Gå till sidans huvudinnehåll

Kritik: Parallella historier Del 1 – Det stumma territoriet

3 februari, 2013


Péter Nádas
Parallella historier Del 1: Det stumma territoriet
Albert Bonniers Förlag, 2012
Översättning: Maria Ortman

 

När jag läste Péter Nádas Fotograferingens vackra historia då den kom ut på svenska för ett par år sedan kändes det som att jag stiftat en ny bekantskap, som att det här var en författare jag ville umgås mer med. Skildringen av ett drömskt och odefinierat förra sekelskifte och en nervsjuk kvinna med ambivalent sexualitet, allt fångat genom den tematiska fotolinsen, satte djupa spår hos mig. Blandningen mellan poesi och ironi, mellan skönhet på gränsen till kliché och luftrenande inslag av det groteska, var så välkalibrerad att han inte tappade mig som läsare ens i de mer krävande partierna.

Därför såg jag naturligtvis fram emot Nádas magnum opus Parallella historier, en roman som i det ungerska originalet är över tusen sidor lång, men som i den svenska översättningen (barmhärtigt nog?) delats upp i tre. Nu finns alltså den första delen av detta arton år långa romanprojekt i svensk översättning av Maria Ortman, som jag utan några som helst kunskaper i ungerska bedömer ha gjort ett gott jobb. För det är nog ingen lätt bok att översätta.

Det är nästan så jag blir andfådd bara av att skriva det här – ”magnum opus”, ”över tusen sidor”, och så kan vi addera de nobelprisrykten som finns kring Nádas. Parallella historier är en koloss, en betydande koloss. Men med litteratur är det ju ändå texten och inte kontexten eller paratexten, allt det yttre bjäfset och den fysiska tyngden, som är det viktiga. Och det här är en text som är djupt mänsklig. Som baksidestexten uttrycker det skildrar Nádas hur historien rör sig i ”stora skred, genom tidens och kropparnas utsöndringar; ändå är varje enskilt öde minutiöst återgivet.” Denna paradox är både romanens styrka och dess svaghet.

Berättelsen börjar i Berlin, 1989. Murens fall, Sovjets upplösning, slutet av en era, slutet av ett sekel som vi kallar mänsklighetens mörkaste, i en av de städer där detta mörker legat som tätast och längst. Det börjar lustigt nog med en mordgåta, men genom att individuella öden vävs samman, i dröm och i verklighet, hoppar intrigen bakåt i tiden, man får uthärda några plågsamma sista dagar av Andra världskriget. Sedan befinner vi oss tillsammans med tre betydelsefulla män på ett badhus, för att så småningom landa i åttiotalets Budapest och kanske århundradets mest utdragna sexscen.

Jag vet inte hur jag ska sammanfatta någonting med den här romanen. Den är så rik och så översvallande, så spretig och så fylld av människor att jag måste föra anteckningar för att hålla reda på persongalleriet. Men essensen är ändå denna: Ungern är ett plågat land, krigen har dragit igenom det, Sovjetunionen har approprierat det, de har kämpat för sin frihet. Nádas föddes under det svåra fyrtiotalet, hans föräldrar var kommunister men överlevde den ungerska nazistregimen – båda dog dock innan Nádas hann bli myndig, modern av sjukdom och fadern – som efter kriget var involverad i komunistpartiet – tog livet av sig efter att ha anklagats för förskingring. Nádas är en individ i det stora maskineri som är den europeiska efterkrigshistorien, och han skriver nu om andra individer som upplevde tiden ur andra perspektiv.

Det som kännetecknar Nádas stil härrör till stor del från hans tidigare karriär som fotograf. I Fotograferings vackra historia var detta mer än uppenbart, men även Parallella historier är berättad med en fotografs blick. Det är framförallt makroobjektivet som använts – scenerna är extremt inzoomade, och det gäller inte bara den rumsliga dimensionen utan även den tidsliga. Oftast är den berättande tiden långsammare än realtid, ofta görs omtagningar och scener berättas gärna ur två eller fleras perspektiv samtidigt eller efter varandra. Det är här det ibland blir problematiskt: Nádas vill så gärna visa hur människors öden flätas samman, inte bara själsligt och abstrakt utan rent fysiskt, kroppsligt. Han låter inte sina romanpersoner ha en tanke eller känsla ifred utan att söka dess källa och följa strömmen till dess olika möjliga utfall, dess potentiella utagerande i världen. Det är fascinerande, det är ett berättande i Marcel Prousts tradition, där minnen och tillbakablickar breder ut sig sida efter sida och där associationerna som framkallar dem ofta är banala och djupt mänskliga. Det kan vara en lätt rörelse som försätter en romanperson i ett transtillstånd, och medan en sekund passerar i den yttre handlingen får vi sida efter sida ta del av en scen från en förgången tid, som på något väldigt vagt sätt har antänt samma synapser som den scen som nyss berättades. Och detta i sig fungerar bra även om det är väldigt uttröttande och ibland, för att vara ärlig – långtråkigt. Det jobbiga är de fokaliseringsskiften som sker osynligt mellan styckena i scener med komplicerade psykologiska skeenden. Kanske har nyanser i språkdräkten gått förlorade i översättningen, men jag finner det ofta näst intill omöjligt att avgöra vem som pratar, eller måste åtminstone ta god tid på mig och ibland bläddra tillbaka för att bli säker.

