Gå till sidans huvudinnehåll

En rörelse mot rörelser

27 maj, 2014

WU WANG

Morgonen är rosa. Hon står lutad mot relingen och tittar ner i vattnet.  Hennes skugga faller över däcket. Luften är fylld av dagsländor. De surrar omkring henne. Solen går upp ur havet. Det blänker på vågorna. Vattnet slår mot båten. Under hattbrättet skymtar hennes mörka ögon. De svarta ögonfransarna är långa och böjda och täta. Blicken är sänkt, hon nästan blundar. Hon ser inte främlingen som står bredvid henne. Främlingen som saknar skugga. Han är lång och smärt och klädd i brun kostym. Hans kortklippta svarta hår ligger slickat mot huvudet. Händerna ligger på relingen. Han tittar rakt ut. Mot horisonten.

 

Han: [            ]

 

Hon: [            ]

 

Morgonen är rosa.

 

Luften fylld av dagsländor.

 

Sol blänker på vågorna.

 

Det kluckar.

 

Det är ännu tidigt.

 

Hon tittar åt vänster. Hon ser gröna stränder flyta förbi. De är långt ute på floden. Det är bara hon och han nu. Fönster gapar tomma där bakom. De står med ryggen mot det mörka. Inne i salongerna, hytterna, korridorerna, är det svart. Tomt. Väggen är vit. Droppar rinner längs med den vita väggen. Flodvatten. Dropparna skimrar grönt.

 

 

Han: [            ]

 

Hon: [            ]

 

Det är bara de.

 

Det är bara flod.

 

Bakom bara mörkertystnad.

 

Bakom bara gapande fönster. Tysta salonger, hytter, korridorer. Tomma rum. Hon tittar som han nu. Rakt fram, mot horisonten. Hans grepp om relingen hårdnar. De står vända mot solen. Han är längre än hon. Det finns ingen som ser. Det är bara de.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Han har väntat på henne. Sett henne igenom dagarnas skiftningar. Nu ser han henne i den rosa morgonen. Han står bredvid henne, vet inte om hon ser honom. Först stod han bakom, med ryggen mot väggen. Lekte tyst, utan rörelser, med hennes skugga. Relingen är fuktig under hans händer. Han kramar den hårdare. Hon står med blicken sänkt. Han ser inte hennes ögon under den stora hatten. De är långt ute nu. Inga ögon som ser. Inga öron som hör. Han har ingen skugga.

 

Morgonen är rosa.

 

Vattnet forsar kring båten. Skummet är guldfärgat, blänker i solen. Världen är ljus. Det är tidigt. Bakom dem är det natt. Det är tyst. Hon tittar mot horisonten nu. Precis som han. Han vet att hon vet. De vet båda.

 

Morgonen är röd.

 

Morgonen är svart.

 

Båten stannar.

 

Dagsländorna är borta.

 

Han vänder sig mot henne. Han lyfter sin hand. Hennes nacke är varm. Mjuk. Huden är tunn.

 

Därinne:

muskler

senor

ådror

blod

 

Han känner pulsen. Hon är stilla. Med andra handen tar han av hennes hatt. Kastar den i vattnet. De ser hur den flyter bort. Bort, tillbaka, nedåt, längre ner.

 

Hans båda händer om hennes hals.

 

Hon skälver.

 

Han vänder henne mot sig.

 

Hennes ögon mörka, halvsänkta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PERSEFONE

 

Hon är en.

 

Skuggorna är långa. Fuktiga. Han väntar längre in. Han väntar på den nya. Det är inte längre hon. Hon betraktar sig själv i den gråa sjön. Dragen förvrids. Ansiktet upplöses.

 

Hon minns en annan spegelbild. Hon minns ett annat vatten, en annan sjö.

 

Bredvid henne flyter flickans spegelbild upp. Den flimrar, blänker. Ytan krusas.

 

Hon reser sig, borde gå.

 

Står kvar.

 

Hon borde gå, hon måste gå.

 

Hon står kvar.

 

Han väntar därinne. Han väntar på den nya. Den vars ansikte är fast och beständigt. Hon står stilla. Där nere i vattnet förflyter tiden.

 

Hon står kvar.

 

Båten närmar sig. Glimtar av rosa och guld i nattens vatten – den mörka, svarta, gråa. En hatt flyter förbi. Hon tar inte upp den. Ser den försvinna in bland skrevorna. Båten lägger till på andra sidan. Bakom berget, bakom hennes rygg.

