Gå till sidans huvudinnehåll

Samtal med Peter Fröberg Idling

19 april, 2013

När Peter Fröberg Idling 2006 debuterade med Pol Pots leende var han en tämligen okänd biståndsarbetare och frilansskribent. Recensenterna plockade dock snabbt upp hans bok, som rönte uppmärksamhet på flera håll och nominerades till Dagens Nyheters kulturpris. På fiktionens rand balanserade Fröberg Idling en fragmenterad dokumentärroman om Kambodjas historia och 70-talets vanvettiga folkmord. Diskussionen kring boken kom främst att handla om ideologisk blindhet och den svenska delegation som fick besöka Kambodja under Pol Pot-regimen, och naivt rapporterade hem om ett land där lyckan och framgången spirade som ris ur fälten.

Efter sex år har Fröberg Idling återvänt till Kambodja. I Sång till den storm som ska komma tas vi tillbaka till landets mytomspunna och guldkantade 50-tal, och dras in i ett triangeldrama som utspelar sig veckorna innan det första självständiga valet 1955. Här finner vi den unge Pol Pot – vars namn fortfarande är Salot Sar – som lever ett dubbelliv. Dels som partisekreterare för det demokratiska partiet, dels som infiltratör åt den underjordiska kommunistorganisationen. Vi möter hans politiska rival Sam Sary, som leder den abdikerade kungens partipolitiska försök att återta makten. Och slutligen skönhetsdrottningen Somaly – förlovad med Sar – som inleder en affär med Sary. Det är en roman i tre delar där tre röster febrigt talar mot fonden av en annalkande katastrof. Boken nominerades under hösten till 2012 års Augustpris.

Inför Ordkonsts nummer Till provinsen träffar jag i december Peter Fröberg Idling på Kafé Copacabana vid Hornstull i Stockholm. Vi samtalar om hans relation till Kambodja, hans senaste bok, skrivandets universum och hans framtida författarskap.

 

*

*


Vad var det med Kambodja som fascinerade dig?

Den frågan är det naturligtvis svårt att ge ett entydigt svar på, men första gången jag kom dit fick jag ett starkt intryck av att jag såg en gestaltning av världsordningen utan kulisser. Den brutala kapitaliseringen av samhället blev så tydlig, tillsammans med den postkoloniala aspekten och de patriarkala strukturerna. Hela historien händer där samtidigt. Å ena sidan kan man se något som egentligen hör hemma på stenåldern, å andra sidan finns där det riktigt hypermoderna. Det handlar mycket om att se Sverige genom Kambodja. Så mycket hos oss blir tydligt genom dem.

Sen är det historien såklart, folkmordet och allt det där som är så obegripligt och fasansfullt att det är svårt att inte bli drabbad av det.


Hur har det varit att skriva om en kultur och en tid som inte är din egen?

Det är en bra fråga, men jag har inte tänkt på det när jag skrivit, utan sett båda mina böcker som undersökningar. Jag har velat ta reda på saker och skrivit mig fram till förståelse. När jag gick Biskops-Arnö tänkte jag att det skulle vara omöjligt att skriva om annat än det egna, sen visade det sig vara väldigt givande. Skrivandet skapar ett eget universum som kan vara väldigt likt vårt, men samtidigt är något annat.

Men naturligtvis finns det ett glapp mellan den verkliga verkligheten och den skrivna verkligheten som man kan ställa frågor om.


Och du tyckte inte att det var problematiskt att till exempel gestalta en trovärdig inre dialog hos dina kambodjanska karaktärer?

Jag trodde att det skulle vara svårt innan jag började, men det blev en icke-fråga när det skrivna universumet väl hade upprättats. Det som hände skedde liksom inuti den världen.


Det kanske också beror på hur man ställer sig i frågor kring fakta och fiktion.
Sång till den storm som ska komma kallar du för en fantasi. Samtidigt använder du dig av verkliga personer och historiska händelseförlopp, vilket hos många läsare reser just frågor kring trovärdighet och verklighetsförankring.

