Gå till sidans huvudinnehåll

Kritik: Alltings början

10 februari, 2013

Karolina Ramqvist
Alltings början
Norstedts, 2012

 

I dikten ”Till en som gick förbi” beskriver Charles Baudelaire hur ett diktjag står på gatan och ser en kvinna åka förbi. Deras ögon möts för en sekund, i en blick som får det att storma inom diktjaget, innan natten sänker sig inom honom och de två återigen är skilda åt. I den här bilden ryms mycket av flanörens belägenhet: ensam i massan på gatorna, närande både en önskan om att förbli osynlig likväl som att möta den andres blick och bli sedd. En i mängden men ofrånkomligen skild från den.

I samband utgivningen av Karolina Ramqvists senaste roman Alltings början, beskrev Ramqvist i flera intervjuer hur hon ser romanens huvudperson, Saga, som en flanös – en kvinnlig flanör. Saga är i romanens början femton år och ska börja gymnasiet. Uppväxt med en radikalfeministisk moder är hon för sin ålder ovanligt medveten om sig själv och sin kvinnlighet, och går med säkra steg ut på Stockholms gator. Tillsammans med sin nyfunna vän Pauline tar hon sig in i stadens uteliv och påbörjar där den enda karriär de två ser som värd att sträva efter. I en skolvärld som inte motiverar eller intresserar ter sig istället nätternas försök att ta sig uppåt inom klubbvärldens hierarki som en betydligt mer åtråvärd och tillfredställande sysselsättning. Stadens gator och uteställen blir romanens, och även Sagas, scen:

På så sätt är restaurangen en estrad och gatan likaså. Jag har känt det ett tag nu när jag går hemifrån. När jag öppnar porten och stiger ut på trottoaren är det som om jag vore på väg ut på en scen, jag tar ett djupt andetag och känner en darrning stiga upp genom bröstet.

Det är alltså naturligt att det är på denna scen romanens centrala händelser utspelar sig; i egenskap av ”ung tjej” får Saga in en fot som krönikör och skribent på olika Stockholmstidningar. Hon skriver om utelivet, feminism, litteratur och musik. Samtidigt som hon blir bilden av den unga feministen, befinner hon sig på det privata planet i en besvärlig relation med festfixaren Victor Schantz. Ett liknande begär som det Baudelaires diktjag känner inför den förbipasserande återfinns hos Saga när hon och Pauline spanar efter den tio år äldre Schantz på kaféer och barer från gymnasiets första dag. Men där blicken mellan diktjaget och kvinnan i Baudelaires dikt inte blir mer än en blick, tar Victor Schantz med sig den femtonåriga Saga hem och ligger med henne. Detta upprepas gång på gång i flera års tid, ibland bara med några veckors mellanrum, ibland ett halvår, utan att de samtalar eller hörs emellan. Sexet är våldsamt, nästintill brutalt. Många av romanens recensenter har tagit fasta på denna problematiska relation, som står i kontrast till den feministiska uppfostran Saga givits av sin mamma, och i nästan samtliga recensioner citeras hur Victor ringer efter Saga ”som man ringer efter pizza”. Mycket av romanens spänning ligger också i deras relation, som är svår att ge en entydig beskrivning eller definition. Samtidigt som Saga är förälskad i Victor, är hon medveten om att han är helt ointresserad av henne utanför sängen. Hon drivs av motstridiga känslor och viljor – dels vill hon leva efter sin mammas uppmaning att ta för sig och gå emot det hon kallar ”finflickeri”, dels längtar hon också efter kärleken och att bli älskad av någon.

Intressant är hur Saga, trots sitt uppenbara underläge i relationen, också får ut något av den. Efter tredje ligget med Schantz tänker Saga: ”Jag förde till mitt inre protokoll att det jag läst i Nio kvinnor – nio liv om den vaginala orgasmen inte är sant. Den är inte en myt sprungen ur mäns behov av att få känna sig som duktiga älskare.” Genom erkännandet och bejakandet av sin egen njutning i situationen hon befinner sig i, i en sorts masochism, skapar Saga ett avstånd till den feminism och kvinnorörelse hon är uppväxt med. Detta manifesteras rent fysiskt genom den vaginala orgasmen, vars vanlighet försökt nedtonas av stora delar av den sexuellt upplysande rörelsen de senaste årtiondena. Saras sexuella frigörelse blir inte som hos tidigare generationer en frigörelse från den manliga normen som definierande för kvinnan, utan från den syn på den kvinnliga sexualiteten dessa generationer försökte förespråka, en individualiserad sexualitet fri från normer. Genom Saga sker ytterligare ett återtagande och individualiserande av den egna kroppen, liksom ett sexuellt bejakande av en masochism som inte enbart är underkuvad, utan också medveten.

Till största delen utgörs dock Sagas relation till Schantz av hennes starka begär och kärlek till honom, som det för henne är svårt att ställa sig utanför, men det är tydligt att Ramqvist lägger in en större betydelse i Sagas handlande. En stor del av romanens styrka ligger också här, i den tvetydighet Ramqvist odlar och i påvisandet av problematiken med att över huvud taget tala om den kvinnliga sexualiteten och försöka skapa normer kring den, oavsett hur dessa normer ser ut.

