Gå till sidans huvudinnehåll

Essä: Bildlig realism hos Flannery O’Connor

27 februari, 2013

Den svenska poesidebatten har under 2000-talet handlat mycket om en polarisering mellan en så kallad språkmaterialistisk falang och en traditionell dito, och sällan har de två ytterlighetspositionerna mötts i någon sorts enighet. Som poesiläsare har jag ofta undrat varför så många förespråkare varit totalt oförmögna att förstå sin motpart, varför det ens har handlat om motparter.

En annan av 2000-talets mer intensiva debatter inom den svenskspråkiga prosan handlade om ett traditionellt sätt att berätta ställt mot ett mer experimentellt, utifrån det manifest som undertecknades av sju författare, däribland Jens Liljestrand, Jesper Högström och Jerker Virdborg, i DN 22 augusti 2009. Deras förslag handlade om en litteratur som skulle välja bort experimenterande inslag, för att återvända till en mer traditionell form av berättande.

Då ville och vill jag fortfarande invända, att det enbart är begränsande att skapa och upprätthålla denna påhittade dikotomi. Det är ett misstag att enbart uppfatta realism som en litterär genre, när det handlar om en inställning till verkligheten, ett sätt att uppleva den. I stället borde litteraturen vara en plats för möten mellan olika förhållningssätt, där det realistiska korsbefruktas med det symboliska, där fantasin gnuggas mot en konkret verklighet, för att utvinna dessa ögonblick av häpnad som litteraturen kan förmedla.

Litteraturvetaren James Wood värjer sig för begreppet ”realism” i sin bok How Fiction Works (2008), och menar att all egentlig litteratur präglas av realism, oavsett om vi diskuterar karaktärer, bildspråk eller berättarteknik, och att det som brukar heta ”det konventionella” hela tiden är på utdöende.

De grälsjuka svenska författarna aktualiseras när jag läser Flannery O’Connors prosa, den konsekvent genomförda litteratur hon skrev för sextio år sedan, som fortfarande är drabbande och modern, som om tiden stått stilla. Här finns åtskilliga exempel på hur vardagligt liv samspelar med mystik, med symbolism, utan att det upplevs som märkligt eller uppseendeväckande. Det är en magi som tas för självklar, som inte ifrågasätts. Kanske är detta vad som menas med religionens ytterligare dimension, att den människa som tänker religiöst vinner mer än hon förlorar.



O’Connor debuterade med romanen Wise Blood 1952 (på svenska först 2003, Blodsbunden, Alastor Press, översättning Arthur Isfelt), och även om hon skrev ytterligare en roman – The Violent Bear It Away (på svenska 1967, Och stormen för oss vidare, Gebers, översättning Carl Sundell) – är det hennes noveller som fortsätter att vara sådana omskakande upplevelser för läsaren.

I första hand såg också hon själv sig som en berättare, alltså någon som skrev berättelser. Även hennes romaner är berättade i episoder, och flera av kapitlen publicerades först i tidskrifter, som fristående noveller. På svenska finns ett relativt rikt urval i boken Bra folk från landet (Atlantis 1981, översättning Caj Lundgren). Det handlar om femton av de sammanlagt nitton novellerna från de två originalvolymerna A Good Man Is Hard to Find (1955) och Everything That Rises Must Converge (1965).

Flannery O’Connor är en prestigelös författare med stark integritet. I den mån hon var villig till kompromisser handlade det om att gynna sina texter, som bevakades benhårt mot redaktörers ändringsförslag. I tjugofemårsåldern diagnosticerades hon med den dödliga reumatiska sjukdomen Lupus, och läkarna ansåg att hon hade fem år kvar att leva. Den respiten lyckades hon förlänga med nästan tio år – precis som Edith Södergran hade gjort några årtionden tidigare.