Absolut, men jag gör inte själv så. Om det står ”roman” på boken menar jag att den är helt lösgjord från verkligheten – även om den handlar om ett samtal som Johanna och Peter har över ett cafébord. Men jag är medveten om att andra blandar ihop det.


Har du fått reaktioner på det?

Inte än, vi är nog trötta på den debatten i Sverige. Men när boken översätts till engelska kommer till exempel Sam Sarys barn kunna läsa den, vilket kan skapa diskussion. Sarys yngsta son, Sam Rainsy, är oppositionsledare i Kambodja. Så eventuellt kan det blir politiska komplikationer kring det jag skrivit. Fadern var en kontroversiell figur och som bekant kan det mesta användas som slagträn i den politiska debatten.


En del som läst båda dina böcker har kanske lagt märke till att ett antal 
scener från Pol Pots leende återkommer i din nya bok. Men nu inte som fragment, utan som förstorade berättelser satta i mer detaljerade sammanhang. Jag tänker till exempel på en scen där den unge Salot Sar sitter tillsammans med det demokratiska partiets ledare Keng Vannsak på en uteservering och dricker iste och diskuterar det första självständiga valets möjligheter. Fanns det mycket material kvar efter din första bok som du ville jobba vidare med?

Just de styckena var det sista jag skrev i Pol Pots leende, små gestaltningar av händelseförlopp, en serie nedslag i Pol Pots liv. Jag visste kanske att en viss person befann sig på en viss plats då ett viktigt beslut fattades, och så skapade jag en miljö till detta. Ofta med något slags brasklappar: det var en solig dag, en regnig dag, de sitter i skuggan … Det kunde vara hur som helst. Det var det sista jag skrev i alla fall, och när jag var klar med den första boken och skulle bestämma nästa projekt öppnade sig detta för mig som en dörr. Den andra boken är absolut en fortsättning på de scenerna.


Vem berättade historien som ligger till grund för
Sång till den storm som ska komma för dig?

Jag läste den. Det var Keng Vannsaks berättelse från början. Han hävdade flera gånger innan han dog – vilket han tyvärr gjorde precis innan jag skulle få träffa honom för att reda ut hur saker och ting hade gått till mer i detalj – att förklaringen till Pol Pots radikalisering låg i att den här kvinnan lämnade honom för Sam Sary, samt att hela det demokratiska projektet havererade i och med valfusket 1955. Salot Sar stod plötsligt utan kärlek, dörren till det borgliga livet hade stängts och demokratin hade visat sig vara en fars. Vad återstod för honom nu?


Vetskapen om vad som komma skall skapar ju också en slags högspänning i berättelsen.

Ja, det finns något romantiskt över föreställningen att allt hade kunnat vara annorlunda, som gör den tilltalande att tänka på.


Vad är det som intresserat dig med Pol Pot som person?

Att han som ung beskrivs som en så trevlig men riktningslös person. Jag är ingen expert på andra diktatorers historia, men man har ju bilden av Hitler som jävligt förgrämd, bitter och revanschistisk. Stalin var en gangster, visserligen beläst, men med extremt uppblåst självbild. En Zlatan-typ – briljant men galen. Pol Pot verkar däremot inte alls varit sådan. Han var trevlig och charmant, men ingen man skrev hem om direkt. Jag har dragits till att det inte går att skönja den han kommer att bli, i den han är från början. Mitt intryck är inte heller att han är en karriärist, utan snarare en duglig organisatör som slumpen spelar i händerna.


Till skillnad från många andra diktatorer har han heller inte sin bakgrund i landets styrande skikt.

Det finns många intressanta moment i hans liv. Något som fångade mig var att han levde sitt vuxna liv som en fiktion, han fiktionaliserade sig själv. I min senaste bok spelar dubbellivet en viktig roll och jag frågar mig vem han var vid den här tidpunkten egentligen? I de intervjuer han gör efter att han tagit makten ger han ständigt nya versioner av sitt liv och sin bakgrund. Det har skrivits ett antal biografier över honom, men de visar bara hur svårt det är att veta vad som verkligen stämmer.


