Gå till sidans huvudinnehåll

Kritik: Indiorna – en dikt om den nakna nattens erövrare

20 februari, 2013

Édouard Glissant
Indiorna: en dikt om den nakna nattens erövrare
Elisabeth Grate Bokförlag, 2012
Översättning: Catherine Delpech-Hellsten och Magdalena Sørensen

 

När Édouard Glissant 1955 i Paris publicerar Les Indes är Frankrike mitt uppe i en smärtsam avkoloniseringsprocess. Det algeriska befrielsekriget rasar vid Medelhavets fot samtidigt som koloni efter koloni lösgör sig från det imperialistiska styret och förklarar sig självständiga. Bara ett år senare kommer den stora internationella kongressen för svarta författare och konstnärer, arrangerad av den panafrikanska kulturtidskriften Présence Africaine, att dra fullsatta salar i Sorbonneuniversitetets föreläsningsaula; detta blir en viktig milstolpe för antiimperialismen och dess framfart i mitten av förra seklet.

Så man kan verkligen säga att LesIndes, eller Indiorna: en dikt om den nakna nattens erövrare som den heter när den nu kommer ut på svenska, låg rätt i tiden. Detta är ett diktepos som på sex sånger och sextiofem strofer tecknar en sorgehymn över kolonialismens mörka historia, ”där guldet, av blod befläckat, hade sin väsentliga del och vansinnet sin del”. På ett mycket högstämt och metafortätt språk, fyllt av invokationer och utrop, rör den sig över tre sekler av erövring, exploatering och människohandel.

Dikteposet tar sin start 1492 när den Nya Världens upptäckare lämnar Spanien och Portugal, uppeldade i sin längtan efter guld, till den bombastiska klangen av ”avfärdernas lyriska melodi”. Första strofen är en hyllning till Genua och äventyret, men redan i andra strofen saboteras narrationen och dikten tar en tvär vändning: ”Mannen avbryter hjältedikten”; den man vi nu får möta tillhör det tystade folket på andra sidan havet, som i Glissants diktning får röst och tar ton. På så sätt blir Indiorna ett avtäckande av den hjältesång som besjungits under hela den moderna epoken; den första strofens storstilade äventyrslusta blir en ironisk manifestation över den västerländska imperialismens hycklande självmytologier.

Denna nyväckta röst berättar om den negerprofet som förutspått den stundande ankomsten av ett skepp på havet och för detta piskades blodig av en vit präst; den berättar om fader Valverde som döper och stryper indianhövdingen Atahualpa, ”den röda jordens siste älskare”. Här sker en poetiskt visionär sammanblandning av det som komma skall och det som oåterkalleligen redan har inträffat, i en äventyrets och tragedins allseende kronotop. Columbus och hans män spenderar tre månader till havs, på ett skepp härjat av skörbjugg, desillusionerade av resans tristess och sjukdomar, märkta av hemlängtan och förtvivlan. Redan i denna begynnande resa förebådas erövringarna i deras förhoppningar, det lidande och den död de kommer sprida omkring sig. Här speglas också tillbakafärdens trauman – på den båt som kommer att vara lastad med svarta slavar. Men i historiens alla nederlag och sorger finns även en stolthet – här skildras frihetskämparnas sega motstånd: Toussaint-Louverture, Dessalines och Delgrés, dessa ”den nakna nattens Erövrare”. Det är en mycket romantisk diktning, med referenser såväl till myternas hjältar som till Shakespeares antihjältar.

Det är inte en slump att Glissant har valt eposet som genre; med sitt blodfulla språk och sina mångtaliga invokationer riktade än åt havet, än åt jorden och vinden är stilen en tydlig parafrasering av de homeriska eposen, som liksom Indiorna till stor del utspelar sig på havet och kretsar kring erövring, nederlag och exil. Det finns något mycket laddat i detta att skriva in sig i samma genre som den västerländska kulturens två urtexter, för att inom dess egna ramar desarmera den västerländska självbilden. Glissant övertar en traditionell hjältediktsgenre med dess klassiska episka berättarstil, men de stora upptäckternas hjältar: Polo, Gama, Magellan, är här detroniserade. Flera gånger avbryts narrativet genom att avslöja sig som dikt och visar på detta sätt det förrädiska i sina representationer. Dock utan att det resulterar i någon självironisk underminering av texten av det postmoderna slaget vi sett så många gånger förut; tvärtom har den poetiska visionen sällan varit starkare än här.