 

Hon står kvar.

 

 

TE DAN

Scenen är tom. Öde. Han har stämt träff här. Än så länge är han ensam. Det här har hänt förut. Han tittar sig runtomkring. Händerna är knutna. Scenen är öde. Tom. Det är mörkt. Svart.

 

Ljud nerifrån. Ljud tränger upp ur sprickorna. Fötterna har svårt att fästa. Han rör sig hela tiden. Det kommer att komma någon snart.

 

Framför honom: Ingenting.

Bakom honom: Vägg.

 

Berget har flera rum. Berget har flera våningar. Han står på berget. Han väntar. Han står på berget, är i berget, är i ett uthugget rum. Detta är scenen.

 

Under honom: Berg. Rum. Våningar.

Över honom: Världen.

 

Här: Mellanskiktet. Ytan påtaglig, kännbar. Han knyter sina händer, stoppar dem i armhålorna. Väntar. Väntar. Lyft blick. Sänkt blick. Sluter ögonen.

 

Någon kommer. Vandraren, Följeslagaren. Han behöver inte vänta längre. Han är inte ensam.

 

Bredvid honom, Vandraren. Följeslagaren som går med steg som inte behöver fästas mot skrovligheten. Steg som finner sin väg över berget. Steg som har gått här förut, fler gånger. De närmar sig portarna.  Framför dem, framför portarna: floden. Floden som brusar. Brusar in genom portarna.

 

De står där. Han och Vandraren. Tittar inte på varandra. Tittar på floden, portarna. Vandraren säger: Nu går vi. Han säger: Ja, vi går.

 

Steg genom vattnet. Han känner ingen botten. Han går genom strömmarna. De låter honom vara. Framme. Stopp. Där: portarna. Svala mot hans panna, händer. Ljud under honom. Flod, vägg: bakom honom. Världen: över honom, tunnare. Våningar, berg, rum – allt detta: framför honom.

 

Allt längre och längre in i berget. Följeslagaren, Vandraren, bredvid honom. Floden rinner vid hans fötter. Det skummar svart. Vita strömmar i allt det svarta. En hatt flyter förbi.

 

I floden finns ansikten. Han ser dem: hundratals.

 

Han vill stanna.

 

De fortsätter framåt.

 

Det är inte som han minns. Kallare, råare nu. Fuktigare. Han undrar om hon finns här någonstans. Hennes ansikte är utsuddat för honom.

 

Det var helt en gång.

 

Fötterna blir blöta av det svarta skummet, de vita strömmarna. Floden stiger. Flyter över stigen, berget. Fötterna svårare att fästa.

 

Följeslagaren, Vandraren, den som han väntat på, fortsätter gå. Ser inte flodens ansikten. Ser inte hatten som flyter och sugs bort.

 

In i berget.

 

Längre in.

 

Han minns en rosa morgon. Han minns morgnarna i alla färger. Floden var stilla. Klar. De gröna stränderna. Tystnad. Dagsländor.

 

Han hör ljuden: över under framifrån bakifrån.

 

Ljudet är en rörelse, drar hans märg genom berget. Ner i berget.

 

De vandrar. Följs åt. Han två steg efter.

 

Sluttningar upp och ner. Ständigt följande floden.

 

Någon väntar. Inte hon. Inte hon, den med upplöst ansikte.

 

Den andre väntar. Bakom portarna, de andra portarna. Han, den andre, talar. Han vill. Han suger märg.

 

Flickans märg.

 

Han, som går här, efter följeslagaren, vandraren, minns flickan. Minns båten. Minns Vandraren bredvid henne. Ingen följeslagare då. Minns bara de två, vid relingen.

 

Inget kantar floden här.

 

Floden bara rakt fram.

 

 

PERSEFONE

På avstånd ser hon flickan. Blicken stängd. Ännu har flickan inte öppnats. Hon anar när. Han skördar efter bröllopet. Flickan ska blandas med syre. Ska, liksom hon själv, smälta in i skuggorna.

 

Flickan är i berget nu.

 

Steg mot hennes öron. De närmar sig. Han och Vandraren. Det är länge sen hon mötte honom nu. Han reste genom berget med Vandraren då. Genom alla rum, från öppning till nav. Ner i elden. När de var borta smalt isen. Vatten fyllde berget, elden kröp undan, flydde längre ner.

 

Avstånd.

 

Stängd blick.

