Gå till sidans huvudinnehåll

Kritik: På väg mot språket

17 februari, 2013

Martin Heidegger
På väg mot språket
Drucksache, 2012

Översättning: Ola Nilsson och Sven-Olov Wallenstein

 

Den som slår upp substantivet ”heidegger” i The Philosophical Lexicon lär att en heidegger är en massiv apparat för att borra igenom tjocka lager av substans. ”It’s buried so deep we’ll have to use a heidegger”, upplyser ett exempel. Ordboken är en samling mestadels elaka skämt. Men den säger ofta något sant. Inte är bara ljudbilden passande – låter inte ”heidegger” som en vidunderlig jordborr? – definitionen sammanfattar på sitt bitande vis Martin Heideggers filosofiska kynne. Djupsinnet är svårslaget. Han är det idoga grävandets filosof, alltid sökande efter en förborgad existens.

I På väg mot språket kan vi för första gången följa Heideggers djupaste språkfilosofiska utgrävningar på svenska, en samling ursprungligen publicerad på tyska 1959. Sven-Olov Wallenstein och Ola Nilsson står för översättningen som är utmärkt. Det kan dock inte hjälpas att mer går förlorat i översättningar av Heidegger än för de flesta andra filosofer. Hanteringen av språket är egensinnig, excellerar i nybildningar och undviker konventionellt tal, liksom för att slå tanken fri från det nedärvda språkets fjättrar. För den som klarar sig någorlunda på tyska förblir Heidegger lättare att förstå i original.

Heidegger skriver på randen till den cartesianska traditionen. Om Heideggers företrädare på professuren i Freiburg, Edmund Husserl, är kulmen på denna tradition, är hans egen ambition att bli dess bane. I denna tradition strålar det filosofiska projektet samman i en kategori: det transcendentala subjektet. (Subjektet förstås som den aprioriska grund på vilken resten av filosofin måste vila.) Termen är Kants, men föreställningen möter vi redan hos Descartes. Den finns kvar hos Husserl, men för att undvika den besvärande solipsism som lurar hos föregångarna, ger han världen en mer fundamental plats i analysen. Medvetandet är alltid medvetande om något, lyder formeln. Därför kan aldrig subjektet isoleras. Utmed detta spår förvecklar sig Husserls tänkande: historien, kulturen och livsvärlden inbegrips efterhand i den så kallade generativa fenomenologin och han sår fröet till den tidiga Heideggers filosofi.

I Varat och tiden från 1927 försöker Heidegger bryta med traditionen. Begreppet om subjektet överges till förmån för begreppet om tillvaron. Dess struktur utlägger han som i-världen-varon i en rik uppsättning analyser, i en närmast oöverskådlig begreppsapparat, med ett imponerande snille och sällsynt originalitet, allt sprunget ur en häpnadsväckande prosa som kommer att bli filosofens adelsmärke. Det är ett storverk. Men radikaliteten till trots är den äldre Heideggers dom att försöket misslyckas. Subjektet flyter ut i världen, men traditionens grundvalar består. En av dessa är att språket uppfattas som uttrycket för en icke-språklig meningsstruktur. Först en idé, sedan en språklig artikulation. Språket träder in i andra hand.

Brottet med denna idé skymtar förvisso i Varat och tiden som en fråga. Är språket ett verktyg tillhanda i världen eller är det av samma art som tillvaron? Eller är det möjligen något helt annat? Så frågar Heidegger, ger inget svar och förråder sina inre slitningar.

På väg mot språket löser upp knuten: språket är något annat. Språket tar subjektets plats. Det transcendentala subjektet ersätts med det transcendentala språket, även om Heidegger nu vandrat så långt utmed egna stigar att han avstår från sådan konventionell terminologi. Samlingen innehåller många satser som kunde ge den nya språksynen en lämpligare devis: ”Språket talar”, ”Språk är språk”, ”Språket är varats hus” eller ”Inget ting må vara där ordet brister”, den sista från en dikt av Stefan George. För denna frestelse måste vi akta oss. Heidegger varnar för att göra sådana prövande formuleringar till slagord. Den här filosofin kan vi inte nalkas på vanligt vis. Sammanställs den i ett system av utsagor, då falnar glöden och erfarenheten som Heidegger gör med språket blir till aska.