Hur ska vi förstå detta? Viktigt är att se den djupa diskrepansen mellan imperialismens självmytologier, som med sin dogmatiska identitetspolitik genom historien har legitimerat brutala handlingar, och olika folkgruppers kollektiva urberättelser, som påfallande ofta handlar om kringdrivande och exil, i vilka identiteten och territoriet är allt annat än säkrade. I essän På drift, i exil skriver Glissant:

I Illiaden segrar grekerna tack vare ett bedrägeri; när Odysseus kommer hem från sin odyssé blir han bara igenkänd av sin hund (…) Dessa böcker lägger grunden för allt annat än en massiv, dogmatisk och totalitär säkerhet (frånsett den religiösa användning de kommer att få): det är böcker om att vara på drift, bortom det framgångsrika sökandet efter rötter som historiens framsteg kräver.

Han pekar här på en inbyggd motsättning mellan de kulturgrundande texterna, som ofta skildrar ett kollektivs födelse och medvetandeblivande, och de imperialistiska anspråk som samma kulturer senare kommer att anställa. Genom att överta en klassisk episk berättarstil och alludera till de homeriska eposen återaktiverar Glissant den identitära ambivalens som finns inbyggd i dessa texter, vilket öppnar upp för ett omdefinierande av berättelsen om västerlandet. Närheten till de klassiska texterna förstärks genom ständiga referenser: det plundrade landet jämförs med det ödelagda Karthago, frihetskämpen Toussaint-Louverture med Terpandros i Sparta. I skildringen av slavhandeln skriver Glissant: ”Den fruktansvärda mobiliseringen, den sneda överfärden, Dödens sång. Ett oskäligt språk, som dock ger nya skäl.” och kommenterar här på hur dikten och språket genom sin performativa potential kan legitimera grymma handlingar. Själv låter Glissant en mångfald av röster och språk komma till tals, vilka i sina brokigheter tillsammans befruktar insikten om den djupa tragedi som började med att Columbus kastade ankare från Genuas hamn.

*

Titeln Indiorna är en fri översättning av den franska feminina pluralformen av Indien Les Indes, och refererar här både till Västindien och Ostindien. Femininformen är också central, eftersom det erövrade landet genomgående är porträtterad som en kvinna, Europa som en man med machete: ”Han uppvaktar dig. Och hans kärlek/korsfäster dig.”

O jungfru! era älskare, dem skall jag döda
utan stegrat ursinne; med omsorg.
De smyckar sig med guldet från er barm och
ert sköte, dessa juveler sätter mig i brand!

Erövringen och exploateringen liknas här vid en penetration, jordens gruvor vid det orörda jungfrukönets mörkt lockande grotta. Nya världen framställs som en kvinna: målerisk, suggestiv, upprörande i sin lättillgänglighet: en tydligt föreskriven relation mellan kvinnlig passivitet och oskuld och det manliga begärets våldtäkt. Hela denna skildring är byggd på erövrarens tal, erövrarens språk och ord, medan kvinnan tiger. Detta sker i förening med framställningen av en idealiserad bild av det oförvanskade, jungfruliga landet. Västerlänningarnas uppvaktningar frambringade till Nya världen möts blott av tystnad: ”Men skogen brusade i sin evighet.”, ”Och berget skälvde i sin evighet.” I fokus är erövrarens begär: ”Kvinnan var så tyst, så vacker, i sin evighet.” Senare i dikten, när de koloniserades motstånd gestaltas, inkarneras det återigen i formen av en kvinna; hon glittrar, vacker och skön, med ”skummens jaspisstenar” på sina läppar, på stranden där striderna rasar.