 

Smältande skuggor.

 

Flickan i berget.

 

Hans händer omslöt inte henne. Händerna saknade färg. De försvann i vattnet. Upplöstes av hennes salt. Nu är han tillbaka. Han närmar sig. Hon drar sig in i fukten. Här är hon ensam. Viskningar i rummen. Rop genom våningarna.

 

Hans händer omslöt aldrig henne. Sjok av grått emellan dem. Hon uppflugen på en avsats. Han ståendes under, blickandes uppåt. Då var hennes ansikte fortfarande helt.

 

Hennes händer sträcktes osynligt. Hon sträcker dem fortfarande osynligt. Det är en rörelse mot rörelser. Hennes händer sträcktes osynligt på avsatsen. Han försökte inte klättra upp.

 

Nu fäster hon foten mot klippans skrov. Samlar, knyter ihop. Lyfter sig uppåt mot en annan nivå. Över den ett annat plan.

 

Hon sänker foten, kan inte böja den. Blicken sänkt mot marken. Blicken är svagt blå, lysande. Isande blå i det svarta. I den svarta natten.

 

Över henne, över platåerna, över bergets tak, regnar det ljusbitar. Hon samlade dem i ask som barn. Nu har hon ingen ask. I hennes öppna hand regnar flagor. Flagorna av ljuset. De fyller hennes hand. Hon strör det omkring sig.

 

Det är en fantasi.

 

 

WU WANG

De bryter genom vatten ytan. Sprängande ekon mot öronen. Strålar över ytan, genom ytan, lyser upp det blå och gröna. Röda gnistor flimrar förbi.

 

Främlingens händer om(sluter) henne. Hon ser sin hatt där framme. Tänker sig sträckta händer. Hindrade rörelser, inkapslad.

 

Han flyr ljuset. Hon förs bort från det. Han tar henne till mörkret. Ger henne natten.

 

Samlande trådar, väv av växter. Snärjande snirklande gröna. Runt deras fötter. Dovare toner närmare slutet.

 

Botten är berget. Ytan skrovlig svart. Deras fötter sugs fast.

 

Stegen.

 

Stegen över berget.

 

Hans skarpa. Kraften neråt. Länkande urberget.

 

Hennes neråt sidorna. Fäster inte i skrovligheterna.

 

De går över berget. Hans hand i hennes. De går och runtomkring vatten. Tjockt flytande.

 

Vattnets olika lager.

 

Hon minns det klara ytskiktet.

 

Här stannar de. Gap mot liv längre ner. Det sista livet längst ner, där på botten. Det slutgiltiga.

 

Steget över kanten. Hans händer mot hennes rygg, mot hennes hals, pulsåder. Kraften i slaget. Det sista slaget.

 

Pulsering upphör.

 

Vattnet färgas rött.

 

Långt bort från alla stränder. Allt det gröna.

 

Skiftningarna tätare, blir fasta.

 

Brist på ljus.

 

Tunnelns väggar är nära. Hon faller rakt igenom. Han bakom henne, mörk, smal.

 

Här är slutet. Klangbotten utan resonans. Början på resan genom berget. Tunneln över henne, världen drar henne uppåt. Berget suger henne neråt, inåt. Mot något törstande. Flykt föresvävar henne. Undergrävda trådar flätas över öppningen.

 

 

 

Han kan alla hennes rörelser. Känner hennes gränser. Greppar om allt förflutet, allt nuvarande. Förstår vattnets rörelser, tidens strömmar. Riktningar är viktiga. Tiden måste ledas in i berget.

 

Han får inte flickan. Hennes ögon under hatten vänder sig under hans hud. Hans hand om hennes, vandringen mot en absolut punkt. Allt slås fast, bryts ner i bergarter. Alla pressas samman där. Lager av liv i bergets sten.

 

Hon kommer att gråna i skalor. Aldrig någonsin skimra vit.

 

Om han kunde få det vita.

 

Båten. Hans händer mot hennes hals. Livet därunder. Hud är det han minns av det där ovan. Hennes nacke, böjd.

 

Döda dagsländor i hans ficka.

 

Vetskapen om att han själv ska förintas, förisas, splittras i kristaller. Hur kan han inte känna? Ändå går han till detta möte. En vandring genom berget.

 

Det är han som står där och väntar. De flyter in i varandra. Hans likgiltighet, pojkens likgiltighet. Pojken som han var en gång. Han har glömt sitt eget namn. Det var helt en gång.