Det är en litteratur som följer i robusta människors fotspår. Det vardagliga är O’Connors huvudsakliga tema i novellerna. Tematiken är fast förankrad i en treenighet av våld, humor och religion, där vart och ett är lika starkt, har lika hög rangordning. Som utpräglat katolsk författare har hon länge underskattats, där hennes förhållande till en längre tradition av religiösa tänkare åsidosatts. Hon hade långvariga utbyten med filosofer och teologer, och var mer beläst än vad som framkommit i tidigare presentationer.

Novellen ”En hygglig mänska ser man sällan till” innehåller flera kännetecknande inslag. Berättelsen inleds som en idyllisk söndagsutflykt, där en farmor klär på sig sina finaste kläder för att ”[i] händelse av en olycka skulle någon som såg henne ligga där död på vägen genast förstå att hon var en dam.” En plantering som heter duga, inser vi när familjen möter ett gäng ligister, efter att farmodern varit dum nog att lura dem på villovägar för att söka efter ett hus med ett lönnfack (som farmodern inser ligger i en annan delstat när pappan styr bilen djupare in mot farligheterna). Inte nog med denna fadäs – hon identifierar också ledaren som polisens eftersökta, kallad ”Den missanpassade”, och för att undvika att bli uppdagade tar gänget ut familjen i skogen och skjuter dem.

O’Connor visar ingen pardon mot dumheten: det finns en närmast sadistisk njutning i hur hon låter Den missanpassade vinna bataljen och visa att det inte finns något försvar mot dumma människor. I novellen segrar ondskan, men det är också en gagnlös seger. Den missanpassade är en nihilistisk brottsling, med en dyster prognos. Hans slutord bjuder in förtvivlan: ”Det finns inget riktigt nöje i att leva.”

Berättartekniskt rör sig novellen från idyllen mot katastrofen, i en rörelse som är både bokstavlig och symbolisk. Och där finns också nyckeln till hur de här novellerna ska läsas: som ett möte mellan ett realistiskt plan och ett bildligt.

Som stilist är O’Connor lojal med de burdusa och robusta människor hon skildrar. Frasen ”bra folk från landet” är en av den inbilska och imbecilla moderns ständiga klichéer, i den rasande elaka novellen med samma namn. Dottern har döpts till Joy, och med efternamnet Freeman slår den ironiska fällan igen om henne, då hon är enbent efter en jaktolycka, och med ett temperament som svårligen tillåter henne att identifiera sig med sitt namn. Novellens Joy är jämnårig med den Flannery O’Connor som skrev den – 32 år – och båda skuttar fram på kryckor. Joy döper om sig till Hulga, för att djävlas med sin mor, den envetna optimisten.

Novellen handlar om människans försök att ta makten över sitt liv, över djävliga omständigheter. Att i någon mån tillåtas vara en skapande människa, om det så bara handlar om att skapa sina egna begränsade livsvillkor. Moderns glättiga optimism provocerar fram motsatsen hos dottern Hulga/Joy, och även här nalkas en katastrof. Det är som om O’Connor utmanar alla pretentioner på realism när hon ger antagonisten det freudianska namnet Manley Pointer. Han är en falsk bibelförsäljare, som lurar Hulga på en osexig kyss och sedan rymmer med hennes träben. Här visar O’Connor också att kärleken verkligen är blind, att den lurar även någon med en doktorsexamen i filosofi. Men är O’Connor ironisk enbart mot kärleken, och hur den uppfattas – eller också mot sig själv?

Det känns som en förenklad läsning att enbart se berättelsen om Hulga som en förtäckt självbiografi, även om det inte saknas paralleller i verkligheten, något som Brad Gooch visade i sin biografi Flannery häromåret. Berättelsen är i lika hög grad invirad i symboliska skikt. Den lömske Mr. Pointer berövar kvinnan hennes glädje, hennes Joy – för det är med det gamla namnet mamman fortsätter kalla henne, i en vägran att godta att hennes glädje är försvunnen. Novellen går då att se som en allegorisk skildring som ekar av Den missanpassades credo att världen saknar roliga inslag. Kanske ville O’Connor skriva sig ut ur offrets roll, ta förövarens plats. Det är en befrielseakt som tillåter henne att vara rejält sur, och att ta ned alla förhoppningar på jorden. Men genom att så aktivt förhålla sig till karikatyren blir novellen även ett exempel på en realism som sätter verkligheten ur spel, eller åtminstone ifrågasätter vår konventionella uppfattning.

