Gå till sidans huvudinnehåll

Inledare Ordkonst 2013:1 – Litterär glömska

20 augusti, 2013

Vi glömmer att vi har glömt; om vi mindes vår glömska skulle vi gråta.
– Willy Kyrklund, ur 8 variationer 

 

Vi börjar med något av Friedrich Nietzsche. I Moralens genealogi skriver han att: ”kanske är ingenting rent av mer fruktansvärt och kusligt i människans hela förhistoria än mnemotekniken. Man inbränner något så att det stannar i minnet: endast det som inte upphör att göra ont stannar kvar i minnet.”

Att skriva är i någon mening att arbeta med ett tvåfaldigt redskap. Dels finns det något i varje text som minns sig själv. Själva akten att skriva ned något skänker det nedskrivna möjligheten att bli ihågkommet. Å andra sidan skriver man alltid mer eller mindre medvetenheten om att det man skriver kommer att bli bortglömt, precis som det allra mesta som har skrivits förut. Den här tanken finns nog i all litteratur, inte nödvändigtvis på ytan, utan oftast stum, ett stim djuphavsfiskar som bara talar genom spridda bubblor på ytan.

Anledningen till att detta nummer kommer till världen är att flera av oss någon gång i livet har slagits av den nästan om inte ångestdrivna, så i alla fall sorgsna omsorgen för den litteratur som glöms bort. Samtidigt som vi förstås har begripit att själva reflexionen som säger att något är bortglömt minns det; det som verkligen glöms bort är alldeles tyst. Det gör att sorgen som driver en som fascineras av den litteratur som inte ges utrymme i nuets salonger – som vi säkert misstar för minnets salonger – blir omättlig. Vi vet att om vi så hade satt samman tjugo liknande nummer hade det mesta fortfarande varit glömt. Hopplösheten är därför det här numrets outtalade undertema. Det betyder å andra sidan inte att ansträngningen är meningslös. Tvärtom om verkar frågan om litterär glömska väcka entusiasm, alla har vi en skatt eller två som vi tycker världen vet för lite om.

Kanske kan det nummer du just nu håller i din hand bidra till att någon av alla dessa skatter dammas av. Att nyfikenhet väcks genom Amanda Svenssons motivering till varför Harriet Löwenhjelm (1887-1918) är Sveriges mest oförtjänt bortglömda författare. Eller att någon känner sig inspirerad att förkovra sig i Ingemar Leckius (1928-2011) poesi efter att ha läst Aris Fioretos svar på samma fråga.

Men, kanske ni undrar, är då glömskan verkligen enbart av ondo? Kan inte den darwinistiska principen om naturligt urval vara applicerbar även på litteraturen? Den som går med sådana funderingar kan vända sig till Tove Lindéns bidrag. Tillsam- mans med Akademieledamoten Lotta Lotass, Litteraturbankens föreståndare Mats Malm och litteraturvetarna Peter Henning och Daniel Möller försöker hon reda ut just vari den litterära glömskans mekanismer består, och om den överhuvudtaget är något att beklaga.

Ett annat sätt att besvara den senare frågan på kan förstås också vara att bläddra fram till våra utvalda utdrag ur de två, numera förhållandevis bortglömda svenska författarskapen: Wendela Hebbe (1808-1899) och Gustaf Philip Creutz (1731- 1785). Läsa dem och fundera över om det är synd eller inte att just den här litteraturen fallit i glömska?

Oavsett om grävandet i den multnande litteraturmyllan är av godo eller ej, kan man förstås inte helt lämna samtiden där hän. Därför har också den nyskrivna litteraturen precis som vanligt sin plats hos oss. Såväl i form av verk att läsa, med bidrag från bland annat Jesper Festin och Ludwig Landström, som i läsningar av verk – med andra ord: kritik. Bland den finns till exempel Sofia Robergs recension av Nina Lekanders Hästar, män och andra djur och Philip Stålhandskes dito av Chad Harbachs Spelets konst. Om det i sin tur är böcker som också kommer sälla sig till den bortglömda litteraturen? Tja, det vet vi förstås inte förrän efteråt.

Li Eriksdotter Andersson och Victor Malm

 
X