För att kunna förstå Heidegger måste vi lära att läsa filosofi på ett ovant sätt. Vi måste lyssna. Vi måste lyssna till Heidegger såsom han lyssnar till språkets tilltal, lyssna till honom såsom till en språkets Hermes. Vi måste lyssna och dröja för att erfara samma väg. Den kortsynte studenten, som glupskt önskar sig serveras färdigbakade utsagor, göre sig icke besvär. På väg mot språket är ett stycke litteratur i eminent mening och bör behandlas som sådan. Det är först genom att förstå hur Heidegger talar som vi kan komma att förstå vad han talar om.

Heideggers temperament har med tiden svalnat. I Varat och tiden rusar han, avverkar hela existensen i en våldsam ansträngning. I På väg mot språket trevar han, väntar, upprepar, vänder om och tillbaka. Ibland tycks han helst vilja tiga, fast talar ändå. Han anlitar ingen metod. Det rör sig inte om det vetenskapliga föreställandet. Detta är: tänkande. Vetenskapens frågor behärskas av metoden. För tänkandet gäller en annan lag: det rör sig i trakten.

Att röra sig i trakten innebär att låta sig öppnas för det som ges till tänkandet att tänka. Det är inte att fråga. Det är att lyssna. Det är att erfara vad som tilldrar sig innan frågan kommer till skott. Egentligen har vi alltid redan erfarit detta, alltid hört språkets tilltal, menar Heidegger, för annars kunde inte språket stå till vårt förfogande. Det svåra är att för tänkandet artikulera språket i språk – att låta dess innersta stiga upp till människans tal.

Diktandet kan vara till hjälp. Tänkande och diktande är granntrakter enligt Heideggers utläggning. Genom läsningar av bland andra Stefan George och Georg Trakl vill han gå från en diktande erfarenhet med språket till en tänkande erfarenhet med språket. Fastän han betonar att vi inte får göra våld på dikten, inte överfalla den från tänkandets håll, syns det emellanåt vara precis hans gärning. Trakls dikt delar han upp som efter en mall i världens fyrhet – i jorden, himlen, de dödliga och de gudomliga, i en begreppskonstellation han redan koncipierat i tidigare skrifter. Övergreppet röjer ett allmänt problem: kan den diktande erfarenheten överhuvudtaget förmedlas utanför dikten utan att omdanas till något annat? Av allt att döma inte. Men eftersom detta förhållande torde vara någorlunda enkelt att begripa, belyser det vad Heidegger avser med att tänkandets väg är väsensskild från vetenskapens föreställande. Tänkandet kan inte ställas upp i vetenskapens utsagor utan att upphöra att vara tänkande. Det vore att ge sken av reda i tanken på bekostnad av tänkandets redlighet.

Heideggers språkfilosofi har en del diskutabla drag. Den allvarligaste invändningen rör den fundamentala roll han tillskriver språket i erfarenheten av världen och av tingen som vi där stöter på. Är verkligen språket allomgripande? Kan vi inte blott se, höra, känna och smaka vår värld? I alla händelser är Heideggers språkfilosofi förödande för det hermeneutiska program han även brukar tillskrivas. För Heidegger är nämligen varat såsom det öppnas av språkets semantik omöjligt att revidera. I denna mening är språket transcendentalt. Det är en oantastlig om än historiskt föränderlig källa som skänker människan världens essenser. En sådan teori har inte rum för någon hermeneutisk cirkel av heideggerskt slag.

Alla invändningar åsido. För den som vill förstå Heidegger måste anvisningen vara: lyssna. Det tjänar inget till att samla utsagor på hög. Det erbjuds inget vetande om språket som vore det ett ting – inga propositioner som kan hållas för sanna på grund av korrespondens. Men kanske erbjuder Heidegger läsaren ett annat värde: en vägvisning till tänkandets förunderligaste trakter.

Andreas Widoff

 
X