Gå till sidans huvudinnehåll

Essä: Stol i huvudet, näsben i hjärnan

7 februari, 2013


Det är juni 1998, i Pittsburgh, Pennsylvania. Arton tusen människor har samlats runt en fyrkantig scenkonstruktion inuti en hockeyarena för att se två 
män skada varandra. Männen balanserar med högskaftade stövlar ovanpå en enorm metallbur; fem meter bred och fem meter hög. Den ene skall just till att kasta den andre över burens kant. Publiken jublar när den glänsande mannen passerar över kanten. Hemgjorda skyltar i papp svajar bland upphetsade människokluster. Några sekunder senare flyger den kastade mannen rakt ner i ett bord som bryts sönder av tyngden. Kommentatorns passionerade tjut viner genom arenan, uppjagat som från en predikstol i djupaste södern:

Good God almighty! That killed him! With God as my witness, he is broken in half!

Den fallna kämpen, Mick Foley, ligger stilla en stund. Han kvider och vrider på sig; kämpar mot den egna trasiga fysiologin. Foley har brottats sen högstadiet och gjort en karriär på att satsa allt, på att anfalla i brutal vrede utan en tanke på riskerna. I ringen heter han Mankind och han är trots kommentatorns dödsdom inte bruten än. Sjukvårdare lyfter upp honom på en bår och bär bort honom från scenen när han sliter sig upp och fortsätter matchen. Publiken skriker rakt ut i blodtörstig extas. Efter en stunds tvekamp är de två brottarna återigen uppe på metallburen. Foleys motståndare kallas Undertaker och är ett två meter långt gotiskt monster. I verkligheten heter han Mark William Calaway och är uppväxt i Houston, Texas. Hans fasanfulla alter ego, stor publikfavorit och folkhjälte, får efter ett antal välplacerade slag ner den utmattade Foley på knä. Med ett ryck lyfter Undertaker upp sin motståndare i halsen och slår sedan ned honom mot burens tak med en sådan kraft att metallnätet ger vika och Foley återigen hamnar i fritt fall. På vägen ner sluter han ögonen och drömmer kanske en stund.

*

Pro wrestling är på många sätt en fullständigt amerikansk kulturyttring. Företeelsen har inte överdrivet mycket med vanlig brottning att göra, utan är ett ohämmat teatraliskt spektakel som frossar i det våldsamma, fula och billiga. Man finner den ofta omnämnd någonstans mellan countryrock, vattnig lager, dubbla baconhamburgare och Fox News. Med andra ord den i många européers ögon typiskt amerikanska lågkulturen. Men likt alla andra konstformer bygger wrestling på komplicerade interna strukturer och förvaltar genom sparkar och slag en omfångsrik historia, tätt sammanknuten med den amerikanska kulturens arvsmassa.

Det är runt artonhundratalets mitt som uppvisningsbrottningen slår igenom på bred front. Några decennier tidigare har Förenta staterna förvandlats från en slumpmässigt sammanpressad massa av vilsna invandrare till en mer samlad population av medborgare genom krig och expansion. Det är det amerikanska folkets strävan att manifest destiny, det vill säga expandera sitt territorium utmed hela kontinenten och på så sätt uppfylla sitt öde. Inspirerade av detta lösa koncept, ett bubblande hopkok av religiös determinism, guldsugen opportunism och gammal god rasism; ivrigt påhejat av profitsniffande näringsidkare, reste hundratusentals nybyggare ut mot de oändliga landmassorna. När små städer pusslats ihop av funnet virke och sandsten och urinvånare mördats blev man förståeligt nog sugen på underhållning. Det här är brottningen kommer in. Den har sitt direkta ursprung i den typ av Starke Adolf-karaktärer som på marknader och mässor utmanar förbipasserande besökare till envig. Dessa herrar var anställda på kringresande cirkusar som reste runt genom staterna och slog ned tältpålarna varhelst man kunde tjäna snabba pengar. I de mer avlägsna delarna av Förenta staterna var de naturliga ekonomiska knutpunkterna state fairs där man sedan republikens tidigaste dagar sålt och köpt boskap och jordbruksutrustning, samt berusat sig och spelat bort sina surt förvärvade guldklimpar. I denna bördiga mylla, full av freak shows, hasardspel och dansbanor, växer den amerikanska populärkulturen långsamt fram. Den för några år sedan avlidne författaren tillika amerikanen David Foster Wallace beskrev i en artikel för Harper’s konceptet:

The state fair’s animating thesis involves some kind of structured, decorated interval of communion with both neighbor and space – the sheer fact of the land is to be celebrated here, its yields ogled and its stock groomed and paraded. A special vacation from alienation, a chance, for a moment, to love what real life out here can’t let you love.

