Gå till sidans huvudinnehåll

Inledare: Till provinsen

6 mars, 2013

Mitt straff är tungt att bära. Du driver mig bort från marken, bort ur din åsyn. Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden”, upprepar Kain Herrens dom efter att ha besudlat sina händer med brodern Abels blod. Kain blir med detta dömd till en kringdrivande tillvaro i hemlöshet och rotlöshet, förbannad och bannlyst, förpassad bortom Guds synfält. Förvisad till periferin – till provinsen. Och det är kring den – provinsen – vi rör oss i detta nummer av Ordkonst. Den gammaltestamentliga berättelsen om Kain har traderats och omförhandlats genom historien, i olika tiders läsningar laddats med nya innebörder; traditionellt framställd som det exilens existentiella mörker vilket väntar människorna efter fallet, kom den dock hos Lord Byron och Baudelaire att omtolkas som berättelsen om tillblivelsen av en ansvarig individ som bryter sin egen väg i livet. Rörelsen mot provinsen blir i dessa läsningar en fråga om att kunna omskapa sig själv bortom ursprungets inskränkningar. I Johanna Gustavssons essä om just Kain och Abel – vilken inleder detta nummer av Ordkonst – får vi läsa om den gammaltestamentliga berättelsen sedd ur en personligt såväl som vetenskapligt kluven synvinkel. I denna essä upplöses slutligen polariteten mellan centrum och periferi – det tecken som är inpräntat i Kains panna visar att Gud är närvarande även i förvisningen: ”Så är talande nog också landet Nod homofont med svenskans nåd.”

Liksom Kain blev Ovidius tvåtusen år senare tvingad att lämna sin hemmark. År 8 e Kr blev han av kejsar Augustus deporterad från sitt älskade Rom till den romerska provinsen Moesia vid Svarta havet, landsförvisad på livstid. Påtvingad den dystra tillvaron i utkanten av ett centrum, fylld av en brinnande längtan tillbaka till mittpunkten, begråter skalden i sina klagosånger exilens bitterhet och lovsjunger sina drömmars Rom, som han aldrig mer kommer få återse. I vår tid har den västerländska imperialismen upprätthållit och reproducerat den hierarkiska syn på centrum-periferi som rådde under Ovidius tid, och med sina kolonialprojekt spridit den till resten av världen. Vilka är möjligheterna för en individ eller minoritet att vägra förhålla sig till definierade mittpunkter och upprätta nya centrum? Här aktualiseras infekterade geopolitiska frågor om gränsdragning och autonomi, som de i Katalonien eller Kosovo – eller som i nittonhundratalets (ofta våldsamma) avkoloniseringsprocesser. I numret möter vi Peter Fröberg Idling som berättar om sin senaste bok, Sång till den storm som ska komma, som handlar om veckorna kring Kambodjas första självständiga val 1955, efter att ha blivit av med det franska styret. Med Ordkonst talar han om sin relation till landet och arbetet med boken.

Vem har makten att definiera centrum och vilka måste underkasta sig preciseringen? I Molly Uhlmann Lindbergs text om Kristian Lundbergs Yarden får frågan både ett socialt och strukturellt perspektiv. Här följs rörelsen bort från centrum till det inhägnade område i Malmö hamn utifrån vilket Lundberg skildrar det sociala utanförskapets exiltillvaro. Den arbetsmiljö Lundberg gestaltar är inte självvald, utan ett resultat av en politik som resulterat i nedmonteringen av ett välfärdssamhälle.

Men rörelsen utanför ett centrum kan också vara ett omhuldande av det egna landskapet som identitet. Den litterära provinsialismen har ofta fyllt kulturgrundande funktioner, inlemmats i kulturella självförståelser – på individuell, provinsiell, men även nationell nivå. Så har den lokala ortsbefolkningens liv i Lagerlöfs och Tunströms Värmland eller Sara Lidmans Västerbotten blivit till några av den svenska litteraturens stora angelägenheter. I provinsiallitteraturen upprättas nya centrum, nya bruk av idiom och berättarformer, fokus har förflyttats. Sådana är till exempel Dan Anderssons stockeldsvisor, Bo Setterlinds pastoraler, Stina Aronssons romaner om den tornedalska landsbygden, Tage Aurells magiskt avskalade folklivsskildringar – bara för att nämna några.

I essän ”Förtryckande och förtryckta röster” av Anton Wedding får vi läsa om hur den språkliga särprägeln i Jonas Hassen Khemiris romaner fungerar och utmanar rådande hierarkier genom ett bejakande av (ofta självkonstruerade) sociolekter och dialekter. Och i Tove Lindéns ”Överallt går jag och matar solen med ett sorl av strålar” får vi bekanta oss med den andalusiska landsbygden i Federico García Lorcas Blodsbröllop, där de överdrivna strukturerna blir en kritik av ett patriarkalt samhälle.

I Victor Malms essä ”Lämnas att skymma” är det kroppen och åldrandet som står i fokus, och i Thomas Evertssons ”Sorgens elixir, verbets exil, dödens agens” Bruno K. Öijers poesi, i vilken verbets exil som poetiskt grepp blir en tidslig händelse relaterad till det förlorade ordet och det okända. I numret presenterar vi dessutom nyskrivna skönlitterära texter av Anna Norberg, Tove Folkesson och Michael Economou.

 Ordkonst har alltså ställt frågan vad en provins är och genom de samlade texterna har vi försökt röra oss i riktning mot den. Med dessa ord lämnar vi över till läsaren att ta sig an sin egen definition av provinsen i litteraturen. Trevlig läsning!

 

   

Anton Wedding och Viola Bao

 
X