Gå till sidans huvudinnehåll

Kritik: Min kamp 5

31 januari, 2013

Karl Ove Knausgård
Min kamp 5
Norstedts, 2012

Översättning: Rebecca Alsberg

 

I Karl Ove Knausgårds Min Kamp-svit har spänningen mellan det döda och det levande varit närvarande från bok 1. Den inleds med det dunkande människohjärtat och dess arbetsplats, kroppen, för att sprida sig ut därifrån, ner till liken i sjukhuskulvertarna, till en tv-skärm som visar en scen från ett krigshärjat Mellanöstern, vidare ut i havet vid Nordnorges kust där konturerna av ett ansikte tycks uppträda på havsytan. När berättaren sedan borrar sig in i sitt minne är det för att… ja, för att vad? I ett samtal med Aris Fioretos på bokmässan i Göteborg för drygt ett år sen utryckte Karl Ove Knausgård det som att romanprojektet kanske framförallt var ett försök att ge mening åt ett liv som syns honom meningslöst: ”Jag vet att det inte är så, att jag har mina barn och kärlek och så vidare men jag vaknar upp på morgonen och det känns meningslöst. Jag vet att det handlar om att vara närvarande i stunden. Mitt sätt är att försöka fånga den i skrift.” I denna kamp, mot eller jämte det meningslösa livet, blir frågan om vad ett människoliv är något centralt. I slutet av första boken får Karl Ove se sin fars döda kropp för andra gången och inser att det inte är sin far han ser, utan en kropp som är lika litet hans far som bordet den ligger på:

För människan är bara en form bland andra former som världen ger uttryck för gång på gång, inte bara i det som lever utan i det som inte lever, tecknat i sand, sten, vatten. Och döden, som jag alltid hade betraktat som den viktigaste digniteten i livet, mörk, lockande, var inte mer än ett rör som springer läck, en gren som knäcktes i blåsten, en jacka som glider av en galge och faller ner på golvet.

Människan jämställs med de döda tingen, vilket liksom urladdar spänningen mellan livet och döden. Dock gäller detta uppenbarligen endast i teorin, för laddningen är här nog för att fylla drygt 3500 boksidor med text. I Min Kamp 5 fascineras en betydligt yngre Karl Ove av just detta tema när han läser den norske författaren Tor Ulvens prosa och ser hur det materiella och det mänskliga jämställs. Här är det en litterär kvalitet som språket arbetar fram ”genom sina rörelser och figurer, inte på utsagans nivå utan i formen”. Hos Knausgård finns det på utsagans nivå, i reflexionerna berättaren och huvudpersonen gör över omgivningen och vardagliga fenomen. Han beskriver hur det döda liksom det levande drivs av något:

Bilarna byttes ständigt ut, liksom människorna i dem, men mönstren de ingick i var alltid desamma. Också det döda bildade mönster. Regndropparna som rann över vindrutorna, sanden som blåstes ihop till dyner, vågorna som slog mot land och drog sig tillbaka.

Iakttagelserna är knappast revolutionerande men de ger berättelsen ett driv, och det är berättarens omättliga hunger efter meningsfullhet och förståelse som också fängslar mig som läsare. Knausgårds språkliga förundran får de vardagliga iakttagelserna att bada i ett slags sublimt ljus som kan få en hög med morötter, en svävande fjäder eller ett samtal mellan två vänner att te sig meningsfullt på ett sätt som varken jag eller berättaren kan förklara.

Men iakttagelserna är också intressanta på ett annat sätt. För den som ännu inte är insatt i Karl Ove Knausgårds Min Kamp kan det i korta drag beskrivas som en självbiografisk romansvit där berättaren som menar sig ha ”ett slags minnenas absoluta gehör” beskriver sitt liv. När jag recenserade den fjärde boken för mindre än ett halvår sen försökte jag motbevisa berättarens intention att använda minnet för att berätta, genom att peka på strukturer som skulle kunna avslöja en mer tillrättalagd idé. Jag tror att jag hade fel. För även om berättaren ibland ifrågasätter vad minnet berättar för honom och ifall det är sanning eller efterkonstruktion, så rättar sig romanens form efter det. Det gör att iakttagelser som kan tyckas förebådande eller bestämda av en dramaturgisk form istället blir fria, oberoende av vad som berättas före och efter. En full man som går in på en pissoar där huvudpersonen tidigare befunnit sig ensam har inte och kommer inte få någon betydelse annat än som en del av ett minne som lämnats plats i romanen. Minnena styr formen och ger utrymme åt sådant som är dramaturgiskt obetydligt. I tidigare nämnda intervju med Aris Fioretos beskriver Knausgård hur han hittat rätt i sitt skrivande först när han insett att han kunde lägga till istället för att ta bort för att göra texten bra, och jag tror att det är just det som gör att verklighetsupplevelsen i Min Kamp tycks befinna sig så nära min egen upplevelse av verklighet.

Min Kamp 5 tar vid där bok fyra slutar och sträcker sig ungefär 14 år framåt i tiden och passerar på så vis händelserna i bok ett, för att i princip sluta där bok två börjar. Liksom i bok tre och bok fyra befinner sig berättaren i Min Kamp 5 till en början på långt avstånd från det yngre jag som är hans huvudperson, och han är lika hänsynslöst noggrann med att låta Karl Ove Knausgård framträda i sin nakenhet utan erbjuda honom distansens, ironins eller ursäktens skydd. Men något händer allteftersom minnet närmar sig berättaren rent tidsligt. Huvudpersonen blir mer och mer en vuxen man; han är inte längre ung och dum och den ångest, smärta och förnedring som han utsätter sig själv och andra för är plötsligt också något som berättaren själv fortfarande måste bearbeta. Den depression Karl Ove går ner i mot slutet av romanen blir påtagligt plågsam eftersom minnets avlägsenhet inte längre är tillräcklig för att berättaren ska kunna hålla sig på avstånd. Det är en ton som inte varit närvarande sedan de svitens två första böcker och härmed sluts en slags berättarteknisk cirkel som, oavsett om den är planerad eller inte, är ett snyggt grepp som lämnar en känsla av enhet inför svitens sista bok.

Att följa med i Knausgårds känslomässiga register är att ständigt kastas mellan bottenlösa avgrunder och ändlösa höjder. För Min Kamp är precis som Karl Ove Knausgård själv beskriver det ett känslostyrt projekt där beskrivningarna av känslorna varierar lika mycket som känslorna i sig; ibland är det stilfullt utmejslat, ibland grovhugget och ovårdat på ett sätt som ger intryck av att språket har fått ta stryk av det höga tempo med vilket romanerna har producerats. Också detta bidrar till känslan av att romanens form inte är underordnad dramaturgiska eller berättartekniska normer. För varje ny bok blir jag mer övertygad om att Karl Ove Knausgårds Min Kamp verkligen är något enastående, att den tar ett grepp på livet och litteraturen som jag aldrig tidigare upplevt.

Anton Wedding

 
X