Bra folk från landet” är en humoristisk novell, med elaka inslag. Likaså är ”En hygglig mänska ser man sällan till” lika humoristisk som den är elak. Läsaren skrattar med ena ögat över axeln: ingen kollar väl nu? För det är något djupt oroande med en humor som ständigt uppviglar våra förutfattade meningar.

Det finns humor också i hur dessa människor fortsätter att söka mirakel och gudom, trots att det finns rakt framför deras ögon. Men blindheten är ständigt inskriven i hennes text, oavsett om det är den bokstavliga, som när Hazel Motes häller lut i sina ögon i romanen Blodsbunden, eller den bildliga i novellen ”Bra folk från landet”. Frustrationen är det givna resultatet. Världens bedrägeri som konfronteras med självbedrägeriet, som kanske är en överlevnadsmekanism. Människorna lever instängda, i en vägran att anpassa sig, i protest mot yttre omständigheter.

Stilen återanvänder klichéer, bibelord, reklamtexter, slagord. Det är ett skrivande som inte ligger långt ifrån rockmusikens kategoriska och uttrycksfulla språk. Artister som Nick Cave, Polly Harvey och Bobby Gillespie från Primal Scream har också visat att det går att låna inslag från O’Connors litterära värld till sina låtar. Det finns en affinitet i sättet att närma sig undantagsmänniskorna, i den råhet som är förutsättningen och utgångspunkten i karakteriseringen.

O’Connors stil är lika oresonlig som den är osofistikerad. Den lämnar inget utrymme för invändningar. Här finns lika mycket ömhet som elakhet när hon skildrar människor. O’Connor är stundtals besvärande förlöjligande eller nedlåtande. Hennes respons blir att bemöta svårigheterna med ännu mer desperation, ännu mer elände, ännu mer pessimism.

Är det trovärdigt? Samtidigt som det finns något formelartat över hur novellerna nästan regelmässigt låter konflikterna röra sig mot våldsamma utgångar, ska dessa läsas både bokstavligt och bildligt, där våldet inte ger några befriande eller definitiva lösningar. Även om hon både definierade och identifierade sig som katolsk författare menade O’Connor inte heller att religionen hade rätt att göra anspråk på att ge människan någon slutgiltig frälsning. Jag har förståelse för läsare som retirerar för de frekventa våldsinslagen, som tycker att det blir tröttsamt när våldet så ofta ges sista ordet, som om alla andra förslag tvingats kapitulera. Inte heller tror jag det är nödvändigt att läsa novellerna ur ett strikt allegoriskt perspektiv, och jag uppfattar Flannery O’Connor som fullkomligt ärlig när hon bemötte kritiken mot att hon gjort sig skyldig till överdrifter med försvaret att hon snarare var orolig att hon skulle förmildra händelserna.

Går det då att förstå sig på andras erfarenheter? Existerar inlevelsens läsning? Empati är ett otympligt och besvärligt begrepp. Kanske finns det ett skydd som hindrar läsaren från att helt sätta sig in i en annans situation, att läsning inte förmår närma sig kontroversiella ämnen utan att förståelsen går förlorad. Distans och avståndstagande hotar också den välvilliga och förment öppna läsaren, som verkligen anstränger sig för att vara respektfull. Här är förståndet ständigt utsatt för missförståelse, där bristerna i kommunikation hotar samhörigheten, gemenskapen.

Men stilen befinner sig också oftast i en avvägning mellan symbolism och realism. Novellerna handlar om de omöjliga lägena, då människor konfronteras och ska umgås, om inskränktheten som följer karaktärer som är för stora för sin omgivning. Banden mellan människor går inte heller att förstå. Hon skildrar knäppgökar av varierande grad, människor som stångas mot sina förutsättningars gränser. Denna kamp är tydligt belyst i ”Utsikt mot skogen”, en novell som också visar hur det verklighetsnära berörs av det symboliska.