Har greppet du tar på Salot Sar i din nya bok med detta att göra? Där skriver du hans del av berättelsen i du-form, men låter det ändå anas att rösten som talar är hans egen, eftersom den är så intim. Det låter nästan som att huvudpersonen regisserar – fiktionaliserar – sig själv i sättet du skriver.

Greppet var rent intuitivt. Jag försökte skriva på massa olika sätt, men det blev inte bra. Jag vet inte varför jag började skriva i du-form, jag satt i flera månader och försökte få tag i honom på olika sätt. När jag väl provade du-formen så lossnade det, och blev roligt att skriva.


Det är ju en ovanlig form.

Ja, men du-tilltalet är ofta anklagande, jag ville snarare att det skulle vara hypnotiskt.


Samtidigt som det har toner av ett över-jag.

Ja precis, för det är någon som säger åt honom vad han ska och inte ska göra.


Den andra karaktären i
Sång till den storm som ska komma, Sam Sary, är en välkänd kambodjansk politiker. Den tredje personen, kvinnan de båda männen begär  Somaly  verkar däremot ha försvunnit med historien. Vem är hon?

Det har varit väldigt svårt att hitta någon information om henne. Den enda ingång jag har är Sam Sarys släkt. Jag har varit i kontakt med hans barn, egentligen bara för att få tag i information om henne. Men de har inte velat prata.


Lever hon fortfarande?

Sannolikt, men svårt att veta eftersom jag inte har fått tag i så mycket.


Jag letade själv på nätet för att se om det fanns någon gammal arkivbild på en miss Kambodja 1955, men hittade ingenting. Stämmer det att kvinnan i fråga var en skönhetsdrottning?

Till våren kommer det ut en svensk version av tidningen Granta, och då ska jag skriva om just det här. En text om sökandet efter Somaly, vilket jag ser mycket fram emot. Keng Vannsak hade rört till många saker i den ursprungliga berättelsen. Det lät som en sammanhållen historia, men när du tittade närmare på den såg du att den inte hängde ihop. Han hade till exempel blandat ihop personer och slagit ihop två personer till en. Det fanns en kvinna som blev utsedd till miss Kambodja, men om det var Somaly är inte helt klart.


När du skriver, tänker du att du skriver till Sverige från Kambodja då, eller till Kambodja från Sverige?

Den första boken hade jag ju nästan folkbildande ambitioner med. Det amerikanska bombkriget, folkmordet – det är mycket som folk inte känner till, men måste få möjlighet att läsa om. Jag inleder den andra boken med ett citat om att kriget och diktaturen inte bara utplånade det materiella, utan även minnen och kultur. Ingen fågel Fenix kunde resa sig ur den askan, allt hade försvunnit. Boken blev ett sätt att motsäga det citatet och försöka återskapa den värld som förlorades. Det var inte tanken först, men så blev det.

Annars har jag inte tänkt så mycket på en riktning. Jag vill inte att en kambodjan som får böckerna ska ha en massa anmärka på, och jag vill inte exotisera, men jag skriver främst för mig själv och tänker nästan aldrig på att bli läst.


Men om du hade folkbildande ambitioner måste du ju tänkt dig att du vände dig till en svensk publik?

Det är klart, men med den första boken var allt fortfarande väldigt oklart. ”Jag skriver med folkbildande ambition”, sa jag till min spegelbild och försökte se ut som en författare. I nästa stund kändes allt som ett grandiost självbedrägeri. Det var först när jag hade boken i min hand som det blev tydligt att det var det jag hade hållit på med. Så ja, det fanns en riktning, men det var länge mest en teater framför badrumsspegeln.


Många författare tar ju avstamp i specifika platser i sina författarskap, utifrån vilka de sedan skapar sina litterära hem eller provinser. Du har aldrig funderat på att använda dig av Kambodja på det sättet?

Jag tror inte att det fungerar så för mig. Den första boken är tydligt kopplad till Kambodja, men den andra boken har varit mycket mer av en värld i sig själv. Kambodja var bara marken som den stampade av emot, medan den första boken gick omkring på den. Det finns vissa konflikter och frågeställningar som känns fruktbara och som jag vill fortsätta skriva om, men de är inte bundna till plats.


