Gå till sidans huvudinnehåll

Josefin Holmström – Antarktis

17 juni, 2014

Kritik Molly Uhlmann Lindberg

Josefin Holmström – Antarktis

Norstedts förlag

 

2013 var polarexpeditionernas år. Åtminstone i litteraturen och konsten. Bea Uusma fick Augustpriset för sin Expeditionen, om Andréexpeditionen till Nordpolen. Samma höst hade konstmuseet Louisiana en stor utställning om Arktis. Josefin Holmströms debutroman Antarktis handlar om en resa till den motsatta polen, Sydpolen, men många komponenter är desamma: snön, kylan, minnet av avlidna upptäcktsresanden.

antarktis

När Roald Amundsen och Robert Scott i början av 1900-talet kapplöpte mot Sydpolen var vinsten, att vara först, något att dö för. Det var under tiden då polen var en ännu obeträdd punkt på kartan, och tävlingen stod inte bara mellan individer utan mellan deras nationer, Storbritannien och Norge. När Scott dog, besegrad i tävlan om polen och på väg tillbaka, hyllades han och gruppen han ledde som hjältar.

I Antarktis har det gått ett sekel sedan Amundsen och Scotts upptäcktsfärd. Vid romanens början tittar huvudpersonen Gertrude på Antarktiskartor och ser ”bara en kompakt vit massa, oöverskådlig”. Hon spårar platser namngivna efter sedan länge döda upptäcktsresanden. Hon skriver vad hon själv kallar en ”anspråkslös” ansökan att få följa med en polarexpedition och få följa i Scotts fotspår. Samtidigt låter Holmström oss följa den unge Robert Scott, i vad som kanske är Gertrudes fantasi, i hans jakt efter äran. ”För det har blivit viktigt, det där med äran. Att göra intryck, avtryck, något att lämna efter sig”, resonerar han.

När Gertrude får sin ansökan beviljad och anländer till ett antarktiskt basläger är situationen något annorlunda. Resan till Sydpolen och kontinenten Antarktis, som sedan länge är uppdelad mellan flera stater efter 1959 års Antarktisfördrag, är mindre av ett ärofyllt uppdrag än en obekväm jobbresa. När en expedition på väg mot polen upptäcker att någon föregångare har rest en flagga i snön mynnar det bara ut i småtjafs och skämt nationaliteterna emellan. Ingen av bokens karaktärer, hur ivriga de än är på resan dit, vill egentligen vara på Antarktis. Snökornen som fastnar innanför halsduken är vassa och man tittar nostalgiskt på inspelade TV-program från hemlandet.

För Gertrude, liksom för läsaren, återkommer hela tiden frågan: vad gör hon där? När hon i romanens början ansöker om att få följa med en expedition till polen finns en önskan om att skriva om Scott,”om polarmyterna och hjältemodet”. Men trots att anslagen beviljas tycks inte särskilt mycket bli skrivet. När en medresenär frågar om det är fakta eller fiktion hon skriver svarar hon inte. Till skillnad från de andra expeditionsdeltagarna kan hon ingenting om glaciärsprickor eller radiovågor. När de andra gräver i snön för att undersöka berggrunden gräver hon i sin egen privata sorg. Hennes uppfattning om Antarktis är en tunn röra av populärvetenskap, Scotts dagböcker och egna drömmar och fantasier, och det avhjälps inte när hon väl kommer dit. Stum famlar hon runt bland snön och skriver knapphändigt, och istället för att fånga Scotts öde dubbelexponeras hennes eget liv mot hans.

Gertrudes fantasier om Scott verkar till en början vara ett ideal för henne, men Holmström korsklipper allt tätare mellan Scott och Gertrude under romanens gång. Ibland upplever jag att lättheten i romanen är lite för lätt, en läsare som inte har historien om Scott och Amundsen i färskt minne kan lätt tappa kursen. Samtidigt är det lite svävande i romanen också en fin gestaltning av Gertrudes vilsenhet på polen, där nålen i kompassen inte pekar åt ett håll utan bara snurrar och snurrar. I de sista av Antarktis korta kapitel flätas romanens förflutna, historia och nu ihop som starkast, och där finns som mest kraft i romanen. Under snölagret finner Gertrude till slut minnet av en ihjälfrusen tonårskärlek.

Kanske beror det på den blåsiga skånska vintern, men jag fryser när jag läser Antarktis. Det är en roman som sysselsätter sig mycket med kroppen, kroppen som tar större plats ju längre karaktärerna är ute i kylan. Innan Gertrude reser till Antarktis kretsar hennes fantasier om Antarktis kring bländande vitt ljus och väldiga snövidder, men när hon anlänt verkar hon främst registrera vad kylan gör med den egna kroppen. Funktioner som de flesta tar för givet måste nu skötas om, som när expeditionsmedlemmarna dagligen måste smörja in vaselin för de ömtåliga slemhinnorna i näsan. Kroppsvärmen upprätthålls med energikex och mjölkchoklad.

Antarktis är den enda kontinenten som saknar fast befolkning, men ironiskt nog skildrar Antarktis hur dess huvudperson upptäcker att hon är omgiven av människor. Det är när hon kommer till Antarktis som hon inte slipper undan dem. Den sociala aspekten stör henne till en början: ”Ute på inlandsisen är det alldeles tyst och rent och jag blir nästan irriterad på de andra när de pratar, de är så högljudda, låter alldeles för mycket […] Alla sociala ceremonier och avsked är sentimentala på Antarktis, folk beter sig som om jorden strax skulle gå under”. Men de kroppsliga behoven som gör sig gällande i den antarktiska kylan föder så småningom behovet av andra människor. I flera tiotal minusgrader blir kroppsvärme viktig, även om den kommer från fiender.

I Antarktis finns ett språk som strävar efter detaljskärpa. Saker som kylans effekter på huden kan beskrivas utförligt i alla sina rodnader och vitnader, eller de noppriga sofforna i de ensamma husen på basen. Samtidigt kommer något hela tiden i vägen för det Gertrude tycks längta efter allra mest, tomrummet och tystnaden. Hennes fascination för Antarktis börjar med en föreläsning med en polarforskare hon hör under gymnasietiden. ”Det kan inte beskrivas”, säger han helt enkelt om kontinenten. Jag tänker att det senaste årets litterära polarexpeditioner kan vara ett svar på det. Det kan finnas en lockelse i att beskriva något som sägs obeskrivbart.

Kanske kan man säga att det som lockar Antarktis huvudperson är minst lika anspråksfullt som Scotts och Amundsens kapplöpning mot polen. På en enorm landmassa utan officiellt språk finns visserligen ingen mark att belägra eller ockupera. Men språkligt är det ett territorium öppet att utforska, att beträda och beskriva för första gången. ”Jag är inte någon poet men jag lärde mig ett nytt språk där ute”, säger Amundsen i en av Gertrudes drömmar. I sina bästa stunder sätter romanen fingret på en längtan mot det outforskade, såväl den vita snön som tystnaden och det vita bladet.

 

 

Molly Uhlmann Lindberg

 
X