Den tämligen sardoniska berättarrösten påpekar implicit att framsteg bara leder mot död. ”Utsikt mot skogen” är en grekisk tragedi i miniatyr, med incestuösa inslag, där en morfar med det ominösa namnet Fortune har tagit sin dotterdotter Mary som favorit och gunstling i ett hejdlöst försök att utplåna barnets fader från existensen. Fadern agar sin dotter, och det skildras i termer som ekar av våldtäkt och sexuella undertoner:

Det enda hon hade gjort var att hoppa upp och ner som om hon stod på en glödhet spis, och gnydde svagt som en hund som pryglades. Pitts hade hållit på i omkring tre minuter, och sedan hade han vänt sig om, utan ett ord, och tagit sig tillbaka till sin lastbil och lämnat henne där, och hon hade glidit ner under trädet och hållit om sina båda fötter och gungat fram och tillbaka.

Det är ett lönlöst straff. I novellen förekommer en identitetsförväxling som antar oroande och otäcka proportioner, när morfadern igenkänner sina egna drag hos Mary. Deras relation hotas när hon sviker, byter sida, och försvarar fadern, och vägrar att godta att Fortune säljer sin mark för byggandet av en bensinstation, för på den marken brukar faderns kalvar beta. Ursinnig försöker Fortune straffa Mary.

Novellen är präglad av den typ av stiliserade humor som Torgny Lindgren använder, främst i samlingen Merabs skönhet. Även här har vi den tröstlösa kampen där svaga människor mäter sina krafter mot den starkare naturen, och de möts av liknande straff. Naturen finns också i människan, när Fortune kommer på hur han ska tygla Marys trots återspeglas det i hennes tankar: ”Det han hade bestämt sig för verkade nå honom mycket långsamt, som om det behövde tränga igenom en dimma i hennes huvud. [min kursiv].” Det är alltså hon som responderar i situationen. Samtidigt sker alltså en förväxling: ”Han tyckte sig se sitt eget ansikte närma sig för att bita honom från olika vinklar samtidigt, men han kunde inte ta hand om det för hon sparkade utan urskillning honom i magen och sen i skrevet.”

Det slutar gräsligt, groteskt. Fortune slår ihjäl Mary med en sten, och drabbas sedan av något som liknar en hjärtinfarkt. I sitt omtöcknade sinnestillstånd får han en vision, där naturen kommer till liv:

På båda sidor om sig såg han hur de spöklika träden hade tjocknat till mörka mystiska led och marscherade över vattnet och bort i fjärran. Han kollade desperat omkring sig för att hitta nån som kunde hjälpa honom, men platsen var övergiven förutom ett gult gigantiskt monster som stod på sidan, lika stillastående som han själv, och smaskade i sig leran.

Den här bilden läste jag tidigare bokstavligt, att Fortune såg ett så kallat riktigt monster där, att verkligheten invaderades av det mytiska. Naturens hämnd. Det Coleridge kallade ”willing suspension of disbelief”, att du som läsare åsidosätter förnuftet, till gagn för fiktionen: du accepterar helt enkelt det du egentligen inte tror på, för du är lojal med berättarrösten.

På det reellas plan är monstret dock en besjälad gul grävskopa som inleder raseringen av naturen för byggandet av bensinstationen. Men jag läser med dubbel optik, ser ett grävskopemonster, som blir bron mellan realism och symbolism, ett mekaniskt väsen som sammanbinder verkligheten med fantasin. Därmed blir novellen ett bevis på att Flannery O’Connor litar på fiktionens förmåga att delge sanning, om än den presenteras med hjälp av en svårigenkännlig symbolik.

 

Text: Björn Kohlström
Illustrationer: Karin Hagen 

(Översättningarna ur O’Connors texter är  Björn Kohlströms egna)

 
X