 

Han minns Beatrice, innan hon (om)döptes och förbrann.

 

Härskaren som förstenar. Den absoluta lagen. Pojken som går utanför gränsen, går över alla gränser. Vandrar osedd mellan rummen, våningarna, in och ut ur berget.

 

Han har dömt sig själv till detta. Upprepningarna. Repetitionerna. Transporterna på floden, färden genom tunneln.

 

Detta är en värld utan gudar.

 

Han rör sig i olika riktningar. Spinner sitt nät, rutar in. Följer länken mellan berget och människorna. Går bredvid eller bakom.

 

Sig själv följer han. Pojken följer honom. Pojkens vars skugga har blivit allt otydligare. Snart skugglös som han.

 

Här nere i föreningen. Floden, elden, luften, berget, metallen insprängd. Isen långt där nere.

 

Hans tankar rör sig motsols. Härskarens medsols. Att gå utan att mötas. Han rör sig mellan dem. Mellan pojken och flickan. Mellan sig själv och henne.

 

Den morgonen när hon satt på avsatsen. Hennes armar i tänkta sträckta rörelser. Händerna, fingrarna som skulle ha gripit om formationerna. Upphävandet av kroppar, rymd, materia.

 

Hur han inte ville?

 

Hur han såg utan att se.

 

Detta halvliv, hämtar liv från luften ovan.

 

WU WANG

Färden genom berget. Smala passager, stup, tunnlar. Stora rum, salar. Allt är sten. Vassa kanter rispar hennes hud. Strimmor av rött mot det släta, vita. Svedan som knyts samman. Något som stelnar. Hon börjar se i mörkret. Famlar inte. Rör sig mjukt. De följer floden. Hon stirrar i det svarta vattnet. Ansikten lyser mot henne. Hon ser tillbaka, in i deras ögon. De drar sig tillbaka ner i djupet. Hatten, hennes hatt, flyter förbi. Hon sträcker sig ut över vattnet för att gripa tag i den. Vandraren, Följeslagaren, lägger en hand på hennes axel.

 

Hon ser på honom.

 

Han skakar på huvudet.

 

Den brännande känslan i fingrarna. Hur hon dras mot bergets nav.

 

Hon: Varför tog du min hatt?

 

Han: Du behöver den inte här.

 

Läpparnas rörelser. Detta främmande språk. Luften som blir fuktigare. Andetagen tunga, trycket mot tinningar, bröst. Kroppen som sugs allt längre ner. De går i trappor. Hon hör ekon, rop, skrik. Väggarna talar, ord studsar, sipprar mellan sprickor. De passerar elden, isen. Hon ser människorna där. De saknar skuggor. När hon försöker nå dem hugger de efter henne. Vandraren, Följeslagaren drar henne tillbaka, sluter henne in i sin famn. Då ropar de efter henne, sträcker sina armar, händer, emot henne.

 

Dånet i hennes öron.

 

Hon tänker på floden, på de gröna stränderna. Vinden som var sval mot hennes kind. Slaget av vågorna mot båten. Skratt fyllde salongerna, hytterna, rummen. Mörkret som plötsligt kom.

 

Sedan: Främlingen som stod bakom henne. Sedan: hans händer om relingen. Deras ansikten mot horisonten. Vandraren, Följeslagaren, som kastade hennes hatt i vattnet. Hans händer om hennes hals. Hur de föll i vattnet, flyende ljuset. Allt längre ner.

 

Djupet, den omedelbara kylan. Låsningen om hennes kropp. Förlamade lemmar. Den dunkande världen ovanför.

 

Hatten som skymtade nedanför. Armarna som aldrig sträcktes, bara tänkta i böjda rörelser.

 

Sjön, den gråa sjön. Han lämnade henne här. Hon är ensam.

 

Sjön, den gråa sjön, som krympte när han, den andre, kom. Orden som träffade henne, vägen som leder till honom. Efteråt, åter väntan. Hon sitter vid sjön. Fötterna rör inte vattnet. Ytan som blir blank. Hon ser sig själv. Ansiktet tydligt, blickar tillbaka mot henne. Huden, dragen, konturerna skarpa.

 

Hon knäpper upp sin klänning. Snörar av sig kängorna. Står barfota i det vita linnet. Kroppen rak, spänd. Hon skjuter ifrån. En pil över vattnet, en skälvning när hon klyver ytan.

 

 

Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist

 
X