glimmande guldfiskighet är de som alstrar de minst uppseendeväckande barnen. Efter några generationer är det ett gäng grådaskiga sjödjur som alla andra.

 

Vad händer med mina tankar om jag slutar acceptera att andas avgaser och bada i lysrörsljus för att få tag på grönsaker? att trängas på bussar bland andra kroppar, med desinfekterade händer och en dröjande lukt av kommunala galonmadrasser? med skalpar och mjällflagor som seglar ner mellan mig och det gråa motljuset från en hopplös avgrund av fabriker i världen utanför, kroppar som är på väg ingenstans?

Allt jag försöker göra är att koncentrera mig på en enda liten tanke. Men allt jag reproducerar i den här världen blir nedsmutsat av den här världen, så jag försöker behålla det. En liten strimma bara, inget mer. Jag sluter ögonen. Kan det finnas fragment som finns kvar från där innanför, något som tar sig ut och igenom till andra sidan? Låt mig ta dig med mig: Jag sluter ögonen och ser en turkos dagdröm, fritidsresorpornografi, och försöker, ska, såja, låta bli att tänka att jag är omgiven av pissluktande, frasig tång, att det fortfarande är mars, att jag har runkat två gånger idag, att jag inte har några pengar kvar, att inga pengar är på väg, att jag tralala, att jag hör ringklockor, nej: mmm, att jag hör det dova trummandet på oljefaten, det kommer närmare, nangilima, heliga birgitta, slaska på dig solskyddsfaktorn, här kommer jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9.

Jag har hört att fladdermöss skriker ut i mörkret. Det är så de vet om det finns något omkring dem, om de är ensamma i natten. Jag såg detta på ett naturprogram.

 

En gång försökte jag, men. Jag vet inte, det kändes inte bra bara, skitsamma.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

10.

Ibland känns det som att jag håller på att tappa greppet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12.

Valar skriker också ut i mörkret. Uteliggare på gatan kliver jag över, men när jag tänker på valarna börjar jag gråta. På deras enorma kroppar som vältrar sig i tomrummet och krymper ihop, på en total ensamhet, på dina läppar, U, minns du mig inte längre? Har du glömt vad jag gav dig? Hur kan du säga att jag ska klara mig själv nu? Förstår du inte att vi inte var redo? Att dagen är ett tomrum, att jag då och då försöker bli hörd av andra kroppar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

13.

U skriver att hon har det bra, att hon precis ska medverka i sin första stora film. Vad kul, svarar jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

14.

Folk säger att jag måste börja leva mer i den riktiga världen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

16.

En dag kommer jag packa mina väskor och lämna er på riktigt, kära vänner. Jag lämnar er ibland i tankarna när ni talar till mig– precis så kommer det vara. Ett språng iväg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

18.

Att leva i den verkliga världen är t.ex att diska efter sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

19.

Nu är jag återigen i natten. Jag kan inte förstå det, var det bara ett dygn sen det var så här mörkt? Jag röker över bordet, blåser ut mjölkiga galaxer över skrivbordslampan och säger till mig själv att jag är en del av något oändligt. En annan tid får samma tanke mig att darra. Morgon, eftermiddag, natt. Det är outhärdligt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

27.

Ibland när det är mycket tänker jag på tåget. Det drar mig fram genom mina strömningar, genom allt som jag kan drömma om. Den verkliga världen börjar och slutar på järnvägsstationerna. Jag ska inreda mitt hem som en tågkupé. Fyra sitser, ett torrt askfat, en halvfull papperskorg, inglasad, inkapslad av omslutande gardiner av tjockt vinrött tyg. Ett fönster som knappt går att öppna. Utanför ska det vara som på Malmö centralstation, projicerade bilder över landskap som sakta åker iväg.

 

Utanför står en klunga hästar och glänser som nyputsade läderskor i kvällssolen. Jag skulle veta att jag hör hemma där med dem, men jag sitter på tåget iväg, och det skulle vara precis som i mina drömmar. Jag ser kvarnarna utanför, de väldiga åkrarna. Kanske somna in, långsamt, en liten stund. Låta tankarna vila en drömlös sömn på botten av en ljummen svensk sjö, dansa som lugna, mjuka alger medan sommarströmmen hyschar igenom håret på mitt huvud.

 

Jag skulle sitta där och se världen flyta iväg från mig. U kan stå och se på när jag försvinner ut i natten, hon kan se hur det ser ut när någon aldrig mer kommer tillbaka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

31.

Det är som att jag har börjat bli tröttare.

 

 

 

Tom Oliver Jacobson

 
X