Vilka är frågorna?

Jag har inte formulerat dem för mig själv på det sättet och jag vill inte sätta ord på dem heller. Jag vet författare som inte velat gå i psykoanalys för att de varit rädda att de plötsligt förstå saker och då förlora en del av sin litterära energi. Det kommer säkert att låta klyschigt om jag försöker också.


Har du något mål med ditt författarskap?

Nä.


Men vad tänker du ger dina böcker relevans?

Jag gick fyra terminer på Biskops-Arnö, en termin tillsammans med Susanna Alakoski. Hon pratade mycket om sitt politiska arbete, och att skriva romaner var en del av hennes politiska strategi. Det sättet att tänka är för mig helt främmande. Jag har ingen strategi alls. Varför skrev jag om Kambodja? Det bara blev så. Skulle jag skrivit om något annat? Det är en teoretisk fråga. Men jag har såklart hoppats att det skulle vara intressant för någon annan än för mig själv.


Och det har det uppenbarligen varit.

Det har varit lika överraskande varje gång. Vi får se med nästa bok.


Du vill fortsätta skriva?

Absolut. Det är det enda som jag tycker att det är någon mening med, även om det är jobbigt rent ekonomiskt. Den här boken har säkert kostat mig en halv miljon att skriva, och det är inga pengar jag räknar med att få tillbaka. Men man får inte tänka för mycket på sådant.


Vad läser du själv?

Eftersom jag jobbar som litteraturkritiker får jag oftast inte bestämma själv vad jag ska läsa. Men det finns mycket jag tycker om, allt från Per Odensten till Marie Silkeberg till Marguerite Duras …


Det är ju flera som har liknat din senast bok och dess febriga stämning vid Duras.

Det förvånade mig! Jag tittade på just Duras under tiden jag skrev, och funderade på hur hon gjorde i sina böcker. Jag insåg snabbt att det inte fanns något där att hämta där för mig. Det finns andra författarskap från vilka man kan låna element som är eleganta eller smarta, men Duras värld är helt egen, det är bara hon som kan skriva på det sättet. Man har ju hört många konstiga liknelser, men den överraskade.


Vad blickar du fram emot nu? Vet du vad nästa projekt kommer att bli?

Jag har arbetat som litteraturredaktör på tidningen VI och nere i deras arkiv kan du hitta långa intervjuer med författare från 40- och 50-talet. De pratar ofta om en idé de har till sin nästa bok, men tittar vi efter nu, så ser vi att den aldrig blev skriven. Det finns en historia om Dagerman också. Strax innan han dog var vännerna hemma hos honom. I maskinen sitter de första skrivna arken, den ska komma ut till hösten säger Dagerman. Men han hade skrivit sin sista bok!

I vilket fall, jag har en idé, men jag måsta börja skriva på den för att veta om den håller. Tidigare har jag haft en utgångspunkt, men inte vetat vad som sen ska hända. Nu har jag en hel story och jag vet inte om jag kan arbeta på det sättet, så det känns lite oroväckande. Vi får se, det kanske bara bli en novell. Blir den klar kommer den kommer förmodligen att röna mindre uppmärksamhet än mina föregående böcker. Men det får förlaget bjuda på, tänker jag


Men det kommer inte att bli en tredje bok om Kambodja?

Nej, den här gången blir det något annat.


Känns det vemodigt att lämna det lilla landet vid Mekong?

Det känns väldigt sorgligt att lämna det litterära universum som böckerna är. Det bästa som finns är att få vistas i det. Det handlar kanske om den sista tredjedelen av arbetet, när skrivandet har fortskridit så långt att det finns en värld att röra sig och laborera med. Man kan fritt styra och ställa. Det finns någon slags känsla av allsmäktighet i det som är nästan beroendeframkallande.

Lennart Hagerfors slog igenom med sina böcker om Afrika och fick inte tillbaka sina läsare förrän han återvände dit igen. Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra med Kambodja mer nu. Men, man ska väl aldrig säga aldrig.


Peter Fröberg Idling i samtal med Johanna Gustavsson
Foto: Thron Ullberg 

 
X