Det är helt enkelt inte en lättläst bok, och det var inte vad jag hade hoppats på heller. Men uppenbarligen hade jag hoppats på något annat, för jag är lite besviken. När man lägger ned så stor möda på en roman vill man ”ha ut någonting av det”, så enkelt är det. Och jag går visserligen inte tomhänt ifrån Parallella historier, men mer förvirrad än berikad. Visst kan det ha mycket att göra med att romanen är delad i tre – berättelseflätan klipps av och alla trådar fladdrar lösa i vinden. Det är svårt att säga ifall de kommer knytas ihop bra igen i nästa del.

Och sedan är det den här kroppsligheten. Även i Fotograferingens vackra historia var som sagt grotesken närvarande. Jag kommer att tänka på François Rabelais och den uppförstorade kroppen i Den store Gargantuas förskräckliga leverne – här är kroppsligheten verkligen inzoomad, och – inte upphöjd – men framskjuten. En del av Parallella historier skildrar ett antal personer som lever tillsammans i en gammal lägenhet i Budapest: en mor, en vuxen son, hans fästmö, en kusin. Fadern, en känd professor, ”en av sin tids skarpaste hjärnor”, ligger dement och döende på ett sjukhus. Lägenheten blir en kittel där personligheternas individuella kemi hettas upp och reaktioner sker, och de lever i medvetenhet om att alla andra hör vad de gör när de tunna väggarna står emellan dem. Kristóf brukar lyssna när kusinens fästmö sitter på toaletten om kvällarna, han lyssnar på hur hon utför sina behov samtidigt som Ágost slamrar i köket, och störs av att även kvinnor, under sin patina av värdighet, fiser precis som män. Gyöngyvér å sin sida brukar tänka på honom när hon har sex med sin känslokalle fästman, hon stönar åt honom och hoppas att han hör genom väggen, hör att hon är medveten om att han lyssnar. Det är ett utsnitt av människolivet: de äter, skiter och knullar, om och om igen, ljuden av livets basala aktiviteter fortplantar sig genom väggarna och hemligheterna delas, men talas inte om – ”varje människa är en mästare i förställningens konst”, som det konstateras. Nádas beskriver delar av detta som många författare skulle rodna av att ens formulera för sig själva, åtminstone på ett så avslappnat, näst intill skojfriskt, vis. Men trots att allt ter sig mycket naturligt framstår det snarare som desillusionerat. Kanske är det därför som jag, som egentligen tycker om att kroppen får ta plats i litteraturen, kan tycka att det blir lite too much. På gränsen till raljerande.

Inte minst skildringen av Gyöngyvérs och Ágosts första möte. Jag tror det är så här års som priset för sämsta litterära sexskildring delas ut, och jag vet inte om den här direkt är sämst, men den är nog åtminstone märkligast och längst. Invävt i deras besinningslösa kopulerande är dock tillbakablickar som berättar något annat, en skärva av europeisk historia. Båda deras öden är påverkade av historiens skredvisa rörelser, och när deras skrev rör sig mot varandra i bortåt hundra sidor berättar det trots allt mycket mer än att de är väldigt kåta på varandra. Men det är bara det att det inte bara handlar om en enskild scen eller två eller tre. Romanpersonerna i Parallella historier tänker på sex hela tiden. De är helt besatta, framför allt av det manliga könsorganet.

Parallella historier är helt enkelt en intensiv mix av sex och död, fast med Proust och inte någon deckarförfattare som närmsta referens, inledningsscenen till trots. Nádas är en storartad och ambitiös författare, något annat går knappast att säga, men just här har jag en krypande känsla av att han har för många trådar i sin väv, att han tagit sig vatten (eller om ni tillåter mig att vara plump: sädesvätska) över huvudet. Men samtidigt är det svårt att säga något definitivt förrän resten av romanen finns att läsa på svenska, särskilt som det verkligen handlar om texten som väv här: det finns så många lösa trådar som väntar på att bli tvinnade till en meningsfull bild. Frågan är om inte tröskeln att ta sig an nästa del kommer kännas lite för hög. Men kanske har jag hämtat andas tills dess.

(Band 2 beräknas utkomma i januari 2013)


Sofia Roberg 

 
X