I hennes förra roman, Flickvännen, återfinns en liknande tematik. Romanens huvudperson är redan genom titeln definierad genom relationen till sin sambo, en kriminell man som är borta långa perioder i streck. Ramqvist skildrar flickvännen under en sådan helgs bortavaro, hur hon går i en konstant spänning efter att telefonen ska ringa, i undran över när pojkvännen kommer hem, med avspänning i form av kokain och sex med de andra männens flickvänner. Det är en situation som lätt föraktas och nedvärderas – ”men varför är hon tillsammans med någon som behandlar henne så?” – liksom Sagas situation kan ifrågasättas – ”men varför går hon inte bara när hon nu förstår att han inte vill henne väl?”, men Ramqvist lyckas visa på problemet med sådana reaktioner. ”Vem kan säga till den svaga att hon är svag?” frågar sig Ramqvist i en intervju i tidningen Fokus, och det är just denna fråga hennes romaner ställer. Varför måste Saga vilja ha ett tryggt förhållande med lugna kvällar i en pojkväns famn? Men: Varför skulle hon inte kunna vilja ha det? tycks romanens tudelade, tvetydiga fråga till läsaren vara, en dubbelhet som Saga också är medveten om och delvis plågas över. Att inte vilja det man vill, att vända upp och ner på vad man borde göra:

Jag hade kunnat följa med honom in på toaletten och efteråt hade vi kunnat gå tillbaka till våra platser. Vad är det som är så farligt med att någon säger att han vill äta ens sköte? Borde man inte kanske bli glad och ta vederbörande i handen och ge sig själv den lilla chansen till en stund av njutning. Jag antar att det finns de som gör det och kanske är det bättre att vara som dem.

*

En viktig del i hur romanens frågor ställs, är rösten med vilken de ställs. Ständigt är det Sagas ord som får höras, ett språk som känns trovärdigt för en femtonåring likväl som en tjugofemåring. Ramqvists språk är lätt och spänstigt, svalt avståndstagande, liksom Saga själv. Saga blir den nya tidens flanör, en flanös, utan Baudelaires översvallande känslor eller starka inlevelse i de betraktades liv. Saga låter sig föras framåt av gatorna, skenbart utan att ta några som helst beslut, men trots det i en text starkt koncentrerad till ett jag. Det är med Saga vi som läsare rör oss framåt, lyssnar, registrerar, följer med. Utvecklingen som sker under de tio år som romanen spänner över är knappt märkbar, men blir tydligast genom den roll Saga inträder i när hon blir skribent. Anspråken blir större, tonen säkrare: ”Jag är en kvinna som alla andra kvinnor, granne med kaos och mörker och den onda andens alla andra skapelser.” Saga accepterar långsamt sig själv som ”vild kvinna”, sina motstridiga känslor inför de fasta eller mindre fasta relationerna:

I deras [männens] hjärnor får den köttsliga föreningen vara precis så vidunderlig som den verkligen är, medan den för mig alltid är lite befläckad av ett stänk av besvikelse över att den inte vidhäftats med ett löfte om kärlek.

Konstaterandet följs av vad Saga kallar en ”slampsommar”, och samtidigt med detta blir hennes roll som skrivande människa tydligare och tydligare. Hon hittar ett sätt att få utlopp för sina inre konflikter och strävanden:

Någon måste orka säga sina självklarheter, som i det här fallet att det är viktigt att göra många olika erfarenheter och att frigöra sig själv från skam och förtryck. Eller bara säga att jag har den här bilden i mitt huvud som jag inte kan släppa, en bild av en kvinna som är helt vild.

*

Ramqvists roman är viktig. Mycket viktig. Den är viktig i sin tvetydighet, sin ovilja till att ge svar, och i sitt ifrågasättande av alla normer och förhållningssätt, oavsett vilket håll de kommer från. Det är också en befriande bok, av samma anledningar. Ramqvist lyckas hantera den svårnavigerade väg det är att skildra en ung kvinna av idag, utan att vara varken moralisk eller amoralisk, utan att hamna varken i det självklara och redan lästa eller i det absurda och svårigenkännliga. Om boken har något problem, ligger det i tidsreferenserna. Victor Schantz skriver på en bärbar dator 1991, det kollas på dvd och folk klagar ”fortfarande” över att de inte kan få vanligt kaffe redan 1995. Kanske kan dessa tidsmarkörer stämma, men det är svårt att inte reagera på dem när de är så explicita och samtidigt verkar för tidiga. Annars beskriver Ramqvist utelivet och klubbandet bättre än de flesta, ständigt med samma svalhet, helt utan nostalgi. Precis som Baudelaire var nyskapande genom att välja gatan som sin scen och rikta blicken mot stadens liv, är Ramqvists roman spännande genom att den riktar fokus mot något, litterärt sätt, relativt outforskat, men som ändå är av största vikt för vår tid. Flanösen har nu fått ta över.

 

Tove Lindén

 
X