Författaren och Yale-professorn Sara Suleri har pekat på hur våldtäktsmetaforen är närvarande hos många tidiga antiimperialister, bland annat den indiske nationalisten Jawaharlal Nehru som beskrev kolonisering i termer av stereotyp sexuell aggression (”They seized her body and possessed her…”), och Édouard Glissant måste väl räknas till en av dessa. Kvinnokroppen är en slags kulturens slagfält som ständigt bjuds ut i olika kontexter, laddas med värden och symboliker, korrigeras och tillrättaläggs; symptomatiskt för de tidiga antiimperialisterna, såsom för den tidiga vita feminismen, var oförmågan att se intersektionen mellan patriarkatets och kolonialismens maktordningar.

Tropen vi möter hos Glissant etablerar en manligt översexualiserande blick samtidigt som den iscensätter en stereotyp kvinnlig motståndslöshet, framskriver kvinnokroppen som en symbol för det erövrade landet, en bild som i själva verket tagits från de vita erövrarnas kulturella vokabulär.

Den postkoloniala teoretikern Ania Lomba har beskrivit erövringarnas sexuella dimension som ”en pornotropik för den europeiska fantasin – en underbar, magisk laterna med vars hjälp Europa projicerade sina förbjudna sexuella begär och fasor.” Neologismen pornotropik visar genom sin förening av två begrepp på intersektionen mellan patriarkal sexualisering och kolonial exotisering. Denna exotisering förekommer även hos en postkolonialist som Glissant. Naturen i det erövrade landet, så som den framställs i Indiorna,är en animerad, ursprungligt oskuldsfull och kännande natur, som lider med människorna och erfar alla orätter människorna begår mot varandra. Mot naturens harmoni ställs människornas ondska, det jungfruliga landet besudlas av erövrarnas blodiga handlingar. Kroppens nedbrutenhet hos slavarna beskrivs som en förlust av naturkrafter: ”(…) en annan nedbruten, /vars kropp är utan prärier, utan flod, utan eld.”

Den dubbla framställningen av kvinnlighet respektive natur är förstås en intersektion, i linje med Sigmund Freuds beskrivning av den kvinnliga sexualiteten som en ”mörk kontinent”. När Freud med denna bild uttrycker den implicita föreställningen om hur både femininitet och Afrika undandrar sig förnuft och rationella förståelser, kodar föreställningen om ”det jungfruliga landet” dessa två i termer av svaghet, passivitet, ursprunglighet-primitivitet. Själv tänker jag på Adrienne Richs rader från From an old house in America: ”I am not the wheatfield. Nor the virgin land.”

*

I Indiorna skildras erövring, lidande, hård motståndskamp; men också en skönhet. Här finns en idé om den mångfaldiga, brokiga totalvärldens skönhet: ”Och varje hav/badar sitt hav på andra sidan! Och allt/är förvirrat och allt är livligt!” Havet blir här en symbol för kringdrivandet: den territoriella inskränkthetens motsats; även den kraft som sammanlänkar alla kulturer, som sammanbinder kontinenterna. När mobiliseringen av slavhandeln påbörjas sker en språklig förskjutning i dikten: ”Ty det är även början på en Enhet/den andra delen av en förbindelse som äntligen omvandlats./Det är lidandets Indien,/efter drömmens Indior.” Indiorna reduceras i kapplöpningarnas territorialanspråk i de rigida kolonisatörernas föreställning till ett stelnat begrepp, ett och samma Indien, och samtidigt kläs de koloniserade i främlingens uniforma och översättbara tecken. Samma Indien upplöses när det har fått resa på sig ur sin lera, i sin mångfald åter veckla ut sig till Indiorna.

Det finns ett Indien som slutar
när det verkliga borstar sin sträva päls;
drömmens land.
Hon ger efter för det som kommer,
lidande eller glädje, som är
mångfaldigt på leran,
(Halvvägs mellan raserna, som det blandar.)
Från drömmen här beskriven härrör
en upphöjd plats, som måste beskrivas,
Dess rikedom är att nämna varje frö
och varje ax.
Land som fött sig själv, regn från
de axlade Indiorna. 

Viola Bao

 
X