En paus från en bister verklighet, men också något ogripbart. Man ska inte bara komma att beundra det konkreta landet, utan genom denna ”gudstjänst” också bidra till att frambringa en splitterny nationell identitet. Det är viktigt att inse hur formbart Förenta staterna är i sin linda. Under krävande långfärder över Atlantens blådjup hade svultna utvandrare drömt om att fly undan det egna ödet, att vända på livets lott. Den fattige bonden kunde bli oljemagnat, den rike prästen blev kanske skalperad. Kanske kan man kalla den amerikanska staten karnevalisk, i det avseende att den för de invandrande erbjöd en värld ställd på sitt huvud. En plats där alla i teorin hade samma förutsättningar till framgång. Med våldets hjälp trodde man sig ha tämjt orättvisorna och skapat en rättvis värld.

State fairs uppstod spontant lite här och där, främst som skördefester. De skulle dock växa i popularitet när stora jordbruksföretag gav sig in i leken för att sälja in maskiner och produkter till bönderna. Det är ur denna enorma karneval som den legendariske Buffalo Bill, född William Frederick Cody, karvar fram cowboymyten ur lösa rykten och cirkusinslag lånade från alla möjliga källor. På marknadernas sönderstampade gräsmarker skriver man helt sonika om sitt lands historia. Nybyggaren blir amerikanen, och amerikanen är precis som sin nyanlände anfader en ständigt strävande individ. Ute på slätterna är det äta eller ätas. Att underhållning som i princip helt hållet bygger på att ge folk på käften skulle bli populär i sådana kretsar är föga förvånande. Låt oss således återvända till brottaren som högljutt förolämpar den förbipasserande folkmassan för att få dess uppmärksamhet i myllret av utmaningar, skäggiga damer, Buffalo Bills’ Rough Riders, dvärgar och den vilda banjomusiken; sammanspjälkad av europeiska visor, slavars arbetssånger och de enkla stränginstrument ett materialsnålt liv på vischan har skapat. Det fanns pengar i potten för den som kunde slå ner muskelbergen men det var det förstås få som gjorde. Då och då klättrade andra professionella brottare upp i ringen och utmanade den starke mannen, utklädda till vanliga marknadsbesökare. Detta gjordes delvis för att göra utmaningarna mer spännande och locka publik, men också för att tjäna pengar då man ofta satsade stora summor på utkomsten. I John Sayles A Moment in the Sun, ett Tolstoj-influerat mastodontverk om det amerikanska sekelskiftet, finns en intensiv sekvens där Hod, en guldgrävare som blivit blåst på allt han äger i Klondike, får en chans att tjäna sig en snabb hacka i boxningsringen. Han blir givetvis mörbultad av sin motståndare. Efter en stund böjer sig motståndaren fram och viskar i den misshandlade Hods blödande öra. Han måste stå ut sex ronder, för det har ägaren lagt pengar på.

You better throw some leather, son” Choynski mutters in his ear before pushing him away, “or these people are gonna string us up.”

 

Muskelmännen fick med tiden smeknamn och tydliga karaktärsdrag. De började spela roller, och när brottningscenen flyttat in till storstäderna i början av nittonhundratalet hade kämparna fått bakgrundshistorier och spektakulära utstyrslar. Det var runt denna tid som vikten av att upprätthålla skådespelet blev allt tyngre. Brottarna var inte längre idrottsmän, utan karaktärer engagerade i komplexa fejder, allianser och rena krig. Självklart var det mesta ett spel för gallerierna, men det var först på trettiotalet som det skulle komma till allmän kännedom att brottningen var planerad i förväg och till stor del ren och skär teater. Fajterna planerades noggrant ut i förväg som kombinationer av standardiserade grepp. Mellan dessa fanns det rum för improvisation, inte helt olikt en annan amerikansk konstform – jazzen. När sanningen till slut uppdagades blev wrestlingen allt mer spektakulär, med karaktärer som i allt större utsträckning använde sig av gimmicks och vansinniga ursprungsmyter. Ännu fler cirkustricks hämtades in. Med en dold bägare olja kunde en kämpe spruta eld. En snillrikt konstruerad matta tillät vildare kast och fall utan ökad risk för allvarliga skador. Uppdelningen mellan goda och onda karaktärer blev också tydligare. Inom brottningen kallas goda karaktärer för babyfaces och onda för heels. Babyfaces utmålas ofta som folkhjältar och är alltigenom välmenande och rättvisa. De elaka heels är såklart genomruttna. Det är viktigt att få publiken att stödja matchens face, då denne förmodligen kommer att segra, så den brottare som är heel får ta till rätt plumpa metoder för att skapa hat. En klassiker är att baktala staden matchen tar plats i. Vissa karaktärer har gått avsevärt längre än så, som när Sgt. Slaughter mitt under pågående Gulf-krig uttalade sitt stöd för den irakiska armén och Saddam Hussein. Nazistgimmicks var också förvånansvärt vanliga fram till 80-talet. Genom att framställa sig som en skurk låter man publiken glädjas åt den godas seger.

Uppvisningsbrottningen idag är hisnande i sin komplexitet. Brottarna är alla involverade i ett flertal mer eller mindre stabila allianser, och har helt egna panteon av samhörande kämpar. Precis som grekiska gudar eller folksagornas hjältar skiftar de form med tiden. Allt detta karaktärsbygge har sitt ursprung i ordet kayfabe, ett ord taget från den slang som amerikanska marknadsarbetare använde sig av för att diskutera branschhemligheter utan att någon utomstående skulle förstå. Kayfabe betyder uppehållande av skådespel, och är strävan efter att få publiken att uppfatta det som händer i ringen som verkligt. Kämparna bör helst hålla kayfabe konstant. Detta innebär att de även i det vardagliga livet förväntas spela sina karaktärer. Det finns ett flertal exempel på brottare som vägrat lämna sina roller, även under allvarliga flygplansolyckor och dylikt. Den mexikanske kämpen Rodolfo Guzman Huertas karaktär El Santos ansikte doldes ständigt av en vit mask. Huerta tog av sig sin mask inför publik en enda gång: en vecka innan sin död vid sextiosex års ålder. Trots allt detta arbete vet förstås större delen av publiken hela tiden om att underhållningen är just underhållning, och att hatet och slagen inte är på riktigt. Man leker därför konstant med den fjärde väggen. Att antyda att en match spårat ut från det givna manusspåret och nu blivit ett verkligt slagsmål är ett klassiskt grepp. Ett annat är att låta de faktiska medarbetarna, såsom WWE-chefen Vince McMahon, delta i kamperna och interluden däremellan. Märkligt nog kräver dessa dramatiska vändingar att publiken är medveten om kayfabe, som ju ska existera för att få matchen att kännas verklig. Genom detta anmärkningsvärda jonglerande med berättelselager skapas en snårig metafiktion där brottarna i praktiken konstant spelar roller som spelar roller, vilka samtidigt är medvetna om att de är fiktiva karaktärer. Det är bland annat denna aspekt som intresserar Roland Barthes när han ägnar ett kapitel i Mytologier åt uppvisningsbrottningen och dess, i hans ögon, avancerade semiologi. I wrestling finns inget riktigt tävlingsinslag utan bara överdrivna signaler och symboler, laddade med dramatisk kraft. Föreställningen är fiktion uppdelad i sina blodiga beståndsdelar. Det goda besegrar alltid det onda till slut. Den moraliskt veka, onda mytologiska figur, som Barthes benämner ”bastarden”, måste bestraffas för sina synder genom svårt lidande till allmän beskådan. I ringen blir kämparna gudar, eftersom de med våldets hjälp skapar en ordnad värld, där livets orättvisor tämjts och en sann rättvisa kan existera.

*

Mick Foley faller med slutna ögon mot marken. En stol bryter fallet och slår in en tand som passerar genom gommens mjuka vävnad och upp mot näsbenet. Blod forsar ur munnen på den avsvimmade brottaren. Han kvicknar till efter en liten stund och fortsätter matchen. Till slut har Foley på något sätt fått ner sin motståndare på marken. Han plockar stapplande fram en påse med häftstift och häller lurigt ut dem på mattgolvet. Med ett grepp runt Calaways underkäke försöker han trycka ner honom mot stiften, men motståndaren griper tag och slänger ned honom på mattan. Foley landar inte riktigt som han ska men rullar skrikandes över häftstiften ändå. Publiken jublar när ryggskinnets söndras och Foley faller ihop. Den snillrikt konstruerade mattan är nedsmetad med mörkt blod. Ytterligare en ondska har här besegrats. ”I think I’ve won one match this decade and I don’t see any reason to change that”, sa Mick Foley en gång.


Text: Jakob Holmberg
Illustration: Saga Bergebo 

 
X